Tivedenpremiär!

Här kommer ett riktigt megainlägg, fullproppat med naturbilder efter att vi äntligen tog oss ut till Tiveden förra veckan. Jag har i så många år tänkt åka dit och vandra, men har inte lyckats komma iväg förrän nu. För er som inte känner till Tiveden, så är det en gränsskog/nationalpark utanför Askersund (egentligen även i Askersund kommun, tillsammans med Laxå, Gullspång, Töreboda och Karlsborg). Det finns en otrolig variation i skog och naturupplevelser, men Tiveden är kanske mest känd som ett ställe där det finns riktig mycket trollskog. Dvs orörd, murrig, mossbeklädd skog där man förväntar sig ett John Bauer-troll hoppa fram bakom en sten.

Med det i åtanke så kändes det passande att vår första Tivedenvandring blev längs Trollkyrkorundan. Den är 4,6 km lång och enligt hemsidan ska man räkna med att det tar ca tre timmar, på grund av att den är stundtals rätt krävande. Det är sprickdalsterräng här, med mycket smala gångar, höga klippor, sänkor, skrevor och berg.

Vi tänkte att det kanske skulle vara hyfsat lugnt i och med att vi åkte på en vardag. Men vi kom fram under mitten av dagen, och då var det smockfullt. Parkeringen vid huvudentrén är INTE stor, det var folk som stod i kö till vissa platser. Vi hade sådan tur att vi hittade en liten remsa bredvid parkeringen där vi inte var i vägen, och chansade på att ställa oss där tillsammans med en annan turist. Man ska nog planera in att vara här tidigt på morgonen, eller sent på eftrmiddagen sommartid, för att inte riskera att lägga massa tid på att parkera.

Med bara en vag kommer-vi-få-böter-nu-känsla (“det får ingå i vår sommarbudget!” enligt Marcus) gav vi oss iväg, och fick agera klättermöss ganska omgående.

Något jag fascinerades av, var stigarna som var fulla av diverse rötter. Det såg nästan ut som ett stort trä-skelett på vissa ställen.

Så det gällde att lyfta ordentligt på benen.

Det kommer gott om detaljbilder på diverse flora här, be warned. Älskar att ta bilder på daggiga (svettiga?) tickor.

Riktigt stor kremla.

Häftiga och lite smått läskiga klippformationer. Jag får lägga in en brasklapp om Kayla här – hundar ska vara kopplade i nationalparker. Men på vissa ställen var det säkrare att låta henne gå utan koppel, eftersom det var så tight och klippigt och halt. Vi kopplade henne alltid vid möten, och när vägen var lite lättare, och hon är så pass duktig att hon alltid stannar eller vänder när hon hör att det är folk framför oss. Hon drar inte efter något vilt heller.

Jag bråkar även lite med min kameras fokusinställningar. Den har valt rätt märklig fokus på vissa av bilderna ser jag, med irriterande blurrighet som följd. Suck.

Mossssaaaaa!

En annan kremla, en gullig sådan.

Såhär såg det ut när den fotograferades.

Häftig skreva (sänka?) full med rötter och så tallen i mitten.

Här är vi uppe på Lilla Trollkyrkan. Namnet till trots, så är det inte för att det var några kyrkor här. Bergen är bara döpta till Lilla och Stora Trollkyrkan. De var förr i tiden viktiga navihationsärken för sjömännen på Vättern. Lååångt där borta i horisonten ligger Vadstena.

Nöjd smått trollaktig vandrare och hennes trogna följeslagare.

Vi går ner igen.

Mer svamp på marknivån!

Försökte få häftig bild på Kayla och Marcus via ett hål i en hög stubbe, men hon var noll medgörlig så det här blev resultatet.

Från karga klippor till lummig, smaragdgrön våtmark.

Ville bara rusa ner och lägga mig och sova en stund på allt det här mjuka gröna.

Optimal texturblandning här.

Obligatorisk mosstafs.

Sen var det upp igen.

“Åh en fin gren/svamp/sten/insekt/random grej!”

Activate goblin mode.

Efter ett tag kom vi fram till Stora Trollkyrkan. Här tog vi matpaus en liten bit ifrån.

Jag hade varit sugen på en “skotsk picknick” ett tag, så det fick det bli. Det är ett minne från när vi var i Skottland hos vänner när jag var tjugo-nånting, och vi åkte på utflykter. Chrissie alltid packade med små chipspåsar, babybel, trooor hon lade med sådana här mackor också? Mamma du får rätta mig om du kommer ihåg annorlunda.

