Stockholm round två

Inatt var en av de konstigaste nätterna på länge – jag drömde att jag blev mörkrädd, och detta på grund av att det satt monster i varje hörn av rummet i klassisk barnskräcksmanér. Jag bodde fortfarande i huset och allt var som vanligt, förutom att när jag gick och lade mig så hörde jag hur mamma och Lasse gick över till grannen och jag totalfreakade för att jag då var ensam hemma och tog trappan upp i tre steg och stod o gapade för full hals i trädgården medan alla monster stod i dörröppningens skuggor och väntade på mig. När jag vaknade helt abrupt höll jag på och totalfreaka på riktigt i ungefär två sekunder innan jag insåg att jag lämnat bordslampan på så det var fullt ljus i rummet och inga monster i sikte. Helskumt.

Anyway – jag har tänkt och få till ett inlägg om Stockholm nu men det har blivit nåt nytt varje kväll som tagit uppmärksamheten ifrån mig. Som mina sedvanliga soffdäckningar under fredagarna, både planerad och oplanerat sen hemkomst eller så har jag suttit i tre timmar framför Pinterest och stressat över att jag inte vet vilken nyans av beige min hallmatta ska ha. Men bättre sent än aldrig!

Vi – som i jag och Marcus, som också hade polers i huvudstaden som gjorde att vi kunde slå ihop en social miniturné – åkte tidigt på fredag morgon, blev försenade i ungefär en timme men anlände ändå i helt skapligt tid till hotellet, där vi inte chillade särskilt länge innan vi gav oss ut på helgens första äventyr: Comic Con.

Vi, eller snarare jag, hade spanat in att det skulle vara den här helgen så vi avhandlade Kistamässan dirr. Jag hoppades på lite kul grejer i stånden och vart inte besviken. Det var förvånansvärt mycket Japaninnehåll, supergulligt och färgglatt.

untitled-0884

Och vissa andra saker inte lika supergulliga.

untitled-0885

Nä fort tillbaks till det gulliga och färgglada igen!

untitled-0886

Aaaaw… känner ni igen de här tjockishamstrarna? Jag har ju en sån uppfiskad från en av de japanska arkadhallarna som ligger någonstans i en låda nu och väntar på att få charma brallan av alla dess åskådare.

untitled-0887

Även Gandalf måste ta lunchbreak och mumsa i sig en köttbullemacka.

untitled-0890

Det vart en del fynd men dem visar jag vid ett senare tillfälle när det inte är så pissmörkt och tråkigt att fotografera.

Vi vandrade iallafall runt här och klämde, kände och köpte saker, åt mackor och stod hundra år i kö till pengaautomaten för att den säljare där jag spanat in en animefigur efter många beslutsångestkval såklart inte tog kort. I det stora hela var det inte så supermärkvärdigt, några roliga cosplayare och en del kul grejer men annars rätt meh.

Vi styrde kosan tillbaka till hotellet och fick med oss en låda socker och frityr från Dunkin´Donus på vägen.

untitled-0910

Med energilagret påfyllt av blixtsnabba kolhydrater gjorde vi oss gå-bort-fina och inhandlade alkohol plus blomsterkvast för att bege oss till Flemingsberg.untitled-0894

Där skulle vi nämligen äta middag hos Marcus vänner Jonatan och Amna, och inmundiga sagda alkohol under mycket trevligt prat och dundergod lasagne till inpå midnatt.

Kvällen avslutades sen på baren runtom hörnet vid hotellet med lite mer rödvin och sällskap av ingen mindre än Marcus moder med man, som helt slumpartat hade bokat musikalbesök samma helg och inackorderade sig på samma hotell.

Nästa dag var jag bara pyttelite rödvins-hangover, och botade den bäst med flertalet tallrikar ost, äggröra och croissanter med jordgubbssylt. Hotellet vi bodde på var för övrigt Raddison Blue Waterfront Hotel, som ligger precis bredvid centralstationen och var helt awesome, aningens lyxigare än vad en enkel bonnflicka är van vid ska sägas. Här blev också Marcus hooked på cappuccino.

untitled-0913

Vi åt faktiskt så pass mycket att vi fick gå och lägga oss en stund igen efteråt av ren frullekoma. Då vet man att den är bra.

Men sen så, var det upp och hoppa igen och ta en svängom runt staden som var Halloweenpyntad.

untitled-0915

untitled-0916

Hötorget fullt av pumpor som utgjorde en riktig färgbomb.

untitled-0917

untitled-0918

Jag trodde mina två vilddjur var omaka men så ser man den här kvinnan och hennes Helan och Fjärdedelen till hundar.

untitled-0919

Mest av allt lockade alla blombuketter såklart. Så avis på stockholmsborna som kan välja och vraka mellan dessa gudomliga och jämförelsevis oförskämt prisvärda buketterna.

untitled-0920

Bara för att så slog vi till på en bukett, efter att ha letat förevändning att ens köpa någon och utnämnt mamma (och Lasse med då) som den bäst lämpade ursäkten.

