Livsuppdatering – frieribloopers, företag och gammal vovve

Har haft en liten dipp nu några dagar då jag bara varit allmänt seg och håglös, frierier och trevligt lördagshäng till trots – men så är det ibland, och nu har jag iallafall accepterat det och försöker inte kämpa emot. Det här inlägget hade jag fixat redan i fredags men sen vart det aldrig av att jag kunde sätta mig ner och påta ner en skrift också. Men nu så! Lite random livsuppdatering comin up!

Fun fact om frieriet nr 1: Min initiala reaktion när jag kom in i köket och fick se en chipsbukett var en och skär panik i en nanosekund – på grund av att JAG nämligen gått och haft tankar på att JAG skulle fria till Marcus, med hjälp av en sådan. Det har ju varit lite av ett stående skämt mellan oss efter att jag sagt på en after work, strax innan vi blev ihop, att “den som ger mig en bukett av chips, den personen ska jag fria till!”

Sen dess har jag ju faktiskt fått en chipsbukett (aka blommor med små chipspåsar) vid två tillfällen och Marcus har skämtat om att “jaha det blev inget frieri den här gången heller!”

Så då tänkte jag att jag skulle vara fyndig och se till att han ger mig en chipsbukett på min födelsedag, tredje gången gillt – och då ska jag nicka bekräftande och säga “jaha ja men då är det bara och göra slag i saken då!” och hala fram en ring lite nonchalant romantiskt ur bakfickan. Jag till och med drog in Stefan och Anton i hela planen, att de skulle sitta och hinta om chipsbuketter till Marcus så han verkligen skulle fixa en. Så därför trodde jag i en flyktig sekund av panik att de sagt FÖR mycket, och att han skaffat en bukett redan nu för och “se vad som skulle hända”. Och så står jag utan ring liksom. 

Men så var det ju såklart inte <3

Däremot skrattar jag lite åt stackars Stefan som först fick höra mina frieriplaner, och sedan Marcus när han började fråga om mina stenpreferenser inför en framtida förlovningsring vid nåt tillfälle när jag inte var med… och sitta där mellan två friande hötappar och inte veta hur mycket han ska hinta till någon av dem, haha!

Fun fact om frieriet nr 2: jag är ju så himla dålig på och ta överraskningar. Jag är definitivt bättre nu än när jag var yngre, och blev helt förlamad av känslostormen och på sin höjd kunde kraxa fram ett monotomt “tack så mycket” och gå därifrån. Nu har jag både “lärt” mig och vant mig vid att uttrycka glädje bättre, men fortfarande kan det bli lite konstigt ibland när det gäller rejäla överraskningar och jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen med allt jag vill säga och känna. Så det kan hända att jag börjar fokusera på en helt ovidkommande sak för och typ vinna lite tid – så även nu när Marcus står på knä framför mig, friar, öppnar asken, och Rebeccas första ord i detta laddade moment är:

“Åh, en LAMPA!“

(på grund av den lilla, lilla, faktiskt väldigt otippade, lampan som lyste ner på ringen från askens lock).

Bra där.

Företagande: alltså, även om jag varit seg de här dagarna så har det fullkomligen bubblat över av idéer och visioner inför ett framtida livsmedelsföretag! Jag har ju nämnt det någon enstaka gång att jag går i de tankarna, då med både bakverk och återbruk. Nu har jag börjat fokusera mer och mer på bakverk, och kan faktiskt tänka mig den egna lilla verksamhet med godsaker som jag i alla år sagt nej till – och jag stannar såklart inte vid att typ enbart göra cupcakes. Nej, jag har en hel katalog av bakverk och dekorationer och specialgrejer och fyndigheter så jag kommer behöva jobba dygnet runt om jag ska göra verklighet av detta. Men det är så kul och brainstorma och veta att det kan bli verklighet om jag vill!

Återburk finns också där, men som en sidogrej att försöka inkorporera i bakandet kanske. Jag har testat fler grejer och pysslat och fixat, senast de två nåldynorna ovan gjorda av bland annat en gammal klänning och loppisfyndade porslinsfjäderfän som gör en comeback nu. 

