Förlust, flytt och fägring

Jahapp. Var ska jag börja, det känns (i vanlig ordning) som att det har hänt så himla mycket sen sist jag skrev. Vi kan ju i och för sig börja med den tråkiga uppdateringen först, riva av plåstret så att säga.

Vi förlorade Kelly under våren, till en tumör fästad vid hennes mjälte som brast. Det gick fort, var förmodligen relativt smärtfritt, och vi fick vara samlade och säga adjö. Det är den lilla trösten mitt i det sorgliga. Nu har vi för första gången på många år, bara en enda hund. Som visserligen både har och tar energi som motsvarar minst tre hundar emellanåt, but still. Upptäckte hur väldigt smidigt det faktiskt är. Framförallt när vi ska på utflykter. Kayla är väldigt bra på att underhålla sig själv och har en intuitiv lydnad som kommer väl till hands, ibland glömmer man nästan bort att man har med sig en vovve.

Men ja, tyvärr så blev det ingen återkomst för Kelly till stadshundslivet. För om ca tre veckor får vi, förhoppningsvis (hyresbolaget är otroligt segt på och svara men det är OK:at med nuvarande hyresgäster) nycklarna till vår nya lägenhet i Linköping. Med en för mig osannolik flax, så har vi lyckats fixa 115 kvadratmeter mitt i centrala Linköping, med två balkonger och en öppen spis. Det var nära att vi inte ens gick på visning, eftersom annonsen av någon anledning bara visade en bild på porten, och listade att vare sig balkong, hiss, diskmaskin etc fanns. Men det lät alldeles för konstigt för en centrumlägenhet, så jag pep dit en dag efter jobbet ändå. Och himla tur att jag gjorde det, för den var riktigt fin, och hade visst balkong, hiss och diskmaskin, med mera. Så i ett svep blir vi istället stadsbor – ska man göra nåt så ska man göra det ordentligt, hehe.

Många uttrycker tvivel över om vi verkligen kommer klara av ljudnivån och allt folk, efter att ha bott på landet i lugn, ro och relativ tystnad de senaste åren. Men vi resonerar lite som så, att efter de här åren av att inte ha nära till någonting, alltid behöva ta bilen, aldrig kunna gå ut och ta en öl båda två utan logistikprojekt – så blir det skönt och spännande att uppleva det helt motsatta, med gångavstånd till allt. Det är ju tänkt att vara under en begränsad period, medan vi sparar pengar till nästa hus. Då kan vi lika gärna passa på att leva riktigt stadsliv så mycket det går, och lägga an på dess fördelar.

What else what else, jag stretar på med min medicinprovning. Jag är inne på Atomoxetin nu, som egentligen är mer av ett antidepp som visat sig ha positiv påverkan på ADHD. Jag är inte superimponerad av denna heller so far – det är en slow burner, så man behöver bygga upp dosen under flera månader. I början kände jag ett bättre fokus, lite av ett lugn i huvudet. Men sen utvecklades det här mer till en känsla av avtrubbning – ingenting var riktigt roligt längre, kunde inte känna entusiasm över något eller få sug efter att göra saker. Jag sa det till min vårdkontakt på psyk, att jag till och med lämnade fina pinnar på promenaderna, eftersom jag kände att “nä, det är ingen idé” – då är det illa!

Just nu dock så känns det ganska bra, för första gången på länge. Jag sätter inte all cred till medicinen dock, eftersom jag tagit den rätt sporadiskt de senaste veckorna pga känner verkligen ingen skillnad med den. Istället har jag fokuserat på att läsa ännu mer om verktyg, knep och rutiner från likasinnade, börja käka kosttillskott som ger skjuts åt dopaminet, fick en välkommen hyperfokus på journaling som verkar ha gett en lika välkommen eftereffekt på mitt allmänna mående. Och sakta försöka ändra om mitt tankesätt, rutiner, förutsättningar etc efter min specifika förmåga.

