Blog

Jahapp. Var ska jag börja, det känns (i vanlig ordning) som att det har hänt så himla mycket sen sist jag skrev. Vi kan ju i och för sig börja med den tråkiga uppdateringen först, riva av plåstret så att säga.

Vi förlorade Kelly under våren, till en tumör fästad vid hennes mjälte som brast. Det gick fort, var förmodligen relativt smärtfritt, och vi fick vara samlade och säga adjö. Det är den lilla trösten mitt i det sorgliga. Nu har vi för första gången på många år, bara en enda hund. Som visserligen både har och tar energi som motsvarar minst tre hundar emellanåt, but still. Upptäckte hur väldigt smidigt det faktiskt är. Framförallt när vi ska på utflykter. Kayla är väldigt bra på att underhålla sig själv och har en intuitiv lydnad som kommer väl till hands, ibland glömmer man nästan bort att man har med sig en vovve.

Men ja, tyvärr så blev det ingen återkomst för Kelly till stadshundslivet. För om ca tre veckor får vi, förhoppningsvis (hyresbolaget är otroligt segt på och svara men det är OK:at med nuvarande hyresgäster) nycklarna till vår nya lägenhet i Linköping. Med en för mig osannolik flax, så har vi lyckats fixa 115 kvadratmeter mitt i centrala Linköping, med två balkonger och en öppen spis. Det var nära att vi inte ens gick på visning, eftersom annonsen av någon anledning bara visade en bild på porten, och listade att vare sig balkong, hiss, diskmaskin etc fanns. Men det lät alldeles för konstigt för en centrumlägenhet, så jag pep dit en dag efter jobbet ändå. Och himla tur att jag gjorde det, för den var riktigt fin, och hade visst balkong, hiss och diskmaskin, med mera. Så i ett svep blir vi istället stadsbor – ska man göra nåt så ska man göra det ordentligt, hehe.

Många uttrycker tvivel över om vi verkligen kommer klara av ljudnivån och allt folk, efter att ha bott på landet i lugn, ro och relativ tystnad de senaste åren. Men vi resonerar lite som så, att efter de här åren av att inte ha nära till någonting, alltid behöva ta bilen, aldrig kunna gå ut och ta en öl båda två utan logistikprojekt – så blir det skönt och spännande att uppleva det helt motsatta, med gångavstånd till allt. Det är ju tänkt att vara under en begränsad period, medan vi sparar pengar till nästa hus. Då kan vi lika gärna passa på att leva riktigt stadsliv så mycket det går, och lägga an på dess fördelar.

What else what else, jag stretar på med min medicinprovning. Jag är inne på Atomoxetin nu, som egentligen är mer av ett antidepp som visat sig ha positiv påverkan på ADHD. Jag är inte superimponerad av denna heller so far – det är en slow burner, så man behöver bygga upp dosen under flera månader. I början kände jag ett bättre fokus, lite av ett lugn i huvudet. Men sen utvecklades det här mer till en känsla av avtrubbning – ingenting var riktigt roligt längre, kunde inte känna entusiasm över något eller få sug efter att göra saker. Jag sa det till min vårdkontakt på psyk, att jag till och med lämnade fina pinnar på promenaderna, eftersom jag kände att “nä, det är ingen idé” – då är det illa!

Just nu dock så känns det ganska bra, för första gången på länge. Jag sätter inte all cred till medicinen dock, eftersom jag tagit den rätt sporadiskt de senaste veckorna pga känner verkligen ingen skillnad med den. Istället har jag fokuserat på att läsa ännu mer om verktyg, knep och rutiner från likasinnade, börja käka kosttillskott som ger skjuts åt dopaminet, fick en välkommen hyperfokus på journaling som verkar ha gett en lika välkommen eftereffekt på mitt allmänna mående. Och sakta försöka ändra om mitt tankesätt, rutiner, förutsättningar etc efter min specifika förmåga.

