Blog

Det är läge att göra en liten recap av de gågna veckorna, innan det blir för långt bort och inläggen blir massiva med hundraelva bilder om jag vill fortsätta ha någon form av tema i inläggen. Så jag tänkte fortsätta på påsk-spåret och berätta lite om vår långhelg.

Majoriteten av våra helger innehåller minst en skogspromenad eller utflykt. Nu fick vi chansen att göra några fler. Ena vändan gick till Ekenberg i Norrköping, där jag läste att det fanns massor av hällristningar och ville ta en titt.

Men vi fick också en bonustitt på ett gäng hönor som så lägligt stod vid påskriset och visade upp sig. Att ha höns är nog en av de saker vi saknar allra mest, så här fick vi insupa skrockande fjäderprakt som stillar abstinensen ett tag.

Så fina <3

Violer i ett lätt daggigt gräs.

Hum, då antar jag att det gäller fotografering med? Ups.

Perfekt fågelskådningstorn, dock inte så många fåglar att skåda på.

Desto mer sniglar och vinbergssnäckor att spana in hittade vi en bit bort. Eller ja – jag hittade, och spanade, i egenskap av den enda snigelfantasten i vår duo. Fun fact – innan mina föräldrar till sist gav upp och lät mig skaffa marsvin, så släpade jag hem mängder med sniglar att ha som husdjur istället. Jag brukade gå och titta bland all kvickrot på en speciell väg hem från skolan, kallad Snigelvägen – såklart. Hittade jag en särdeles fin snigel, så fick den åka på min arm och sedan joina sina bröder och systrar i deras behållare. Ett tag hade jag även en vinbärssnäcka, som jag kallade för Karusell. För att den alltid snodde runt ett varv när den kom ut ur sitt skal. Hen lyckades rymma sen, vilket nog var för väl. Jag var tankspridd och glömsk, så har vissa shady minnen av att mina besprötade vänner ibland mötte sin dom via mindre lyckosamma förhållanden. Det kan jag vakna av än idag och ha ågren för.

Det var en fin sträcka, tror den var mellan 2,5 -3km. Egentligen lite för kort, men var mycket upp och ner och olika terräng, så det tog en stund att gå runt.

Stora berghällar med djupa isräfflor från istiden.

Och ett påskägg mitt ute i ingenstans, tänka sig!

Måste varit någon tokstolle, som släpade med sig ett tungt keramikägg ut hit bara för att få en bra bild…

Och här har vi hällristningarna till slut! Tycker det är så häftigt. Ristningarna är från 1800-500 f.kr, och den röda färgen de använder för att fylla i ristningarna håller i 3-5 år beroende på klimatet. Jag har handen vid en av de mest kända ristningarna, Solbäraren.

Praktskepp med stormän ovanför och så kallade adoranter runt omkring – en person som är stadd i bön till en gudomlighet. Varsågod för både historiekuriosa och ordkunskap.

Vi slänger väl in lite botanik som avslutning på den lektionen. Pärlhyacint.

Vidare till en annan dag, när temperaturen visade ok-för-uteservering. Vi premiärade faktiskt uteservering för flera veckor sedan, under en annan solig men hiskeligt blåsig dag. Vi satt och huttrade och höll krampaktigt i våra servetter, för “nu var det ju sol och plusgrader och då SKA vi sitta ute och ha det MYSIGT!” En urgammal svensk tradition.

På samma uteservering satt för övrigt en intressant man – han kom susandes på sin cykel, satte sig med en öl, kommenterade aktiviteter för sig själv. En riktig lirare i solglajjor, slitna jeans, hatt och skinnjacka. När ölen var uppdrucken och han skulle hämta sin cykel igen gick han emot den och gestikulerade yvigt, som att han skulle bjuda upp den till dans. Sen drog han fram den ur busken med en svepande arm och började småsjunga för sig själv. Gillar såna små intressanta korn av mänsklig uddhet och humor.

Kayla följer såklart med på våra utesittningar.

