Här ekar det obönhörligen tomt, trots att jag har hur mycket som helst jag skulle vilja få ner på pränt. Men kroppen är för orolig för att sitta ner och koncentrera sig på något i mer än en kvart. Jag vet inte om jag har någon form av försenad 30-årskris eller om jag hamnat i ännu en av mina melankoliska skov som aldrig riktigt tycks vilja försvinna oavsett hur mer “vuxen” och bättre på och vara insiktsfull jag blir. Eller om det är en mix av båda. Det här med melankolin har jag förstått är något som jag och min käre far har gemensamt. En rastlöshet över livet i allmänhet, självtvivel…