Jag lärde mig att ADD, till skillnad från ADHD, inte har någonting alls som kan ge en extra skjuts när ens exekutiva förmåga (kom igång:et) ligger på botten, en tank helt tom på bränsle. Med ADHD kan man tydligen ge sig själv en liten adrenalinkick genom ens hyperaktivitet, som blir gnistan som tänder upp förmågan en aning. Det får man inte genom ADD, eftersom hyperaktiviteten sällan visas utåt genom exempelvis rörelser, utan den är inåtvänd och betydligt svårare att få en gnista ifrån. Det förklarar varför knep riktade till generell ADHD inte har fungerat för mig. Och ja, jag tänkte tanken att “SÅKLART skulle jag gå och få den SÄMRE ADHD:n” 🙂

Men ja, sånt här är vad jag lagt väldigt mycket tid på – det är verkligen att lära känna sig själv på nytt. Jag skulle verkligen önska att vår psykvård hade kunnat hjälpa till med det här, eller iallafall tipsa om källor där man kan imundiga sån här information. Allting jag vet har jag letat fram själv, hjälpen därifrån har varit minimnal och i många fall stjälpt mer än hjälpt.

Jag har hunnit fylla 38 år, vilket firades med Godegårds marknad och fyrarätters på Ombergs Turisthotell på kvällen. Snart 40 och fortfarande lika sökande, vilsen ibland och chansar mig fram i livet, hehe.

Jag hade hoppats att jag skulle vara verkligt kreativ den här våren och ha massa roliga alster att visa upp, nu när tiden finns och jag ständigt och jämt samlar på mig mer material. Men heltidsjobbet, vardagens energidräneringar i kombination med de kom-igång-svårigheter jag har, och en närmast invalidiserande perfektionism, har inte gett mig mycket att visa tyvärr. Jag försöker vara förlåtande mot mig själv, och jobbar stenhårt på att släppa den här ständigt aktuella tanken att jag måste göra saker till försäljning – inte för att glädja mig själv. De där två är otroligt tight sammansvetsade och svåra att reda isär. Jag älskar att göra saker som glädjer andra, och då ger mig en egokick över vad jag har åstadkommit. Jag behöver vända lite på det där och få en kick från saker även fast de kanske inte går till någon annan, och inte tänka att precis allt ska vara 100 % (whatever that is) för att det eventuellt ska säljas.

Insamlandet och förvaltandet av gröna växter fortsätter dock, och trots att jag vill mer än jag orkar och då i förlängningen tar död på mycket av det jag släpar hem, så har jag en fin liten samling i matrummets ena hörn nu som ger mig mycket glädje. Jag lever numera i det här matrummet, eftersom vi tömt lägenheterna och Marcus regerar på övervåningen. Jag har äntligen insett att jag inte kan ha estetiskt vackra korgar och trälådor fulla med prylar, utan måste ha genomskinliga eller tydligt uppmärkta lådor med allt mitt pyssel. Så längs väggarna har det stått lådor med alla mina skatter och material. I fredags, då jag trodde jag hade en hel ensamhelg framför mig men fick besked av Marcus att han och Jonathan anlände till oss istället under kvällen, lyckades jag lägga i en högre växel (sista-minuten-kriser och skarpa deadline-nedräkningar, det funkar oftast bra för kom igång:et). Jag både rensade och packade mina grejer, packade Skåpis full av skräp, och släpade ner en hylla till matrumet där jag lassade upp alla mina lådor och påbörjade projekt.

Min förhoppning i lägenheten sen är att ha två hyllor likt denna, men betydligt mer organiserad utan lösa grejer som ligger – de får någon annan plats, en lös-ligg-plats (höhö). Inte så vackert, men funktionellt. Precis som den fula påsen som hänger där – även fast det är typ fem meter till köket härifrån, så har den där påsen gjort att jag kan städa undan efter mig betydligt lättare och oftare. Jag läste att nyckeln till att lättare få rutiner att funka för en NPF-are, är att tänka i knapptermer. Hur många knappar behöver jag trycka på för att göra det här grejen – och ju färre knappar, desto större success rate. Är det många knappar i följd, då går det inte att utföra utan att det tar enorma mängder energi. Och det stämmer fan. I nya lägenheten kommer det bo en papperskorg i varje rum. Där går det ju att få fram betydligt mer esteriskt tilltalande objekt än det jag presenterar här.