Jag lärde mig att ADD, till skillnad från ADHD, inte har någonting alls som kan ge en extra skjuts när ens exekutiva förmåga (kom igång:et) ligger på botten, en tank helt tom på bränsle. Med ADHD kan man tydligen ge sig själv en liten adrenalinkick genom ens hyperaktivitet, som blir gnistan som tänder upp förmågan en aning. Det får man inte genom ADD, eftersom hyperaktiviteten sällan visas utåt genom exempelvis rörelser, utan den är inåtvänd och betydligt svårare att få en gnista ifrån. Det förklarar varför knep riktade till generell ADHD inte har fungerat för mig. Och ja, jag tänkte tanken att “SÅKLART skulle jag gå och få den SÄMRE ADHD:n” 🙂

Men ja, sånt här är vad jag lagt väldigt mycket tid på – det är verkligen att lära känna sig själv på nytt. Jag skulle verkligen önska att vår psykvård hade kunnat hjälpa till med det här, eller iallafall tipsa om källor där man kan imundiga sån här information. Allting jag vet har jag letat fram själv, hjälpen därifrån har varit minimnal och i många fall stjälpt mer än hjälpt.

Jag har hunnit fylla 38 år, vilket firades med Godegårds marknad och fyrarätters på Ombergs Turisthotell på kvällen. Snart 40 och fortfarande lika sökande, vilsen ibland och chansar mig fram i livet, hehe.

Jag hade hoppats att jag skulle vara verkligt kreativ den här våren och ha massa roliga alster att visa upp, nu när tiden finns och jag ständigt och jämt samlar på mig mer material. Men heltidsjobbet, vardagens energidräneringar i kombination med de kom-igång-svårigheter jag har, och en närmast invalidiserande perfektionism, har inte gett mig mycket att visa tyvärr. Jag försöker vara förlåtande mot mig själv, och jobbar stenhårt på att släppa den här ständigt aktuella tanken att jag måste göra saker till försäljning – inte för att glädja mig själv. De där två är otroligt tight sammansvetsade och svåra att reda isär. Jag älskar att göra saker som glädjer andra, och då ger mig en egokick över vad jag har åstadkommit. Jag behöver vända lite på det där och få en kick från saker även fast de kanske inte går till någon annan, och inte tänka att precis allt ska vara 100 % (whatever that is) för att det eventuellt ska säljas.

Insamlandet och förvaltandet av gröna växter fortsätter dock, och trots att jag vill mer än jag orkar och då i förlängningen tar död på mycket av det jag släpar hem, så har jag en fin liten samling i matrummets ena hörn nu som ger mig mycket glädje. Jag lever numera i det här matrummet, eftersom vi tömt lägenheterna och Marcus regerar på övervåningen. Jag har äntligen insett att jag inte kan ha estetiskt vackra korgar och trälådor fulla med prylar, utan måste ha genomskinliga eller tydligt uppmärkta lådor med allt mitt pyssel. Så längs väggarna har det stått lådor med alla mina skatter och material. I fredags, då jag trodde jag hade en hel ensamhelg framför mig men fick besked av Marcus att han och Jonathan anlände till oss istället under kvällen, lyckades jag lägga i en högre växel (sista-minuten-kriser och skarpa deadline-nedräkningar, det funkar oftast bra för kom igång:et). Jag både rensade och packade mina grejer, packade Skåpis full av skräp, och släpade ner en hylla till matrumet där jag lassade upp alla mina lådor och påbörjade projekt.

Min förhoppning i lägenheten sen är att ha två hyllor likt denna, men betydligt mer organiserad utan lösa grejer som ligger – de får någon annan plats, en lös-ligg-plats (höhö). Inte så vackert, men funktionellt. Precis som den fula påsen som hänger där – även fast det är typ fem meter till köket härifrån, så har den där påsen gjort att jag kan städa undan efter mig betydligt lättare och oftare. Jag läste att nyckeln till att lättare få rutiner att funka för en NPF-are, är att tänka i knapptermer. Hur många knappar behöver jag trycka på för att göra det här grejen – och ju färre knappar, desto större success rate. Är det många knappar i följd, då går det inte att utföra utan att det tar enorma mängder energi. Och det stämmer fan. I nya lägenheten kommer det bo en papperskorg i varje rum. Där går det ju att få fram betydligt mer esteriskt tilltalande objekt än det jag presenterar här.

Well, nu börjar jag bli hungrig, så ska ta och fixa vårt rostade bröd trots att en av två dudes fortfarande ligger och sover här. Vår brödrost brann upp för några veckor sedan, och utan en sådan har vår brödkonsumtion typ halverats. Min mage tackar mig. Rostat bröd i ugnen och stekpannan blir därför enbart vid special occasions. Hoppas ni får en fin söndag i solen (eller när ni nu läser detta, soligt ska det ju iaf vara några dagar till).