Fikabild från påskbuffén i Medevi som vi var på med mamma och Lasse. Struvor har en speciell plats i mitt hjärta. När jag och Stefan hamnade på samma praktik under gymnasiet, på Strandvägen i Motala tror jag det var – så var det så himla segt där. Av naturliga orsaker så hände det inte så mycket på det stället, och vi fick ofta långa perioder av långtråkighet. Vete fasen hur det kom sig eller vem som tog initiativet, men vi brukade regelbundet smyga in i skafferiet och äta av de kakor som fanns där. Majoriteten av utbudet var just struvor, så det var oftast dem vi förtärde i lönndom.

Vad bra jag framställer mitt yngre jag i det här inlägget känner jag. En före detta snigelmissbrukare som stal flottyrkokta kakor från gamlingar.

Moving on. Nu är vi på ännu en utflykt, då vi slog på stort och hade med stekpannan för att tillaga kolbulle. Det är basically vetemjöl och vatten, och så har man i antingen fläsk, halloumi eller vad man nu vill, och äter det med lingonsylt. Jättegott.

Efterrätt i form av misslyckade brownies och kaffe. Kaylas står för disken.

Och därmed avslutas denna återberättande bildserie, för ikväll kör vi årets första övernattning i skogen och det börjar bli dags att packa klart. Ha en fin första maj!

Ville bara skicka lite påskhälsningar såhär på en mulen, men varm långfredag. Imorse låg dimman tät över staden, och jag var uppe tidigt för att agera påskhare till en kompis. Med ägget säkert insmugglat i brevlådan, tog jag och Kayla en promenad i ett nästintill folktomt centrum.

Kayla var hos hundtandläkaren i onsdags, och opererade bort resterna av tanden hon tappade förra helgen. Vi var först rädda att hon bara började tappa tänder helt random, på grund av någon underliggande sjukdom. Men förmodligen är det något trauma som gjort att den gått av istället. Hur nu det gick till, för hon får inga hårda saker som märgben eller horn att gnaga på och har, vad vi vet, inte dunkat rakt in i en vägg eller så.

I alla fall så var det en väldigt drogad och ynklig staffe som kom hem på eftermiddagen. Personalen berättade att hon börjat yla och skälla i princip direkt efter uppvaknandet, och att det var “väldigt vanligt att staffar blir extremt dramatiska av morfin”. Som om de inte var dramatiska nog per default liksom?

Idag var hon piggare, om än lite däven fortfarande. De hade tydligen också hittat en stor knöl under tungan – golfbollsstor (!) som både vi och andra veterinärer missat. Så den tog dom också bort. Förmodligen var det ett sår från början som hon kommit åt och tuggat eller bitit mer på, där vävnaden sedan växt och växt och format den här bollen. Eew. Undrar om det är därför hon smackar och slickar så mycket? Får se om det blir någon skillnad nu.

Dagen-efter-änder som raglade fram under stolarna på Berlin Döners uteservering, och mötte upp en kompis som övernattat mitt på vägen och fick alla bussar att väja. Måste varit en hård skärtorsdag för de ornitologiska festprissarna.

En påskhälsning kan väl inte vara utan ett gäng tulpaner va – de här köpte jag från Bondbönan på Bondens Marknad förra helgen, och har tyvärr redan glömt bort namnet. Men underbart invecklade och väldoftande blommor, en svag citrondoft.

Och de står sig än, även om de börjat tappa lite stuns.

Halva min kamerafångst den här veckan är på alla härliga körsbärsblommor och magnolior som haft sin korta högsäsong. Nu börjar det ligga rosa och vit potpurri över alla gatstenar.

Avslutar med den här fantastiska målningen i korsningen bakom vårt hus. Hoppas ni har en fin dag, och får en lika fin påskhelg!

Titta här vem som plötsligt fick ett sug efter att dela bilder, och skriva lite text. Det har tagit ett par dagar dock, thanks to exekutiv dysfunktion och vara rädd att starta upp något igen efter en lång tid borta. Det är dock något jag försöker jobba på och hitta lösningar för, nu när jag vet varför det blir så och att det inte är någon moraliskt misslyckande.

När jag skrev sist hade vi inte flyttat ännu, utan var mitt uppe i flyttkaos och hade dessutom förlorat Kelly </3. Nu firar vi snart ettårsjubileum som stadsmänniskor, och jag skulle kunna skriva en hel serie om den upplevelsen so far. Men jag tänkte börja lite lätt med några bilder från senaste veckan, för och kicka igång de rostiga skribentskillsen.