Well, nu börjar jag bli hungrig, så ska ta och fixa vårt rostade bröd trots att en av två dudes fortfarande ligger och sover här. Vår brödrost brann upp för några veckor sedan, och utan en sådan har vår brödkonsumtion typ halverats. Min mage tackar mig. Rostat bröd i ugnen och stekpannan blir därför enbart vid special occasions. Hoppas ni får en fin söndag i solen (eller när ni nu läser detta, soligt ska det ju iaf vara några dagar till).

God förmiddag världen, eller när det nu är du råkar slentrianklicka dig in på den här bloggen och upptäcker att shit – det finns ett inlägg!

Jag sitter här och huttrar, med stela fingrar. Tre gånger har vi blivit insnöade den här veckan, även med flitig plogning från bonden. -16 tror jag det var som mest, och mina fingrar frös fast i dörrhandtaget när det blev lite kondens på dem.

Jag är inne på min tredje ADHD-medicin, och är sjukt trött på eftermiddagarna men slipper ångest och sirapskänsla i kroppen, så det får beaktas som en win ändå. I helgen blir det en…fjärde, tror jag? – husvisning, innan vi ens har fixat inomhusbilder. Kul att det redan finns ett intresse av vårt lilla hus. Det trodde vi inte när vi kontaktade mäklaren i somras.

Under hösten och vintern har vi så sakteligen rensat ur huset och lägenheterna, bit för bit. Eller ja, mestadels jag då, eftersom jag står för merparten av prylarna vi har. Det har varit väldigt överväldigande, och jag har fått be om hjälp för och klara av de svåraste bitarna. Måånga turer fram och tillbaka till tippen, en del grejer som skänkts bort, och en del som sålts eller lämnats in på loppis. Nu är snart chokladstugan helt tömd, med bara ett fåtal större grejer framme och resten nedpackat. Iallafall en tredjedel av huset är utrensat och nedpackat, nästa steg är att boka förråd där vi kan lämna alla kartonger och extramöbler.

Planen är sedan att ha det mesta klart till Marcus födelsedag i början av februari, och ta inomhusbilder då. Sen får vi väl se hur snabbt, eller sakta, det går att få huset sålt. Vi lutar åt att leta lägenhet i Linköping – dels för att det vore nice att bo i lite större stad med gångavstånd till saker, dels för att det känns som att det är Marcus “tur” att bestämma boplats nu. Och utan elräkningar som snittar på 6000/månaden, dubbla bilar och ett regelbundet urholkande av sparkontot pga 100 år gammalt hus-slitage, så hoppas vi kunna spara järnet till Drömhuset vid skogen.

Det har varit en utmaning minst sagt att orka med det här samtidigt som min mentala hälsa åkt berg-och-dal-bana i takt med att biverkningar blivit värre, och kroppen sätts helt ur spel av alla tvära kast. Det har varit för jävla jobbigt rent ut sagt. Och jag är besviken på vården som jag visste sen innan inte skulle funka 100 % klockrent, men SÅHÄR dåligt var jag inte beredd på. Minimal uppföljning och väldigt lite information och handräckning. Jag har istället hittat svar, stöd och tips via Reddit, Flashback (!) och sociala medier. Efter nästan ett år av medicinprovning som stjälpt mer än hjälpt, så är jag inne på sista försöket nu med en icke-centralstimulerande sådan. Och det är den sista jag testar innan jag skiter i det, for now. Efter många om och men har jag äntligen en läkare som bokat in regelbundna uppföljningar och pratar med mig direkt, istället för den visklek som pågått via diverse mellanhänder. Och i slutet av januari har jag äntligen fått tid till en samtalsterapeut, för att förhoppningsvis hoppa på den KBT-terapi speciellt utformad för NPF-diagnoser som de erbjuder.

