Gomorron från igår kväll

Hej vänner! När jag sitter och skriver det här är klockan halv tio på tisdagskvällen, och jag har precis bakat tre omgångar tårtbottnar. I helgen vankas det dop för Sanna som fick sin andra pojk för några månader sen (!) och jag fick det ärofyllda uppdraget att fixa tårtor. Nu var det bra länge sen jag gjorde en rejäl tårta ju. Visserligen bakade jag en vegansk marängtårta åt Jonatan när han var här (och som jag fortf inte skrivit om, kom jag på nu) men den gills inte för bottnarna vart så himla dåliga på den.

Helgen som var nu vigdes helt och hållet åt bak, för och testa alla basprodukter jag tänkt mig och ta bilder av dem för hemsidan. Herregud säger jag bara. Jag var så trött och hade gått och stått så mycket att jag nu har träningsvärk i benen. Och återigen kom tvivlet gnagande, om jag verkligen pallar det här. Energimässigt, och hur det ska funka med min perfektionism.

Men, jag behöver ju faktiskt inte göra allt på en gång. Jag jobbar fotfarande heltid för guds skull, det GÅR helt enkelt inte. Sådana helger som denna kommer förmodligen inte komma åter på ett bra tag. Fokuset framöver nu kommer vara att göra klart hemsidan, fixa min första momsdeklaration (eek!) och så ska jag faktiskt göra julkalendrar som allra första grej! Det får bli lite mjukstart tänker jag. Sen kan det vara så att jag skrivit upp mig för en liten, liten lokal julmarknad också…

Men, mer om det senare idag. Nu hade jag mest tänkt vältra mig återigen i vackra höstfärger, nu de allra sista foh realz eftersom nästan alla löv var borta idag. Snyft.

Innan jag gick rakt in i bakdimman på lördagen, så åkte vi till en annan del av Omberg och den här gången fick även picknickkorgen följa med.

Solen strålade och det var nästan vindstilla, en alldeles perfekt dag för frukost ute i det fria. Här vacker utsikt över äng, åker och Hästholmen där borta.

Bara lövskog här.

Vi gick nämligen längs Ellen Keys strand, och jag minns att jag gick en annan del av den här vägen för typ hundra år sen med Malin och en barnvagn, måste varit en rätt nyfödd Even? Herregud.

Man börjar vid hennes hus och trädgård med fantastisk utsikt över vattnet, och med på promenaden får man diverse fina citat från damen i fråga.

Exakt vad jag alltid säger!

Vovvarna var glada och uppspelta över ny mark att nosa på. Kellys ögon matchade löven perfekt.

Här vid kärleksträdet slog vi oss ner.

Och vissa fick jobba lite för sin picknick.

Om nom nom.

Det serverades goda mackor, kaffe, salami och chokladboll. Enkelt som smakar ljuvligt i solen med vågbrus i bakgrunden.

Mycket instagramvänligt också, även för de utan instagram men som vill impa lite på familjemedlemmar ändå.

Smaskens tyckte Fidan som fick både det ena och det andra…

…även Kelly, men till sist fick de istället varsitt vanligt tuggben för att ta bort lite fokus från innehållet på duken. Gick sådär.

Idun går all in för och göra sig så söt som möjligt i hopp om bara en godbit till – för det mesta lyckas hon <3

Kelly tyckte det var alltför tråkigt att bara sitta för sittandets skull när det verkade vara slut på maten, så hon visade sitt missnöje genom att krafsa löv över halva duken och lägga blad i mitt kaffe. Point taken.

Och vi packade ihop och vandrade tillbaka.

Jag smet in i Ellen Keys trädgård och suckade hänfört över all prakt – tänk och bo med den här synen och ljudet av Vättern. Vi ignorerar att det förmodligen blåser fan 85% av året.

Tog femtioelva kort på en hög med rosenskära, som har börjat segla upp på min topp tre lista över favoritblommor. Har massor frön som jag måste trycka ner i jorden. Är det för sent nu?

Perfektion.

<3

Sedan låste jag in mig och bakade som sagt, och kom ut först när det vankades promenad igen. Den här gången tog vi en avstickare från vår vanliga Nässja-väg och gick längs med en kålodling.

Jag kallar denna “hund med pinne vid kålplantor i solnedgång”.

Lyckades knäppa riktigt fina kort på Idun som fick bli min nya Facebookbild. Lilla grisen <3 är det möjligt att bli nyförälskad i sin hund? För i så fall är jag det. Eller så handlar det mer om att all den kärlek jag skulle gett till Saga, nu projiceras över på Idun istället så hon får ta emot två vovvars samlade ömhetsbetygelser. Samt att det är min enda egna hund nu, som dessutom älskar närhet och beröring, så jag vet att jag kan krama och gosa hur mycket som helst och vill typ göra det hela tiden för att, ja… en dag kan jag inte det längre. Det vet jag nu, mer än förr.

Här har ni undertecknad, så sliten och trött att det inte gick för sig att visa upp det i färg. Men så får det vara ibland.