Välkommen 2018, och en liten vovvar-i-snökavalkad

Välkommen in i 2018! Hoppas att ni hade det gött igår och inte är alltför bakis idag. Jag tog det lugnt med drickandet, med tanke på medicineringen och allt, men lite sömnbakis är man allt efter att ha kommit i säng vid halv tre. Nu har vi moffat i oss årets första pannkakor och ska strax promenera upp till huset igen för och hämta hem bilen och världens goaste potatisgratäng. Sen går vi in hårt för och göra absolut minimum av aktivitet resten av dagen. 

Jag har lite jul-och-nyårsbilder att gå igenom men innan dess slänger jag upp en bildserie av vovvarna i snön från igår morse – och sörjer över att snön försvann lika snabbt som den kom. Vi fick ju världens finaste nyårsväder igår här, med enorma snöflingor och en decimeter snö på rekordtid – men redan när vi gick hemåt i natten så höll allt på och smälta och idag är det bara regn och slask. Det är så deprimerande. 

Nåja, i Kalle-Ringel fanns det iallafall en del snö kvar för hundarna att fröjda sig i.

Istället för pinnar kastades snöbollar som på något mystiskt sätt alla lyckades försvinna helt i  buskarna – Kelly var at loss inför hur detta kunde ske. 

Saga positionerade sig i vanlig ordning för att få fånga snöbollar i luften, en av hennes favoritvintersysslor. Kolla pälsen, det har varit fällning på gång i evigheter och hon ser ut som värsta ruggugglan med alla tussar som sticker ut överallt. 

Koncentrationen är hög.

Häpp!

Score!

Jag har slackat lite med mitt fotograferande de senaste månaderna, inte tränat på manuella inställningar och dylikt och kände att jag måste kicka igång det igen. Speciellt fokusen har blivit en utmaning, jag är inte säker på om det är jag själv eller kameran som slarvar där. Jag vill försöka lära mig och få så pass mycket detaljer som möjligt i en bild, och ha mer kontroll över vart jag sätter fokusen. Det är verkligen inte lätt – här ovan dock lyckades jag pricka in ovanligt bra timing. 

Bushumör.

Älskar den här skogen. Så stor och lugn och fridfull.

Ordet fridfull finns dock inte i Kellys vokabulär!

Nu hade de börjat smälla så vi fick ändra rutten från och gå hela spåret runt, till och bara gå upp till den stora granen och tillbaka. Saga försökte gömma sig i diken och buskar, stackarn.

Kelly var dock ovanligt obrydd, men så hade hon ju en exemplarisk pinne att släpa runt på som bara blev större och större.

Såklart lyckades jag leta reda på iallafall ett litet gäng minitickor!

Sen lekte jag lite med självutlösaren – fokusen var la sådär, men det vart en radda spexiga bilder iallafall. 

Skogsmullefamiljen – i oborstat hår, oborstade tänder (som vi kom på att vi båda glömt när vi väl var framme, familjen huvet i det blå hahaha) och tveksam outfit för undertecknad, men glada över snö och skog och varandra.

Sen åkte vi hem till lillskruttan som låg och surade i soffan och demonstrativt parkerade sig i hallen resten av dagen för att vi inte skulle “glömma” och ta med henne igen vid nästa utflykt. 

Nu – mot gratängen!