Här är han förresten, mitt eminenta resesällskap med håret på vift och ett stadigt grepp om växtligheterna som fick följa med oss resten av stadsrundan och blev ett ovanligt världsvant blomsterarrangemang.

untitled-0923Spanade in denna skapelse, högst oklart vad för tjänster den faktiskt erbjöd förutom ett muntert skratt då.

untitled-0924

Jag tog som sig bör ett dussin bilder på ett fågelskrälle som åt bröd.

untitled-0925

Aningen vildsint emellanåt.

untitled-0928

Vi gick förbi Punkt Shop och gick såklart in för ännu en liten nostalgitripp.

untitled-0930

Fotade fina byggnader och höll på och bli överkörd här eftersom jag placerat mig mitt i en gata.

untitled-0931

Den här däremot var helt riskfri.

untitled-0932

untitled-0933

Vi styrde kosan mot Historiska muséet för och få oss en liten dos kultur, och spanade in åtskilliga benbitar och krukrester innan vi återigen kvistade tillbaka till hotellet med endast ett pommestallrikstopp. Ett av de bästa stoppen onekligen. Men under lördagkvällen var det dags att träffa mina vänner <3 och det inleddes med mexikanskt på Geronimo´s i Gamla Stan med Borchers, hanses flicka och Peter.

Ljuset härinne var horribelt och min kamera verkar bli lite väl åldersdigen så sorry för något oaptitliga bilder. Maten var iallafall riktigt god, och här skymtar även en supergod Cadillac Margarita.

untitled-0939

untitled-0941

Sedan skulle det väljas ut en pub och helt fullständigt otippat, så hamnade vi på irländska The Liffey där vi fick celebert sällskap av Amanda, Bex, Thellan och Sara och hade en alldeles utmärkt afton där i ett hörn med öl och GTs och snack tills man blev hes. Jag tog faktiskt inga bilder alls här eftersom jag hade fullt upp med att umgås, prata och förundras över hur annorlunda allt var nu jämfört med sist jag var uppe.

Vi delade till sist på en taxi hem med Peter och Sara, de sista munkarna mötte sitt öde och vips så var det söndag.

untitled-0936

Det enda som gjordes denna dag dock var och äta ännu mer frukostbuffé, chilla och till sist packa ihop inför hemresa. Innan dess hann vi dock med varsin söndagsdrink ihop med Marcus kusin som hade fixat släktrabatt till hotellet.

Hej hej där i spegeln!

untitled-0942

Och i denna!

untitled-0944

Och blomsterbuketten som fått följa med på gator och museum och stått i ett pytteglas med vatten, den klarade sig alldeles utmärkt och det var först häromdagen som mamma fick plocka bort de som vissnat. Kvalité!

untitled-0951

To beige or not to beige

Två veckor och en dag kvar. Inte för att jag räknar så noga… och inte för att det på nåt sätt är illa som det är nu, tvärtom. Men nu börjar jag verkligen riktigt rålängta efter att få flytta in i eget, helt eget, och börja om igen. Helt och hållet faktiskt eftersom jag endast tog med mig skrivbord och en hallpall i möbelväg ihop med lite köksgeråd utöver alla mina desto fler prylar och pinaler som inte duger nåt vettigt till egentligen. Tack och lov för att jag inte lade in alla mina extrapengar jag fick i våras på mitt lån – jag hade tänkt och betala av det helt, men någonting fick mig att tveka och hålla fast vid dem ett tag istället. Och det visar sig vara ett klokt val nu såhär ett halvår senare, fast kanske inte riktigt av den anledning jag hade i åtanke då.

Jag har nämnt lite tidigare att det känns lite som att jag går runt i nåt slags vakuum fast ändå inte, det känns som livet för två månader sen snarare var två år och jag får fortfarande stanna upp ibland och tänka “vafan hände?” eftersom jag ärligt talat glömmer emellanåt varför jag bor hemma i en källare och har en ny lägenhet och se fram emot. Då får jag ett hugg av dåligt samvete och försöker ta ett ögonblick och kontemplera över ledsamheten i det hela – men ska jag vara ännu mer ärlig så har jag så himla mycket fint på gång i livet just nu också, att det går inget bra att försöka ägna dåtiden den respekt den faktiskt förtjänar. Och DET kan jag känna mig hemsk över med jämna mellanrum, eller iallafall att jag borde känna mig hemsk över det. Ska man det? Jag har ju liksom ingen manual i hur man hanterar detta och vad man ska känna och göra, när man är den avslutande parten som gör det här av helt eget val och går relativt helskinnad ur den känslomässiga skurtrasan som ett uppbrott definieras av. Hur lång sorgeperiod “bör” man ha? Jag har ju bara varit i andra änden och känner endast till den avgrundsdjupa smärta och förlamande ångest som hör till -utan dem i någon nyans känns det väldigt förvirrande och tafatt.

Att det går så pass “lätt” beror förmodligen på att uppbrottet var abrupt, tydligt och utan vidare kontakt whatsoever när det praktiska var avklarat. Vilket jag var helt förberedd på. Jag hade ju trots allt den fördelen, den mentala förberedelsen. Att redan ha gått igenom scenarion, arbetat igenom dem, när de väl sker.

