Blog

Här kommer ett riktigt megainlägg, fullproppat med naturbilder efter att vi äntligen tog oss ut till Tiveden förra veckan. Jag har i så många år tänkt åka dit och vandra, men har inte lyckats komma iväg förrän nu. För er som inte känner till Tiveden, så är det en gränsskog/nationalpark utanför Askersund (egentligen även i Askersund kommun, tillsammans med Laxå, Gullspång, Töreboda och Karlsborg). Det finns en otrolig variation i skog och naturupplevelser, men Tiveden är kanske mest känd som ett ställe där det finns riktig mycket trollskog. Dvs orörd, murrig, mossbeklädd skog där man förväntar sig ett John Bauer-troll hoppa fram bakom en sten.

Med det i åtanke så kändes det passande att vår första Tivedenvandring blev längs Trollkyrkorundan. Den är 4,6 km lång och enligt hemsidan ska man räkna med att det tar ca tre timmar, på grund av att den är stundtals rätt krävande. Det är sprickdalsterräng här, med mycket smala gångar, höga klippor, sänkor, skrevor och berg.

Vi tänkte att det kanske skulle vara hyfsat lugnt i och med att vi åkte på en vardag. Men vi kom fram under mitten av dagen, och då var det smockfullt. Parkeringen vid huvudentrén är INTE stor, det var folk som stod i kö till vissa platser. Vi hade sådan tur att vi hittade en liten remsa bredvid parkeringen där vi inte var i vägen, och chansade på att ställa oss där tillsammans med en annan turist. Man ska nog planera in att vara här tidigt på morgonen, eller sent på eftrmiddagen sommartid, för att inte riskera att lägga massa tid på att parkera.

Med bara en vag kommer-vi-få-böter-nu-känsla (“det får ingå i vår sommarbudget!” enligt Marcus) gav vi oss iväg, och fick agera klättermöss ganska omgående.

Något jag fascinerades av, var stigarna som var fulla av diverse rötter. Det såg nästan ut som ett stort trä-skelett på vissa ställen.

Så det gällde att lyfta ordentligt på benen.

Det kommer gott om detaljbilder på diverse flora här, be warned. Älskar att ta bilder på daggiga (svettiga?) tickor.

Riktigt stor kremla.

Häftiga och lite smått läskiga klippformationer. Jag får lägga in en brasklapp om Kayla här – hundar ska vara kopplade i nationalparker. Men på vissa ställen var det säkrare att låta henne gå utan koppel, eftersom det var så tight och klippigt och halt. Vi kopplade henne alltid vid möten, och när vägen var lite lättare, och hon är så pass duktig att hon alltid stannar eller vänder när hon hör att det är folk framför oss. Hon drar inte efter något vilt heller.

Jag bråkar även lite med min kameras fokusinställningar. Den har valt rätt märklig fokus på vissa av bilderna ser jag, med irriterande blurrighet som följd. Suck.

Mossssaaaaa!

En annan kremla, en gullig sådan.

Såhär såg det ut när den fotograferades.

Häftig skreva (sänka?) full med rötter och så tallen i mitten.

Här är vi uppe på Lilla Trollkyrkan. Namnet till trots, så är det inte för att det var några kyrkor här. Bergen är bara döpta till Lilla och Stora Trollkyrkan. De var förr i tiden viktiga navihationsärken för sjömännen på Vättern. Lååångt där borta i horisonten ligger Vadstena.

Nöjd smått trollaktig vandrare och hennes trogna följeslagare.

Vi går ner igen.

Mer svamp på marknivån!

Försökte få häftig bild på Kayla och Marcus via ett hål i en hög stubbe, men hon var noll medgörlig så det här blev resultatet.

Från karga klippor till lummig, smaragdgrön våtmark.

Ville bara rusa ner och lägga mig och sova en stund på allt det här mjuka gröna.

Optimal texturblandning här.

Obligatorisk mosstafs.

Sen var det upp igen.

“Åh en fin gren/svamp/sten/insekt/random grej!”