Kakor borde ha varit med någonstans också, minnet sviker där men känns som en väldigt brittisk grej att självklart ha med.

En mycket smidig och god picknick, kanske inte den mest fotogeniska men med gott om energi till resten av vandringen i alla fall.

Jag gick sedan upp till toppen. Det är inte direkt någon hisnande utsikt och tala om här, träden är alldeles för höga för det. Men kändes som en grej som skulle göras.

Ändå relativt högt upp.

Sedan började vi runda Metesjön.

Ljung under vatten, tyckte jag var coolt.

Vackra näckrosor framför oss.

Tall, ljung och berg bakom oss.

Portal till en annan värld?

Vi fortsatte genom träskelettiga torra stigar.

Till steniga, fuktiga stigar istället.

Svamp i mossa, ni kan det här nu. En av mina favoritmotiv – obviously.

Mer fina näckrosor.

Glad fis! Kayla klarade av den här vandringen utan problem. Vi pratade om hur länge hon egentligen kommer klara det. Å ena sidan är det väldigt bra för henne att bygga muskler och träna hela kroppen i sån här terräng. Å andra sidan är det en rätt risky kombination med en halvvild staffe som har hög smärttröskel och minimalt med konsekvenstänk i sitt maximala röjande.

Här börjar vi närma oss slutet på rundan. Det syns lite dåligt på bild, men det här var en lång, liksom slingrande bit berg som delade landskapet i två. På vänstersidan var det mer berg, på högersidan tjockt med tall och mossa.

Hade vi varit i exempelvis World of Warcraft, så hade det här varit en gräns mellan två zoner med helt olika biotoper. Min companion spanar efter lurking mobs.

All clear. Nu går vi och lämnar in vårt quest.

Jag var tvungen att kolla upp om det fanns någon förklaring till de här dropparna under tiden jag skrev inlägget. Det jag hittar är att det tydligen kallas för “guttation” när droppar bildas såhär.

Guttation förekommer på kvällen när markvatten fortfarande strömmar upp genom växten för att transpireras, men att luften närmast bladen har en relativ luftfuktighet på 100 %, vilket innebär att det upptransporterade vattnet hamnar på bladen istället för att absorberas av luften. Det gutterade vattnet avdunstar först nästa dag, när luften värms upp, varpå den relativa luftfuktigheten sjunker närmast bladen.

Passande nog så är det här en klibbticka också. Vassego för ännu mer o-ombedd fortbildning!

Ett till häftigt exempel på växtkraft, med blåbär som växer på undersidan av en rotvälta.

Kort efter den här bilden var vi tillbaka på parkeringen igen, och hade INTE fått böter – phew! Det var fortfarande rätt tjockt där vi stod, men en bit bort hade det blivit glesare. Vandringen tog oss lite mer än en och en halv timme, inklusive fyrtioelva fotopauser och fikastopp, så halva mediantiden för andra noobs, hehe… /flex…

…men vi var bra möra och trötta efteråt.

Körde förbi några loppisar på vägen hem även här.

Det här loppiset låg i en helt underbar trädgård hos en riktig kreativ person – överallt kunde jag se små konstverk och arrangemang. Till höger här såg vi att det var en hel liten by med roliga figurer, och frågade om vi fick gå upp och foto. Det fick vi absolut.

Tydligen hade de fått ta bort ett gäng träd för länge sedan, och valde att behålla stubbarna för att de var vackra i sig själva. Sedan byggde de små världar och figurer åt barnbarnen.

Så mycket roligt att kika på. Var uppskattat av turister med barn, där föräldrarna kan kika loppis och barnen springa runt och kika på stubb-byn.

Det här är en liten kreativ dröm för mig till nästa hus, om det skulle råka finnas en stubbe – eller om det råkar hamna en stubbe någonstans helt plötsligt, från ingenstans…

Jag hittade lite smått och gott. Bland annat ett ljusrosa stressägg som jag tänker ska få en figur på sig, och några guldfärgade strutar som antingen får gå till julgranen eller ett annat kreativt projekt.

Det var en härlig vandring och definitivt inte sista gången vi åker hit – finns mängder med andra leder och delar av skogen att besöka. Kan varmt rekommendera!