Jag funderar också en hel del över hur mycket jag egentligen ska skriva om det hela här – det kliar i fingrarna att få ösa ur mig alla känslor jag har just nu, redogöra för vad jag pysslar med och vad jag ser fram emot. Just nu håller jag tillbaka just på grund av den respekten jag ändå vill bibehålla, även om jag är medveten om att den redan är förbrukad i vissas ögon. Men really, vem som läser den här bloggen skulle egentligen göra det bara för och elda upp sig över min brist på deppighet? Och egentligen är det inte vilka som läser som spelar någon roll heller och har aldrig gjort, nu har det bara blivit så att jag tycker det är kul och kommunicera via bloggen till folk runt omkring mig. Jag håller på och svamla iväg ut i oändligheten nu med känner jag men ja – jag släpper nog på den här mentala haken rätt så snart, det finns ingen anledning till och hålla på och vara mystiskt intetsägande och insinuerande som den simpla blondin jag ändå är. Jag är ju inte nån Kissie, Dessie eller Kenza liksom.

För och summera upp hela texten så kan jag säga att mitt största problem i livet just nu är och välja färg på min nya soffa. Jag har ett enormt sug efter att återgå till mina jordfärger som jag alltid varit så svag för, varma toner med inslag av rustikt trä och massor grönt. Jag har mer och mer fastnat för gråa soffor, gärna ljusa sådana som man sen kan tona ner med hjälp av kuddar, plädar och olika träslag i resten av rummet. Grått är också så pass lätt att ha som grund och sen ändra accentfärger efter behag. Men nu har jag också börjat överväga en beige/neutralfärgad soffa för och ytterligare förstärka det varma och ombonade. Det skulle vara jäkligt snyggt med en smutsvit/gräddvit soffa också men som hundägare går det fetbort. Då tänker jag att beige kanske är ett lämpligare substitut.

Arrrghh the beslutsångest! Vänliga (och ovänliga med för den delen) själar med åsikter får gärna träda fram.

64380-2

02382a0cdd3011a665596c4fe9291e10

 

em_classic_natur_0616_alt2-jpg_766_496

pic_206349597 skarmavbild-2013-08-05-kl-13-35-26

7354815ee3d868ca6b52757e1f718940

Good news iallafall är att jag nu har en säng i mammas garage, samt ett nytt köksbord på väg. Så jag åtminstone slipper leva mitt vardagsliv ifrån en filt på golvet under den första tiden. Nu är det bara mattor, lampor, soffbord, sängkläder, mat i skafferi och kylskåp, el, bredband och en generös andel krukväxter som ska införskaffas. Och så den där jäkla soffan, om jag kan bestämma mig innan årsskiftet åtminstone…

Reality check

Tjo! Här flyter dagarna förbi i ett stadigt töcken av jobb, pendling, hundpromenad, lite mer pendling, äta mat, jobb, pendling – och ja, sova då. Det finns inte så mycket utrymme kvar däremellan men nu är det iallafall ganska så exakt en månad kvar tills jag flyttar till eget place igen. Och kommer närmare resecentrum. Bilen kommer julaftonsveckan om jag har tur, vilket är lite drygt eftersom det innebär en månad i eget hem fast utan möjlighet till och lämna hundar per fordon under morgontimmarna.  Men men, det löser sig nog.

Appropå pendling, så har jag aldrig nånsin åkt så mycket kollektivtrafik som nu alltså. Jösses. På morgonen har jag och välja mellan och kunna ta landsortsbussen som går precis utanför huset, men SNORTIDIGT (= kräver sänggående vid 21 som en annan pensionär) eller så får jag byta tre gånger för och ta mig in till jobbet. Ungefär samma på vägen hem, fast byt ut SNORTIDIGT mot TRÅKSENT. Lägg till att jag också åker in till Linköping under helgerna alltsomoftast nu med. Jag som inte trodde jag kunde bli mer trött på kollektivtrafiksfolk har nu nått en ännu högre ribba. Det är banne mig karaktärsbyggande detta.

(Försöker jag åtminstone intala mig när jag åker mitt femte fordon för dagen på vägen hem och en yvig herre bakom mig konstant träffar mig på baksidan av jackan när han ska gestikulera… det är inte mycket asså men det räcker fan till mentalt mord)

Jag ackompanjerar det här inlägget med en hög randombilder från hösten som gått nu, eftersom jag faktiskt har gjort annat än och gått runt som en veritabel ångestböld men inte riktigt har kunnat förmå mig till och blogga som om allt skulle vara som vanligt.

Detta är från en superb supé som Malin anordnat med super-supergod mat och dukning värdig ett uppslag i Elle Decoration <3

_dsc0778

_dsc0769_dsc0782

_dsc0813

I övrigt då så kan jag meddela att vissa saker aldrig förändras när man återigen befinner sig i sitt familjehem. Rebecca 30 ska gå ner till källarrummet men hejdas abrupt av spindel modell femkrona mellan ögonen som sitter på golvet och kontemplerar hur hen bäst ska strypa mig i sömnen – mamma får komma och plocka bort den åt mig.