Med det sagt så har jag redan lärt mig enormt mycket under de senaste månaderna framförallt, speciellt sedan jag hittade r/adhdwomen. Och med det har det även kommit en ny form av acceptans, som egentligen funnits där i bakgrunden men som jag aldrig tillåtit till fullo. Att saker och ting måste inte göras på ett neurotypiskt sätt. Det funkar alldeles utmärkt att göra något på ett till synes “udda” sätt, så länge det funkar för mig. Jag kämpar fortfarande med att ömsom vara bra på att förespråka mina rättigheter och gränser, ömsom ha värsta imposter syndrome och undra varför just jag ska “kräva” anpassningar.

Efter många månader av frustration, depp, stress, utmattning och en hel del emellan, så har jag nu haft ett par dagar av försiktig optimism och rutiner som funkat skapligt. Så pass att jag äntligen kom mig för att skriva ett blogginlägg, som jag egentligen velat varje vecka men inte kommit till skott. Så jag avslutar det nu, för att undvika att jag fastnar där istället och inlägget ligger i Draft i en evighet istället 🙂 hoppas jag kommer mig för ett till snart. Nu ska jag pulsa ut i snön och flytta hönsen till växthuset. Trevlig helg!

Och ja just det, har klippt lugg med!

Gomorron eller go förmiddag! Eftermiddag och kväll kanske, for the stragglers.

Jag har för tillfället semester, äntligen – en hel vecka och nu dessutom som anställd, utnyttjar samtliga förskottsdagar dirr. Men just idag har jag nästan lite av ett annat heltidsjobb, i form av att följa alla listor jag fixat. Jag ska nämligen – också äntligen! – dra till fjällen. Fjällvattnets stugby Härjedalen närmare bestämt. Eva och Peter har generöst nog erbjudit mig att åka dit under några dagar, eller ja – oss, men Marcus behöver vara hemma på grund av jobb. Jag insåg direkt att det här var chansen till en introvertsemester deluxe, och frågade om det funkade med “bara” mig och Kayla. Vilket det gjorde <3 så ikväll startar jag runt 23, och har drygt åtta timmars bilresa framför mig. Första gången jag kör bil så långt, och med elbilen dessutom. Blir många firsts. Håll tummarna att det går relativt smärtfritt. Resvägen är rätt straightforward (eller upward) men eftersom undertecknad ju har lokal-och-kartläsningssinne som en dement brevduva med särkunskaper (kartläsning?) så vet man ju aldrig vad för dumt jag lyckas med.

En vanlig köksbordssyn här hemma. Diverse kreativa projekt mixas med de tråkigare to-do:s, båda ofta i ett halvvägs stadie. Eller ja, tråkigt och tråkigt, blev inspirerad att fixa nya bra-och-ha-påsar och fick flera gånger tvinga mig tillbaka till att packa det jag faktiskt VET att jag måste ha med, istället för och jaga runt efter en specifik påsklämma som jag tyckte var essentiell i den här samlingen.

Dock mycket nöjd med mina list-skills i övrigt. Blir lite kallsvettig av att det känns som jag har massor och göra idag dock. Packa till både mig och Kayla, och då är det även mat som behöver handlas. Se till att alla växter är vattnade, både ute och inne eftersom vi blev välsignade med sol och värme under de senaste dagarna. Städa hönshuset och köpa ny hönsmat. Hade dessutom tänkt och ta hand om massa grönsaker vi köpte hos en lokal gårdsbutik och göra grytor, biffar och matlådor. Köpa tuggben till Kayla. Och någonstans där emellan få några timmars extra sömn. Bäst och handla lite extra Dextrosol…