Activate goblin mode.

Efter ett tag kom vi fram till Stora Trollkyrkan. Här tog vi matpaus en liten bit ifrån.

Jag hade varit sugen på en “skotsk picknick” ett tag, så det fick det bli. Det är ett minne från när vi var i Skottland hos vänner när jag var tjugo-nånting, och vi åkte på utflykter. Chrissie alltid packade med små chipspåsar, babybel, trooor hon lade med sådana här mackor också? Mamma du får rätta mig om du kommer ihåg annorlunda.

Kakor borde ha varit med någonstans också, minnet sviker där men känns som en väldigt brittisk grej att självklart ha med.

En mycket smidig och god picknick, kanske inte den mest fotogeniska men med gott om energi till resten av vandringen i alla fall.

Jag gick sedan upp till toppen. Det är inte direkt någon hisnande utsikt och tala om här, träden är alldeles för höga för det. Men kändes som en grej som skulle göras.

Ändå relativt högt upp.

Sedan började vi runda Metesjön.

Ljung under vatten, tyckte jag var coolt.

Vackra näckrosor framför oss.

Tall, ljung och berg bakom oss.

Portal till en annan värld?

Vi fortsatte genom träskelettiga torra stigar.

Till steniga, fuktiga stigar istället.

Svamp i mossa, ni kan det här nu. En av mina favoritmotiv – obviously.

Mer fina näckrosor.

Glad fis! Kayla klarade av den här vandringen utan problem. Vi pratade om hur länge hon egentligen kommer klara det. Å ena sidan är det väldigt bra för henne att bygga muskler och träna hela kroppen i sån här terräng. Å andra sidan är det en rätt risky kombination med en halvvild staffe som har hög smärttröskel och minimalt med konsekvenstänk i sitt maximala röjande.

Här börjar vi närma oss slutet på rundan. Det syns lite dåligt på bild, men det här var en lång, liksom slingrande bit berg som delade landskapet i två. På vänstersidan var det mer berg, på högersidan tjockt med tall och mossa.

Hade vi varit i exempelvis World of Warcraft, så hade det här varit en gräns mellan två zoner med helt olika biotoper. Min companion spanar efter lurking mobs.

All clear. Nu går vi och lämnar in vårt quest.

Jag var tvungen att kolla upp om det fanns någon förklaring till de här dropparna under tiden jag skrev inlägget. Det jag hittar är att det tydligen kallas för “guttation” när droppar bildas såhär.

Guttation förekommer på kvällen när markvatten fortfarande strömmar upp genom växten för att transpireras, men att luften närmast bladen har en relativ luftfuktighet på 100 %, vilket innebär att det upptransporterade vattnet hamnar på bladen istället för att absorberas av luften. Det gutterade vattnet avdunstar först nästa dag, när luften värms upp, varpå den relativa luftfuktigheten sjunker närmast bladen.

Passande nog så är det här en klibbticka också. Vassego för ännu mer o-ombedd fortbildning!

Ett till häftigt exempel på växtkraft, med blåbär som växer på undersidan av en rotvälta.

Kort efter den här bilden var vi tillbaka på parkeringen igen, och hade INTE fått böter – phew! Det var fortfarande rätt tjockt där vi stod, men en bit bort hade det blivit glesare. Vandringen tog oss lite mer än en och en halv timme, inklusive fyrtioelva fotopauser och fikastopp, så halva mediantiden för andra noobs, hehe… /flex…

…men vi var bra möra och trötta efteråt.

Körde förbi några loppisar på vägen hem även här.

Det här loppiset låg i en helt underbar trädgård hos en riktig kreativ person – överallt kunde jag se små konstverk och arrangemang. Till höger här såg vi att det var en hel liten by med roliga figurer, och frågade om vi fick gå upp och foto. Det fick vi absolut.

Tydligen hade de fått ta bort ett gäng träd för länge sedan, och valde att behålla stubbarna för att de var vackra i sig själva. Sedan byggde de små världar och figurer åt barnbarnen.

