En sista dag

Det är mycket Saga nu, men det tror jag ni förstår – det är så mycket lättare att skriva än att prata om det känner jag, skrivandet blir en del av att kunna hantera den här tomheten som smyger sig på så fort jag inte har något och göra. Jag har hanterat den på alla möjliga sätt just nu. Köpt hem alldeles för mycket blomsterfrö som jag kommer få ett helsike att hinna plantera, spontanköpt en tipi som hundarna knappt vågar gå in i, och kokat äppelsaft, rabarbersaft, äppelmos och rabarberkräm till förbannelse. 

Sorgen känns mer hanterbar nu – vilket i sig föder en ny ångest och skuldkänslor – såklart. Varför är jag inte fortsatt lamslagen? Varför har jag fortfarande aptiten kvar och vräker i mig mat och till och med chips på lördagskvällen som om inget hade hänt? Varför sitter jag och spelar och skrattar när mitt allra största hjärta inte finns med mig längre? Hur KAN jag?

Niklas hade en teori om att det helt enkelt handlar om, att vid den här åldern nu har man gått igenom ett antal kriser och sorgearbeten och kan hantera dem “bättre”. Säkert har det också hjälpt enormt mycket att Saga fick det bästa avslut jag hade kunnat hoppas på. Och att jag innerst inne är så pass mogen i mitt intellekt att jag inser att mina fula tankar och skuldkänslor är irrationella. De kommer inte få henne tillbaka. 

Som ett annat led i bearbetningen, så såg jag till att ta mycket bilder hennes sista dag hos oss. Det kan tyckas en aning morbid av vissa, men för mig var det viktigt att kunna ha något att se tillbaka på och framförallt få bilder på mig själv och henne ihop – jag har några sådana utspridda över ett decennium av bilder typ, så lite svåra och lokalisera.  

Det allra svåraste den här dagen, förutom väntan då, var att hålla sig från och hålla fast henne och bara kramakramakrama och aldrig släppa. Saga var en hund med oerhört hög integritet, hon tog gärna emot klappar och kel men bara under en begränsad stund, sen blev det för mycket och hon flyttade sig bort. Det var först nu under hennes sista år som hon faktiskt mer och mer kom själv och bad om kel, det gjorde hon inte som ung. Och bli fasthållen avskydde hon. Bad man om en puss kunde man i två av tio fall få en på nåder. 

Jag märkte ju att hon blev obekväm av att vi dagen innan var på henne hela tiden och klappade och pussade, dels för att hon av naturen är restriktiv med sånt och dels för att hon såklart då känner av att något är väldigt fel. Så hennes sista dag försökte jag vara mer som vanligt, och låta henne vara när hon flyttade sig undan. Även om det var apjobbigt. 

Dagen innebar också obegränsade mängder ost – gräddost för och vara exakt. Hon fick så mycket ost att hon blev riktigt knubbig, och varje gång jag kom ut genom dörren tittade hon på mina händer för och se vad nu som fanns tillgängligt i denna plötsliga strida ström av godsaker. 

Och otroligt nog, så hämtade hon bollen och ville leka. På tre ben skumpade hon efter den, vi hade dragkamp, och så gömde jag den så att hon fick sladda över altanen en sista gång. 

Idun och Saga fick lite tid ihop med. De har ju aldrig varit den typen av hundpar som varit klistrade på varandra och mått dåligt när den andre varit borta, men jag märker definitivt på Idun nu att hon är låg. Säkerligen på grund av att hon känner av vår stämning, men också hennes egna, personliga uppfattning av att hennes idol inte längre finns kvar. I Sagas sista ögonblick stack hon ju fram nosen, och jag tror definitivt hon förstod vad som hände. Hon är mer återhållsam nu, lyssnar efter varje ljud. För henne måste det vara jättekonstigt att inte längre ha Saga i närheten, som hon ju haft i hela sitt liv och sett upp till, lärt sig av. 

Vid lunchdags fick hon såklart en rejäl portion på tallriken att slicka. 

Fisk och bearnaisesås. 

Och så när slutet kom, när den oerhört vänliga veterinären kom ut till oss och hon hade hälsat, så gick hon och lade sig här. Och flyttade sig inte. 

Nu om cirka två veckor kommer vi få hem henne igen. Jag bad om enskild kremering, och att hon skulle få med sig de här filtarna och sin röda boll. Så ska jag låta henne finnas kvar här i vinden, evig vila i Vilan, och plantera massor av blommor till hennes minne <3