De senaste två veckorna har det faktiskt känts bättre än på länge. Sist jag skrev hade jag precis börjat käka Elvanse, och upplevde väldigt god effekt. Tyvärr höll den bara i sig några dagar, innan det gick över till att ha liten effekt på förmiddagen, men slå över till mer stress/stissighet under eftermiddagen. Typ som att jag hade energin, men inte dopaminet -så det blev nervös energi istället vilket bara gav stress. Jag blev väldigt ledsen över det här, eftersom det varit så förbannat kämpigt allihop och jag kände att jag aldrig fick några vettiga svar av vården. “Det är så individuellt, vi kan inte säga hur du ska reagera eller hur länge du kan behöva testa en medicin, du får själv avgöra om de posiva effekter trumfar biverkningarna“. Ja jo visserligen ÄR det individuellt. Men det måste väl ändå finnas NÅGON generell riktlinje? Bör man lida sig igenom en försämring innan det blir bättre, som med antidepp? Har de några tips på hur man faktiskt kan registrera en förändring, eftersom det ibland är himla svårt själv att avgöra? Jag kan ju inte avgöra om “biverkningarna är värt mödan” eftersom jag inte vet något om vad jag kan förvänta mig.

Istället har jag fått betydligt mer information via sociala medier, framförallt en ADHD/Utmattningsgrupp för tjejer på Facebook, och – otroligt nog – Flashback. För den sistnämnda får man ju filtrera bort diverse tvivelaktiga inlägg, och ta det mesta med ett helt badkar salt. Men det var där jag fick lära mig att du mer eller mindre alltid upplever en väldigt hög boost, nästan ett rus, under de första dagarna med en ny medicin eller höjd dos. Men att DEN effekten aldrig håller i sig mer än några dagar, och inte ska det heller. Det var en av de grejer jag frågade om på mina uppföljningar men aldrig fick något rakt svar på. Så jag har gått och trott att det är just den effekten jag ska förvänta mig att ALLTID ha. Och då var det knäckande att få uppleva ett par dagars extrem energi och gott humör, för att det sedan var som att någon vred ner volymen rejält och så vart det bara meh.

Inte vart det bättre av att jag blivit tillsagd att ringa dem om jag känner att jag behöver hjälp tidigare än nästa uppföljning (som jag ju inte vet när de blir anyway) och när jag gör det så säger de: vänta på nästa uppföljning…

“Tursamt” nog visade det sig att min konsultchef också blev diagnostiserad med ADHD i vuxen ålder, och även han käkar Elvanse. Så där har jag fått bra stöttning bara av att kunna bolla erfarenheter, och tyvärr inse att det inte funkar så mycket bättre med uppföljningar i Linköping.

Men ja, senaste veckan iallafall har jag inte märkt av så stor effekt av biverkningarna längre, utan stressnivån har gått ner en aning så jag kunnat förvalta energin på ett vettigt sätt ändå. Framförallt på jobbet. Jag tacksam över att jag har förstående chefer, en som dessutom har personliga erfarenheter också, och som därmed ser till att fråga mig ofta hur jag mår, hur saker går. Det är supervärdefullt, eftersom jag trots min numera omfattande kunskap om utmattning/psykisk ohälsa, fortfarande faller i fällan att inte be om hjälp pga någon feltänkt moral eller stolthet. Eller livslång vana. Jag har förstått från framförallt Facebookgruppen att det här inte är alla förunnat, nästan tvärtom tyvärr. Kan bara föreställa mig och kämpa med det här samtidigt som man möter motstånd, till och med blir ifrågasatt, på jobbet.

Aja, nu lämnar vi allt det där ADHD:andet och kollar på vad jag faktiskt åstadkommit, så det inte bara blir massa elände när jag kollar tillbaka på det här året. Jag har gjort massa keramik! Experimenterar med krukor och små hus till terrariumen. Hyr in mig hos en keramiker i Ödeshög och betalar per gång jag är där, med fri tillgång till glasyrer. Så jag köper lera där, fixar grejerna hemma, och tar sen dit dem för glasering och bränning. Väldigt smidigt. Undrar om keramikern tycker jag är udda dock som kommer typ var tredje månad med en låda full, däremellan är det knäpptyst medans jag ägnar mig åt mina andra fjorton hobbies.