_dsc0707

_dsc0671

_dsc0821

Var på Halloweenfest förra helgen och träffade en hel drös nytt och trevligt folk med en katolsk emopräst vid min sida. Läskigaste delen av kvällen var nog när jag beslöt mig för att det var en bra idé och hala ut båda mina linser mitt framför allt folk inne på en smockfull pub. Bilder kommer senare.

Nu i helgen eller rättare sagt redan i övermorgon, fredag morgon, bär det av till Stockholm igen. Nu kommer jag förhoppningsvis träffa tredubbelt så mycket folk, har redan med mig eminent sällskap upp, och saker och ting är så himla annorlunda från förra gången jag var där så det svindlar lite för ögonen. Men det kommer nog bli jäkligt bra.

_dsc0823

_dsc0822

_dsc0837

_dsc0827

_dsc0840

Nu ropar tvättmaskinen på mig så nu tidsinställer vi detta till arla morgonstund istället för halvvägs till midnatt som det är nu, just på grund av att jag kom på att jag behövde tvätta när jag egentligen behöver sova. Måste ju se till och nå ut till alla mina trogna fluktare out there. Hoppas ni får en fin torsdag mitt i all blås, snö och slask <3

Life & Lemons

Nu så, börjar saker och ting falla på plats så sakteligen här. Mitt i ett stillsamt kaos egentligen. För några månader sen bloggade jag om att jag kände på mig att det skulle bli stora förändringar det här året – just då hade jag egentligen helt andra sådana i huvudet. Inte för ett ögonblick tänkte jag då att jag skulle sitta här i huset, med min fasta punkt nere i mitt gamla källarrum återigen och vardagen nerpackad i lådor med bara the essentials uppe. Min gamla dator lämnade jag kvar eftersom den egentligen inte var min, och köpte en sprillans ny. Som en slags första markering. Den har sedan följts av boende och bil. Förra veckan skrev jag kontrakt på en ny lägenhet, i centrum igen. Med fransk balkong, tänka sig…och där jag blev larvigt lycklig över och hitta en grovtvättmaskin i tvättstugan med.

Bil är beställd – på leasing. Bewan fick bli kvar hos honom, och jag hoppas jag kommer njuta lika mycket av min egna, gräddvita pärla som jag gjorde med den svarta pantern. Det är så fånigt egentligen – när jag gick där med ångesten som ett kallt, blött täcke över axlarna och spelade upp mina tankar kring hela situationen om och om igen, så var bland det allra sorgligaste och tänka på hur glada vi var när vi skaffade Toyotan ihop. Och hur mycket jag skulle sakna och ha henne, tillsammans. Det var liksom det första riktigt vuxna jag gjort med någon, och sen skulle jag rasera den fina känslan några månader senare. Det ger mig fortfarande ont i magen när jag tänker på det. Även om det bara var en bisak i det stora hela.

I övrigt rullar det på – jag tycker själv att jag har tagit det här förbluffande OK ändå. Men så är det ju lättare för mig som redan processat detta till förbannelse ett tag innan. Nu börjar jag känna av en viss melankoli då och då över hur det blev och skuldkänslorna kommer nog aldrig försvinna. De uppstår vid alla möjliga uppenbar och mindre uppenbara situationer och jag försöker acceptera att de finns och hantera efter bästa förmåga.

Ute faller regnet och snart är alla löv borta. Det här är min absoluta favoritårstid, dock blir det inga äpple-och-kaneldoftande bakverk gjorda, eller riggade photoshoots ute bland färgskiftningarna. Jag planerar max en vecka i förväg, beställer hem massa böcker att försvinna i emellanåt och dricker massor starkt kaffe och är tacksam över de jag har omkring mig som möjliggör tid för reflektion och välmående under detta limboläge.

Jag har iallafall knäppt en handfull höstbilder när jag kommit ihåg och ta med mig kameran ut (och det har funnits dagsljus, brr!) dock verkar jag ha förlagt överföringskabeln så tills jag köpt en ny – vilket med mina uppstartstider mätt kommer ske nån gång innan julafton iallafall – kan jag drömma mig tillbaka till solvarma citrusfrukter från Schönenbrunns orangeri.

dsc_0297

dsc_0300

dsc_0298

dsc_0303

Nu ska jag ta ytterligare en kopp alldeles för starkt kaffe (efter att ha uteslutande använt perkolator eller Tassimo det senaste året verkar jag ha blivit helt handikappad när det gäller doseringen i vanliga, hederliga kaffebryggare) och köra några dailys i WoW innan jag går till sängs och reflekterar över att det gått tre veckor nu men känns som tre år.

När livet tar en annan vändning

Nu har det varit tyst här ett ganska bra tag, och anledningen är inte att det inte händer något – tvärtom. Men all min energi har gått åt till att reda ut den härva av tankar och känslor som jag gått runt och plockat, trasslat med under en längre tid nu.