Vi inleder faktiskt med att åka tillbaka till Vadstena och Omberg. Nu när vi varit ifrån båda så länge, så är det plötsligt exotiskt och nostalgiskt att åka tillbaka. Vi har insett hur otroligt bortskämda vi varit med alla promenadstråk och framförallt avsaknaden av människor. Linköping har också jättefina ställen, men det innebär såklart att det är betydligt fler som besöker dem samtidigt.

Vi svängde förbi Skedets café och införskaffade deras fantastiska bullar, plus ett par extra godsaker. Därefter satte vi av på en av våra gamla favoritrundor. Våren har fullkomligen exploderat de senaste veckorna, och var i högform denna dag med 17 grader varmt, strålande sol och vitsippor överallt.

Lite FÖR varmt tyvärr, för det har inte regnat på väldigt länge och risken för gräsbränder har varit hög ett tag nu. Verkar sorgligt nog bli ett nytt vårtecken att lägga på listan

Mina favoriter är de vackra lila-cerise blåsipporna.

Fikapaus. Marcus med drömrulltårta och jag med en rejäl bit citronkaka med vallmofrön.

Kan vi ta en stund och uppskatta de här perfekt julgransformade granarna?

Nu gör vi ett tvärt hopp bakåt i tiden, då jag gick på en annan, nyare favoritpromenad i Linköping. Nämligen Rosenkällasjön. Också en fin vårdag, dock betydligt kallare eftersom det blåste rätt rejält. Jag hade för första gången på superlänge tagit med mig kameran med intentionen att faktiskt fota fina bilder. Både på omgivningarna, men också mina lerfigurer.

Rosenkällasjön är känd för sitt rika fågelliv – här finns gott om svanar, och jag lyckades fånga ett par som kommer in för landning.

Obligatorisk bild på vår fina fis. Just nu med bra status på allergin och lederna, men minuspoäng för tandhälsan uppenbarligen för hon tappade (!) en kindtand i helgen.

Första modellen – stegosaurus med bladsköld.

Och en grön axolotl, som i den här versionen är en landlevande amfibie.

Den här vet jag inte riktigt vad den ska vara – en blomlök? Gullig är den iallafall och rolig att göra.

Mer favoritsippor.

En fis och en fräs. Kayla var oerhört nyfiken på herr Svan, tänkte väl att det var en väldigt stor höna eller något, och skulle fram och nosa. “Icke!” väste han, och hon var smart nog att backa direkt. Efter det här mötet är hon oerhört misstänksam mot varje solitär fågel vi stöter på.

Väsig och fräsig, men så väldigt fin. Dock kan jag nästan aldrig se en svan utan att tänka tillbaka på det mayhem som utspelade sig för många herrans år sedan i Skottland, när vi skulle mata några svanar. Våldsammaste fågelmatningen i mannaminne. Tur man kom därifrån med alla fingrar i behåll.

Vi hoppar till dagen efter fotopromenaden, då jag for hit igen – men denna gång för att skåda fåglar med Anna. Och testa både hennes tubkikare (är det så det heter?) och vanliga kikare. Det är rejäl dramatik ute på de små holmarna där fåglarna huserar kan jag säga. Vem behöver Love is Blind när man kan åka till Rosenkällasjön och följa triangeldramat mellan svartsjuka sothönor, eller se sin första sångsvan?

För och inte tala om att möta det smått omöjliga – en vänligt inställd kanadagås. Förmodligen kommer sig det milda lynnet av att hen är en van uppträdare i sammanhanget, och säkerligen blivit belönad för det.

Kolla in det ansiktet liksom <3 fick en liten vegetarisk hundgodis. Ur handen dessutom.

Gräsanden misstycker. “Förbannade kanadensare kommer hit och snor våra jobb!”

Och – ridå! Det får bli allt för denna gång. Jag har så mycket jag skulle vilja lägga upp, men ska försöka att inte bli överväldigad och låst. Nu blir det lite lerfigurer och te tror jag. Ha det fint!