På grund av den minst sagt obalanserade nivån min motivation har legat på under sommaren, så började växthuset bra men eskalerade ganska snabbt till kaos. Varje år sätter jag x antal tomatplantor, tänker “bäst och sätta några extra ifall de första inte tar sig”. Och alla tar sig. Så jag har massor tomatplantor, väljer trots tidigare erfarenhet att sätta alldeles för många i samma pallkrage, och nej – jag kommer inte orka hålla efter och tjuva alla i år heller… och så POFF – har det blivit en tomatdjungel. Man kan ju undra om jag har bristande planeringsförmåga…

Här ser ni även en av NPF:arens natural habitat – observera vilken ypperlig kakafoni av samlingsobjekt som samlas på den här lilla ytan. Grus, mossa, Bra Pinnar, “räddade” växter i utdragen väntan på vad de faktiskt blev räddade till, en skattjaktskrans skamlöst tjuvad från en publik komposthög, random knippen av torkade växter, och en behändigt placerad PET-flaska att fylla på med vatten istället för att använda den turkosa vattenkannan som skymtar i hörnet. Jag har ju tagit bort etiketten på den iallafall så det inte blir för rörigt.

Vi hade mäklare här för lite över en vecka sen och pratade potentiell försäljning och tidsplan. Hon höll med om att vi iallafall bör ta annonsbilder av trädgården medans den ännu är fin och grönskande. Jag frågade om hon observerat något vi måste fixa där ute, varvid hon replikerar; “ja jag kan nog se på dig att du redan har tänkt ut vilka grejer det skulle vara, så jag råder er till att göra just dem i så fall“.

Så jag spenderade en halv dag och hela mitt svärordsförråd på plätten framför växthuset, där gräset hotade att ta över hela gårdsplanen. En del av den var lätt att ta bort, som och dra bort en ytlig matta. Men ju närmare åkern jag kom, desto värre blev det. Och fucking äckliga snigelägg överallt. Till slut var jag klar, med krampaktig träningsvärk i båda nypor.

Och inte en jäkel so far har märkt skillnad. Tydligen var det bara jag som noterade och störde mig på detta. Nåväl.

Ett annat rensprojekt har varit garderoben. Jag gjorde det i en plötsligt behov av total purge – jag var RELENTLESS i min sortering, och tror faktiskt jag gjort mig av med drygt 80% av min klädsamling. Garderoben ser konstigt tom ut, men det är väldigt skönt att ha betydligt mindre valmöjligheter. Majoriteten av kläderna gav jag bort till Julänglar i Motala, några godbitar såldes på Tradera, och resten som var dålig HM-kvalité fick åka till förbränning. Vid det här tillfället hade Aftonbladets artikel om klädbergen i Afrika kommit ut, och jag vågade inte lämna in några kläder i textilåtervinningen innan jag läst på om var och en av aktörerna för och minimera risken att min polyestertröja blir en del av betesmarken för ett gäng kor i Ghana.

Jag har äntligen kommit igång med diverse växtprojekt som jag velat testa. Har snöat in på epifyter – växter som lever på andra träd/grenar och hämtar näring ur luften, vilket innebär att de behöver väldigt lite eller ingen jord alls. Lämnar mycket utrymme för kreativa planteringar.

Särskilt nöjd med denna krans men oh, den kommer vara en utmaning att hålla efter.

Rensningen har för övrigt fortgått under hela sommaren och för hela huset, i omgångar. MÅNGA grejer har skänkts bort eller kastats. Jag trodde Chokladstugan aldrig skulle bli klar. Så sjukt mycket grejer. Men nu börjar även den se OK ut, sånär som på loftet.

Därmed har jag även försökt och hålla igen på loppisinköp, för att liksom inte ersätta den bra rensningen med lika mycket nytt. Det har gått sådär, men jag har iallafall hållt mig till att i princip enbart köpa grejer till de kreativa projekten jag vill göra och se till att det finns plats för dem.