För två veckor sen avslutade jag nämligen min sju år långa relation, en av de svåraste saker jag någonsin gjort med tanke på vår intensiva historia och de framtidsplaner vi ändå smidde alldeles nyligen. Men det var någonting som inte kändes bra med dem, någonting som gjorde att jag bromsade mitt i allt. Jag har fått ledtrådar i hur jag känner av och till, men skyllt det på jobbstress eller 30-årskris. Sedan visade det sig, efter mycket rannsakan, ältande, ifrågasättande – att det inte var någotdera. Och att det inte är schysst någonstans att fortsätta som ingenting, köra på med planerna och med förhållandet när ens själ och hjärta inte är i det. När känslorna inte räcker. Det låter så himla futtigt när man säger det, och ingenting som jag alls önskade, men så är det.

Jag flyttade ut samma kväll och är åter tillbaka i mitt gamla tonårsrum. Tills jag får mitt egna place om några månader. Jag är så oerhört ledsen för den skada jag orsakat inte bara för den som var min allra bästa vän, utan även alla runt omkring som blir påverkade av detta. Jag tänker inte skriva så mycket mer, hade kanske egentligen inte tänkt skriva alls men så är ju det här min dagbok med, om än offentlig, där det vore konstigt om en sådan stor händelse inte fanns med. Och för att jag inte riktigt vet hur man gör när man ska berätta sånt här för dem utanför ens omedelbara närhet. Det känns så himla konstigt att världen där ute fortsätter utan och veta att min (och hans) värld plötsligt vänts upp och ner, å andra sidan finns det väl inte direkt nån manual eller process heller för och informera.

Så ja – fyi.

113487-sad-podrick-walks-away-gif-img-atel

Bloggtest

Tjo peeps!

Inte för att jag vill göra mig några föreställningar om att jag har mer än fem läsare som alla desperat suttit och refreshat URL:en de senaste veckorna i jakt på ett livstecken, men om ni ändå är iallafall två stycken som klickat er in lite småsurt under lugg så får ni gärna meddela ifall ni fortfarande blir skickade till en kinesisk skoåterförsäljare? Efter många om och men har City Networks gjort en återställning från backup, vilket inte helt säkert skulle lösa problemet men jag hoppashoppashoppas verkligen det för satan vad enerverande det har varit med den här skiten. Och vad himla random att just min blogg ska bli hackad och utnyttjas för skodon och husgeråd av tvivelaktig kvalitet – hur mycket kan de ha tjänat på min handfull av småbuttra läsare liksom?

Men ja – hojta gärna om ni fortfarande blir ivägskickade. Jag ser att det fortfarande kommer kinesiska tecken när man googlar på Noobyliscious, I am at loss till vad man ska göra åt det om resten funkar men hoppas väl på att det är nån cache som tar tid på sig att tömmas.

Cat (and bird) tax:

lerro8r-imgur

Loka med treo, kråkhår och stolta Stockholm

Hej hopp sockertopz! Sista helgen innan allvaret och vardagen drar igång igen, och just idag är jag gräsänka och har skrotat runt här hemma i ensamt majestät under en särdeles seg morgon. Tänkte jag skulle kvickna till strax och dra ner till stan för en flaska bubbel, ha till sista semesterlördagen ikväll ihop med några goda, illaluktande ostar nu när det är safe att stinka ner vardagsrummet lite. I och för sig dröjer det inte så länge innan jag gör just det, fast i Stockholm om exakt en vecka i egenskap av Niklas förkläde på ett 45-årskalas. Visserligen blir det grillat istället för stinkost men ändå! Lite lagom festlighet efter första veckan tillbaka vid min desk och fullsmockade inkorg.

Appropå bubbel, så blev det ju gott om det med under Stockholmshelgen när två shoppingsugna vapendragare anslöt sig till staden, och jag tog mitt pick och pack och traskade från mitt hotell till vårt gemensamma på Stureplan. Spetsade Lokan med lite treo för och jaga bort baksmällan från dagen innan och fixade en veritabel minifontän där jag satt på en parkbänk i 28 graders värme.

DSC_0027

Vi gjorde oss hemmastadda på hotellet och förberedde oss för en eftermiddag full av nödiga och onödiga inköp. Kiddist vet hur man lever hotelliv med flärd, och grundade med choklad, högtalare och peppmusik.

DSC_0029 Värmen ute hade nått sin höjdpunkt, och man kunde svalka av sig vid hotellentrén.

DSC_0031

En lättare lunch intogs och för mig och Malin var chevrésallad det självklara valet.

DSC_0032

Så gott, tröttnar aldrig på getost! Jag ska leva på det här i höst.

DSC_0033

Överallt sken stoltheten <3

DSC_0034

Och vi gick och gick och gick, in och ut ur affärerna. Till sist kom vi fram till min gamla favoritaffär, där wannabepunkfjortisen i mig köpte rad efter rad med nitarmband och skinnhandskar förr i tiden. Detta innan näthandel hade blivit en grej och enda chansen jag hade till och köpa sånt här var just under de årliga huvudstadsbesöken – hemma i Motala fanns ju inte en tillstymmelse till nitbelagd utsmyckning. Vilka tider!