Så mycket roligt att kika på. Var uppskattat av turister med barn, där föräldrarna kan kika loppis och barnen springa runt och kika på stubb-byn.

Det här är en liten kreativ dröm för mig till nästa hus, om det skulle råka finnas en stubbe – eller om det råkar hamna en stubbe någonstans helt plötsligt, från ingenstans…

Jag hittade lite smått och gott. Bland annat ett ljusrosa stressägg som jag tänker ska få en figur på sig, och några guldfärgade strutar som antingen får gå till julgranen eller ett annat kreativt projekt.

Det var en härlig vandring och definitivt inte sista gången vi åker hit – finns mängder med andra leder och delar av skogen att besöka. Kan varmt rekommendera!

Här kommer ett riktigt lång blogginlägg, som legat i draft ett tag innan jag äntligen fick ändan ur och färdigställde. Är mitt uppe i semester nu, bokstavligt talat – imorgon har halva semestern gått. Förra helgen drog vi på lite roadtrip, upp till Höga Kusten och den varmaste vandringen jag gjort so far. Men först stannade vi ett par nätter hos Eva och Peter.

Eller ja, allra först var vi förbi ett par loppisar på vägen – jag hittade inget särskilt jag ville ha, men var tvungen att insupa en dos höns när vi fick syn på dem vid en lada. Saknar att ha det här kacklet och kucklandet precis utanför dörren <3 till och med den gälla äggsången eller klagolåten över att luckan fortfarande är stängd klockan sex på morgonen.

Jag har inte så många bilder härifrån Bubbarsbo – vi var upptagna med att njuta av stillheten och bli bortskämda <3 De är alltid så generösa med både god mat och goda samtal, och att omfamna lite extra livsnjuteri. Vi har badat, legat och slöat i skuggan med våra egna grejer, fäktats med getingar och åkt båt.

Tycker så mycket om att åka båt och gör det alldeles för sällan. Vi hade med matsäck som åts mitt ute på sjön – rökt lax och sallad för min del.

Spanade in fiskestugor och idylliska fritidshus.

Vi fiskade också, med både metspö och kastspö. Det bidde ingen fisk dock, Peter var så nära på att få upp den största aborre jag sett, men den slet sig precis i sista sekund.

Efter de här sköna dagarna var det dags att ta farväl och åka vidare norrut. Vi hade planerat att köra ett tag, och sedan sova ute i våra hammockar. Kollade väderprognoserna hundraelva gånger, för det har ju varit så väldigt ostadigt och oförutsägbart. Det skulle vara regnfritt, men de här molnen (som var mycket gråare i verkligheten) sade något annat.

Vi åkte förbi Ica Maxi först och skulle handla lite snacks inför kvällen. Måste ranta:a lite om dagens ungdom eller whatever. Stod i kö till toaletten, och i kön stod två tonårstejejer. Efter att ena gick in, så gick det några minuter. Fem. Tio. Femton? Jag började fråga om det var dags att bli orolig och knacka på? Men precis då öppnades dörren och ut kommer hon – supersminkad. Då hade hon alltså stått där inne hela tiden och tagit sin tid för att SMINKA sig – fullt medveten om att det är en kö med 4-5 pers utanför dörren. Alltså wtf?

Och inte nog med det – hon ställer sig i ett hörn och vägrar titta på oss, och hennes kompis går in. Och kompisen står OCKSÅ och sminkar sig i tio minuter.

Sure, tonåringar är per default självcentrerande och mer än oblivious om sin omgivning emellanåt. Men kom igen, är inte det här lite extremt?

Mutter, mutter, grumble…

Anyway, vi kom ut till skogen som Marcus valt ut, letade upp en bra plats att hänga (pun intended, hehe) på, och njöt återigen av tystnad och stillhet. Alltså verkligen otroligt tyst – knappt ens någon fågel.

Vi hade med oss tarp just in case, och tur var det för det kom ändå en skur strax efter att vi satt upp allt. Det var rätt nice att sätta härunder och lyssna på smattret, och känna doften av varm, fuktig mossa och barr omkring oss.