Påsk och hälsa: de här bilderna glömde jag slänga upp när Eva och Peter var nere under påskdagen och vi käkade buffé ihop med Lasse, mamma, Oliver och Peppe. Hotell Nostalgi, riktigt goda grejer.

Jag har också varit hos FeelGood igen och träffat min nya läkare/psykiatriker – den förra slutade tyvärr. Min 75% sjukskrivning blev förlängd i ytterligare tre veckor till, det var lite snålt med bara knappa två veckor och sen direkt upp till heltid. De två första veckorna vid en upptrappning i tid är så kallade kritiska veckor, då man kan få bakslag av alla dess slag (höhö). Och jag har definitivt känt mig bra mycket tröttare, både fysiskt och mentalt, sen jag gick upp från 50%. Även fast jobbet är fortsatt lugnt för min del och jag jobbar två dagar hemifrån. 

Nu har jag en KBT session kvar, sen har vi slutmöte med FeelGood, och ja – sen är jag uppe på heltid igen. Vi får se hur det går, men jag är onekligen mycket starkare nu än i höstas, och med en hel radda nya insikter på köpet så det är ju bra. Och chefen och jag för en dialog om mina framtida arbetsuppgifter, om det är så att jag kanske aldrig kommer kunna ha beredskap, eller ta högprioincidenter. Då fanns det ändå en plats för mig i gruppen, det är skönt och höra. Jag har ju faktiskt tittat på andra jobb, och sökt en del – men jag ska inte sticka under stol med att det samtidigt gör mig matt vid tanken på att “börja om”. Har väl försökt tänka att “händer det så händer det” tills jag är frisk nog att aktivt göra ett val om jag ska bli kvar ett tag till eller ej. 

Hundarna: Saga är inte den evigt unga supervovven längre. Hon har haft synlig artros i vänster tass under en längre tid, något jag vetat om sen utredningen på Valla förra sommaren. Men nu plötsligt från ingenstans så blev höger tass kajko med, och hon gick från sprallig och skuttande till lunkande och haltande. Det ironiska i det hela är att jag för några dagar sedan pratade med mamma om att den dagen Saga inte kan springa runt som hon vill, då är det dags för henne att få somna in. Hon är av helt annan kaliber än Idun, som är nöjd bara hon får vara med och sitta i soffan. Saga är så otroligt aktiv och älskar att vara ute, att springa över stock och sten. Kan hon inte göra det utan och bli halt och stel resten av dagen, eller utan en massa mediciner, då känns det inte rätt att hålla henne kvar. Och så går hon och får jätteont i framtassarna, av alla saker. 

Så vi var hos veterinären igår, som klämde och kände och konstaterade att ja, hon är stel och reagerar, men ändå medelmåttigt – med andra ord, hon kände inte att hon behövde råda mig till och ta bort Saga där och då. Jag frågade inte, men det var ju lite underförstått med tanke på hennes ålder. Vi ska köra med smärtstillande, samma som Idun, och se om det funkar. Då får hon vara med ett tag till, förhoppningsvis ett längre tag. Om det inte går, så kunde vi komplettera med injektioner – men ja. Då är vi där igen – ska hon hållas funktionell till varje pris? Vara tolv år och full med tabletter och injektioner för och kunna röra sig någorlunda normalt? 

Det är väldigt ledsamt, Saga har ju alltid varit så oövervinnerlig på något sätt, alltid fått så mycket beröm för att hon är så pigg och glad så jag har sällan reflekterat över att hon faktiskt blir tolv nu, är en relativt stor vovve och kommer börja tackla av NÅGON gång. Men på ett annat sätt så känner jag ett större lugn över och ta beslutet åt henne, när det nu blir framöver. Hon är liksom så värdig – hon förtjänar ett värdigt slut. Inte behöva känna på frustrationen över att vilja springa och hoppa men inte kunna göra det. 

Jösses, vilket deppigt avslut på den här harangen men ja – det är något jag fått lägga mycket tankeverksamhet på i helgen, och nu är jag ändå rätt trygg i det inre beslut jag fattat. Men hoppas såklart på att det ska dröja innan jag behöver ta det <3