DSC_0035

Jag hedrade mina tonårsminnen genom att köpa mig ett av de mildare armbanden som jag dessvärre glömde ta bild på, men som sattes på omgående till Malin och Kiddist förskräckelse. De strök fascinerat runt på dessa okända domäner och iakttog med skeptisk blick alla mina utrop över vassa attiraljer till höger och vänster. Jag ska nog införliva lite wannabepunkfjortisstil i min garderob igen, det kan liva opp!

Sedan var det kvällning och vi dammsög systemet på jakt efter bra bubbel, fick en lyxig och välfylld kylhink av hotellpersonalen och hade lite pre-dinner-party på rummet medans vi gjorde oss i ordning för tapas. Malin var i akut behov av toa hela vägen hem men när vi väl anlände så fick toan vänta – vin, glas och kylhink skulle arrangeras för Instagram först! Prioriteringar gott folk, den här kvinnan är min själsfrände på den fronten. Kolla hur hon till och med har riktat skrivbordslampan för bästa möjliga återsken på stillbilden.

DSC_0037

Sen for vi iväg till restaurangen som jag glömt vart den låg och vad den hette, men som serverade urgod mat och farligt lättdrucken sangria.

DSC_0043

DSC_0046

Efter god mat och god dricka kom vi samstämmigt överens om att det var ju en dag imorgon med,och satte oss i en taxi hemåt. Kiddist tog en avstickare till bekanta som satt på ett annat ställe, och jag drog med Malin till ett fik vi passerat tidigare under dagen som hade nattöppet och sålde gigantiska bakverk.

Lite busigt kändes det allt och köpa fikabröd i lyxstorlek mitt i natten.

DSC_0048

Jag tragglade som satan med mitt stackars hår under pre-dinner-peppen och Malin hjälpte mig med ena sidans lockar och lovordade mitt barr hela kvällen. Jag tyckte mest att det såg ut som att jag hyrde ut per timme till stadens kråkor. Är inte riktigt van vid och ha den här längden igen.

DSC_0050

Dagen efter var vi uppe, raska och krya (förutom jag då som var på hemskt morgonhumör och mentalt högg huvet av folk vid frukostbuffén).

DSC_0053

Sedan checkade vi ut, lämnade väskorna på förvaring och tog ännu en svängom på Stockholms gator.

DSC_0054

Sneglade lite okynnigt på plattblad men har ju redan ett halvt träd av dessa hemma.

DSC_0055

Jag köpte på mig jeans och lite toppar och fluffig kjol till Västeråsbröllopet, följt av lite småsaker. Sedan var det dags att tänka på refrängen och ta sig tillbaka till våra hemstäder, och lämna en härlig Stockholmsweekend bakom sig. Men vi ses om en vecka!

DSC_0056

Steven Seagull och brödbitarnas undergång

På väg till Tallinn så fanns det, till min stora lycka, ett gäng asiater vid skymningsdags som lockade och pockade på en fiskmås som hängde hack i häl i aktern och nappade åt sig brödbitar och poserade välvilligt inför alla kameror. Jag var inte sen att sälla mig till deras ivrigt påhejande gruppering och få mig ett par snabba på denna Östersjöns Steven Seagull.

DSC_0211

Majestätisk som få.

DSC_0218

DSC_0224

Tjoff!

DSC_0235

På´t igen! ÖÖÖÖÖHHRNNÖÖÖHHRN! *ska föreställa accelererande billjud* *vilket är rätt ologiskt för ska nåt ljudas till detta så är det ju ett accelererande flygplan* *men hur ljudar man ett sånt?*

DSC_0240

Vi går in för touch down.

DSC_0257

Rätt in i brödluckan!

DSC_0258

Tredje gången gillt.

DSC_0261

Röda Jackan är så skraj så hon släpper brödsmulan i luften innan vår bevingade hjälte ens hunnit fram till handen. Men det är ingen match för denna Majestätiska Måzart!

DSC_0266

TJOFF! sare så var smulan i magen!

DSC_0267

DSC_0268

DSC_0269

Deal with it.

DSC_0270

Jag vet inte riktigt vad som hände med bilderna här för övrigt, mitt 35 mm objektiv brukar fungera alldeles ypperligt i sämre ljus men här var det färgblödning och oskärpa så det sjunger om det. Jag orkar inte ta reda på om det är nån redigering i Lightroom som felar eller handhavandefel av undertecknad – det är lättare att komma fram till att det är objektivet som är skrött och ett nytt behöver införskaffas som höstpresent…

(O)rakryggad och med veckoblick

Efter en semester där solen faktiskt har haft en klar majoritet av midsommarvädret, så känns det helt OK att sista veckan nu verkar mer eller mindre regna bort. Ute öser det ner och här sitter jag och myser åt att vara inomhus med en perkolator som puttrar ikapp med vovvarnas snarkningar. Enda smolket i bägaren är mitt ryggont – det har kommit mer och mer i någon veckas tid nu och har fastnat i en mer eller mindre konstant, molande värk som varken tabletter eller smörjmedel verkar rå på helt. Känns som de de senaste veckornas minskade motion i utbyte mot sakta stros medelst Converse eller klackar är boven i dramat här.