Besökte i sista stund ett loppis som var precis i närheten, som jag åkt förbi tusen gånger men inte gått in till. En sån där perfekt loppis som är en lada, och ett stall vars spiltor var fulla med grejer, och sen plötsligt fortsatte det in i en lagerlokal. Och allt var BILLIGT. Det man fick betala extra med var sin tid, och sina öron… innehavaren följer en nämligen genom hela besöket och berättar hela sitt livs historia för dig. Andra gången jag var där tog jag med Malin, och han gjorde exakt samma sak med henne. Exakt samma historier. Många släktingar som dör till höger och vänster tydligen, och bidrar till att hans loppis alltjämt fortsätter blomstra.

Jag och Marcus har gjort semestriga saker ihop, trots vår ojämna semesterfördelning. Har ett helt semesterinlägg in the making, men trerätters lunch på Ombergs Turisthotell får vara med här.

Utsikt över alla fancy elbilar – det var intressant hur bilarna liksom står separat beroende på bränslekälla. Här i mitten var det bara elbilar, och sen stod diesel/bensinarna lite i bakgrunden och gömde sig.

Superb mat som vanligt. Syrlig svampsoppa till förrätt. Kummel med skummad hummersås, betor och rotselleri, en burk med tre sorters potatisanrättningar (genialiskt!) till huvudrätt. Och en perfekt syrlig/söt efterrätt bestående av blåbärscrème brûlée, hallon och knäckig kola. Sedan nudlar resten av veckan.

Random bild på fin höna. Snoozy i ett sällsynt singulärt tillstånd. Hon och hennes adoptivkyckling Salt har hängt ihop ovanligt länge. Lite svårigheter att klippa den imaginära navelsträngen där kanske.

After work med Niklas och dubbelt upp av koffein till efterrätt. Mycket delikata biscotti.

Och när vi närmar oss slutet av inlägget, eftersom jag känner att jag behöver starta beta av de där listorna snart – en bild på en random pumpdel i vår klaustrofobiska brunn, där jag stod och fulgrät med Marcus i lurarna under den helgen som skulle vara lite minisemester för mig då han var i sin pappas sommarstuga. Som blev lite av ett crescendo för min ångest över att medicinen inte funkade, då jag var extremt stressad av att vilja göra så mycket men inte komma igång med något. Då bestämmer sig pumpen för att balla ur, så att jag inte hade något vatten och fick befinna mig i sagda brunn under lördagkvällen. Frenetiskt bankande, vridande och ja, fulgråtande, mig igenom en felsökning via Marcus bekymrade röst från utanför Katrineholm. Jag hade INTE kapital att klara av en sån sak vid det här tillfället. Jag har normalt sett inte problem med trånga utrymmen, men brunnens väggar är täckta av sniglar, spindlar och oidentifierbara monster, jag ska försöka mig på att hantera något strömförande vilket jag är livrädd för, och när Marcus säger saker som “bli inte rädd när du skruvar på den där, det kommer plötsligt spruta vatten så du är beredd på det” – ja då är jag ju absolut INTE beredd eller snarare extremt beredd och reagerar ologiskt nog ÄNNU värre.

Till slut valde jag att acceptera det här som ett tecken och låg utan samvetskval i sängen resten av kvällen, med chips, bok och myshund. När måndagen kom, kom också rörmokaren, och jag valde att lämna bort även Kayla så jag blev HELT ensam ett par dagar innan Marcus kom hem. Och det gjorde underverk med energin och humöret. Hann med massa bra saker när jag bara hade mig själv att ta hand om. Bra lärdom och förbättringspunkt för framtida liknande endevours.

Så – nu ska jag fortsätta packa, tvätta, vattna, städa, handla och vila, så hoppas jag kunna bidra med vackra fjällbilder i nästa inlägg. Hoppas ni får en fin tisdag!