Därför har vi nu under en tid suttit och scannat hyresföreningarnas hemsidor på jakt efter en markplanslägenhet eller åtminstone något på första våningen. Japp, ännu en flytt är i tankarna – med facit i hand skulle vi nog tänkt på det här redan från början och inte haft så bråttom med att flytta från min gamla lägenhet (ja mamma, du hade rätt – igen) även fast den här lägenheten är i särklass den finaste hittills och hade varit trevlig och bo i tills eventuellt husköp. Men det funkar helt enkelt inte med min onda rygg och kånka Idun upp och nedför sex trappor flera ggr om dagen, i princip varje dag ihop med väskor, matkassar och random skit jag ska släpa in. Och Adde med sin nacke. Nä, det är bara och bita i det sura äpplet och hoppas våra vid det här laget vana flyttkarlar (och kvinns) är sugna på pizza och öl när det väl beger sig…

_DSC0456

Förut försökte jag agera liggande stol i en av flera bra ryggövningar, vilket resulterade i att Idun fick fnatt eftersom det var högst onaturligt för matte och ligga där på golvet med benen i vädret, hon måste vara i fara! – och den enda räddningen är helt enkelt att kliva på henne samtidigt som man frenetiskt slickar överallt där man kommer åt. Skriker matte kör man helt enkelt in tungan i gapet och får således tyst på klagolåten. Man riskerar ju en smäll men det är det värt för att rädda mattes liv och lem (men inte rygg).

_DSC0426

Idun som för övrigt visar mer och mer att hon har ont nu, efter en relativt smärtfri sommar då hon skuttat som en vettvilling över stock, sten och ris utan några tendenser till halt. Så nu till sensommaren/hösten ska jag ta kontakt med Vallas rehab och se vad vi kan göra för henne och vad som funkar rent praktiskt. Vi är ena skruttiga individer i det här hushållet.

Några snabba ögonblick i övrigt från den gångna veckan:

Sena, ljumma promenader med Pokémon Go.

_DSC0441

En av de två gigantiska bakverken jag tog med hem från Stockholm.

DSC_0064

Utflykt till Lithells korvfabriksbutik.

_DSC0464

Med efterföljande Askersundsvisit.

_DSC0467

Titta på båtar och leta parkeringsbricka.

_DSC0468

Käka underbart god röding med klyftpotatis och citronremouladsås och för första gången höra A yttra orden “är lite trött på hamburgare“.

_DSC0472

Vara superduperproppmätt men ändå överväga en glasskreation från någon av de otaliga glassbodarna. Beslutar mig till slut för och inte ha nåt och överraskar A tillbaka. Kör dubbelt upp imorgon istället när vi tänkt åka till Gränna._DSC0473

“Se avslappnad ut!”

_DSC0474

Nu ska jag ta en kort kvällspromenad medan det är uppehåll, sen får jag slänga in Idun i garderoben och ligga lite stol i någon kvart tills man inte står ut med ylandet längre.

Bokrecension med tillhörande slottsutflykt

Jag inser att jag har massor av bilder och inlägg att fixa till från både Stockholm och Tallinn så jag försöker ägna lite tid åt det under kvällskvisten, med pauser ibland för och dyka ner i en bok eller två eller tre. Jag har precis läst klart en trilogi svensk, kunglig historia som jag varmt kan rekommendera och det är Anna Laestadius Larssons serie Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. De utspelar sig under den gustavianska tiden, 1700-1800-talets Stockholm och följer tre kvinnor i tre olika positioner. Hedvig Elisabeth Charlotta -den yngsta bruden i Sveriges historia som ska giftas till hertig Karl (bror till Gustav III), adelsfröken Sophie von Fersen som blir den blivande prinsessan/drottningens bästa vän och hovmästarinna, och så Pottungen som är allra lägst stående piga i slottet. Historien tar fart med Charlotta och kraven på att hon ska leverera en tronarvinge eftersom kungen inte lyckats med det utan sätter sin tillit till brodern och hans nya unga fru för detta ändamål. Sedan följer vi alla tre och deras utveckling, liv som väver samman i varandra både medvetet och omedvetet genom hela slutet av 1700-talet och in på 1800-talet. Boken är baserad på Charlottas dagbok och brev, med en stor dos fri tolkning och litterär frihet från författarinnan och de är så jäkla bra!

historietema

Mycket på grund av att den skildrar kvinnans situation och perspektiv från olika delar av samhälls­hierarkin och även om den ena delen lever i överdådig lyx och den andra bokstavligt talat i rännskiten, så tampas de alla med samma grundläggande problematik genom den kvinnosyn som genomsyrade vardagen. Det är inte svårt att dra paralleller från dåtidens åsikter och idag, tyvärr. Men det som är oerhört uppfriskande i samtliga böcker är deras egna ifrågasättanden och förmåga att till slut säga ifrån, den skarpa humorn mitt i allt djävulskap och deras rationella resonerande som leder till att man själv sitter där i sängen och skakar på huvudet och muttrar…”jaa, hur fan TÄNKTE männen världen då egentligen?

Och det som jag ska komma till nu med, är att genom att läsa de här böckerna så har jag skakat liv i mina gamla historiekunskaper och till och med suttit och googlat på olika individer och platser, bland annat Löfstad slott som är Sophie och hennes bröders hem i Norrköping. Döm om min förvåning då när pappa ringer, dagen efter att jag läst färdig den tredje och sista boken, och frågar om jag vill följa med dit för en guidad rundvandring?

_DSC0510

Även om några av er kanske inte är så superbevandrade på historia så kanske ni ändå känner till Axel von Fersen, Sophies bror som ska ha haft ett förhållande med franska drottningen Marie-Antoinette och var den som körde vagnen när de försökte fly under franska revolutionen.

Anyway – här är alltså Löfstad slott, som omnämns en hel del i boken och även Medevi och Motala ska tilläggas, det ni!

_DSC0508

Kan riktigt se framför mig vagnarna som drog kortegen upp på slottsgården när syskonen von Fersen förflyttade sig mellan Norrköping och Stockholm. I böckerna tycks de fara kors och tvärs med enkelhet, men i verkligheten krävde ju en sådan resa minst ett par dagar och en ansenlig mängd följeslagare.

_DSC0475

_DSC0473

_DSC0478

_DSC0476

Den siste som bodde här var Sophie von Versens barnbarnsbarn, fröken Emelie Piper som inte hade några arvingar att testamentera slottet till så tillsammans med sina föräldrar bestämde hon att det skulle tillfalla Stockholm och Östergötland delat för och göras om till museum. Allt inuti är alltså autentiskt och har inte blivit flyttat sen hon gick bort 1926.

_DSC0503

Våra två guider i tidsenlig outfit.

_DSC0480

Att fota var mycket restriktivt men man fick ta hela rumsbilder så lyckades knipa ett par stycken iallafall. Här är matsalen med världens mastodontbord innehållandes hundraelva klaffar typ som kunde dras ut så 30-35 pers fick plats.

_DSC0481

Salongen dit kvinnfolket fick dra sig efter maten för och diskutera lättsamma ämnen medans männen äntrade biblioteket för sin konjak och pipa och motsvarande olättsamma sådana. Som vem som hade längst pipa och således var den mest förmögna. Män och deras tidlösa behov av storleksmätning i alla dess former…

_DSC0485

Skrivrummet, som även varit sovrum och barnkammare tidigare beroende på behov.

_DSC0486

Köket, i princip exakt så som jag föreställt mig ett slottskök. Vill-ha-begäret är stort här alltså. Kan man sälja in den här stilen till Kamprad och hans kumpaner måntro?

_DSC0487

_DSC0498

_DSC0497

Kokerskans rum, mitt emot köket och stort som vårt sovrum ungefär, med lyxen av en soffgrupp och en säng som vi först trodde var gjord för en dvärgkokerska men som visade sig vara utdragbar. Sina behov fick hon uppenbarligen göra i wokpannan.

_DSC0491

Tjänstefolkets matsal. Älskar den spartanska, lantliga stilen här inne, föredrar nog den framför all plottrig dekor i paradvåningen.

_DSC0495

Här inne fick tjänsteflickorna sitta och göra diverse handarbeten, oftast långt efter att deras egentliga arbetstimmar var slut.

_DSC0493

Här vet jag inte vad de gjorde. Slängde in saker som inte hade någon plats i dagsljus. Som för små pipor.

_DSC0492

En till köksbild med – koppar for the win!

_DSC0488

_DSC0500

_DSC0501

Efter att rundturen var slut så tog vi en avstickare in till Norrköping stad och spankulerade runt inne på New Yorker innan pappa och jag flydde fältet av olika anledningar och tog en kaffe istället. Han från tristessen av en klädaffär, jag ifrån missbruk av semesterkassan.

Försökte ta lite bilder av farsgubben och fick alster som skulle kunna verka som reklam för något nytt uppåttjack.

_DSC0512

_DSC0514

Sedan for vi tillbaka till Löfstad runt sexhugget efterom det skulle vankas bilträff och grillbuffé!

_DSC0516

_DSC0517

Undrar vad Axel von Fersen skulle ha sagt om alla dessa hästkrafter i plåt på sin egendom? Tror han skulle varit rätt förtjust, av mängden vagnar i “garaget” att döma.

_DSC0518

Det här var våran grillbuffé – valet stod mellan hamburgare och korv. Någon hade inte riktigt koll på vad ordet “buffé” innefattar skulle jag våga påstå, men det var gott iallafall.

_DSC0519

Vi stod här uppe på muren och mumsade och kikade ner på alla bilar som rullade in under grönskan.

_DSC0522

_DSC0523

Sedan tilltog blåsten och kylan och det var dags att resa hemåt. Här är undertecknad i nya glajjor och loppiskjolen, och aristokratiskt bleka ben.

_DSC0529

Nu blåser det halv storm ute, så jag ska nog slå på Marie-Antoinette på tv:n i sovrummet och mysa ner bland täcken och färgsprakande hovliv och intriger. Sweet dreams!

Loading...
X