Det här är en trend jag märkte att jag lyckats anamma i alla mina bilder från den här resan- ingen bild på Marcus rakt framifrån, alltid bakifrån eller som här, med typ 25% av hans lekamen i bild. Jag tror inte det gör något just här dock, vi var båda rätt varma, svettiga och sega. Det var ju en otrolig värme dagarna innan vi drog, och även under tiden till viss del. 28-29 grader och fuktigt som tusan, urk.

Vi hade med oss rester från vistelsen i Bubbarsbo, och hade gott om grejer att käka – halloumi, rostad potatis, hummus, majs. En och annan fluga som kom och ville ta del av den oväntade buffén.

Efterrätt i form av lantchips, och en god bok. Dystopisk sci-fri thriller. Kändes rätt i tiden.

Jag har inte fotat bara för nöjes skull och för att få fina bilder på ett tag nu. Så fick tillfälle att ta upp den hobbyn igen, och hade inte direkt ont om motiv.

Det verkar vara ett otroligt blåbärsår, de kom tidigt och det är smockfullt av dem. Tydligen ett kantarellår också, men båda mina ställen utanför Linköping har jag kammat noll på.

Gav mig ut på en liten promenad längs grusvägen, nedanför vår lilla kulle.

Vid det här laget var det nästan läskigt tyst, inte en enda fågel, hörde inget djur. Stämningen var ändå sådan att jag nästan förväntade mig att en älg eller hjort skulle kliva ut på vägen och stirra förvånat på mig.

Sånt här tycker jag är häftigt, när det börjar växa träd ovanpå stora stenar och som har sina rötter i bara mossa och kanske lite blåbärs-eller-lingonris. Vilken växtkraft ändå.

Sedan övergick skymningen till mörker och det var dags att klättra in i hammocken.

Fortsatte läsa ett tag med hjälp av mobilens ficklampa, och NU kom det en del fågelljud. Någon rovfågel och vad jag är 98% säker på var en nattskärra. Ett knarrande, nästan mekaniskt ljud, och så helt plötsligt något som snarare lät som en groda mitt i allt. En väldigt speciell fågel som man sällan ser.

https://www.youtube.com/watch?v=ilcjKeXGGDU

Jag har rätt svårt att somna först, och vaknade lite av och till under natten, men sov gott de timmar jag fick iallafall. Det var nice att det var så pass varmt att det räckte med underställ, det var nästan för varmt det med.

Jag var uppe vid halv sju, och käkade jordgubbar till frukost och läste lite till.

Och var för en gångs skull den som hade packat ihop sina grejer och fixat i ordning först. Marcus skrämde upp mig lite med att han hade sett en bom när vi körde in på den här vägen, och funderade kring om den kanske skulle vara nere när vi lämnar, så att vi blir fast här. Var måttligt nervös när vi åkte. Men bommen stod bland buskar och träd som hade typ växt över den, så det var nog länge sedan den hade svingats över vägen. Men definitivt en grej jag kommer hålla koll på hädanefter. Vad gör man ens om nåt sånt skulle ske?

Det fanns inga skyltar eller dylikt att man INTE fick åka in här eller att det skulle vara privat, och vi mötte en annan bil på vägen in också.

Efter ett par timmars ytterligare bilfärd så kom vi fram till hotell Höga Kusten, och eftersom vi var tidiga så hämtade vi ut våra matsäckar direkt och gav oss av på vandring medan rummet gjordes iordning.

7 kilometer fram och tillbaka över klippor och berg skulle vi gå. Som för flera tusen år sedan låg helt under vatten – tallar, blåbärsris etc är “invandrare”, enligt infoskyltarna.

Vi hade tur att temperaturen var lite mer tolerabla 23-24 grader, men eftersom det var mycket uppåt och en del klättrande, så blev det otroligt varmt och svettigt ändå. Jag har nog aldrig varit såhär svettig – till och med Marcus anmärkte på det, att han aldrig sett mig med svettfläckar över hela ryggen. Det tog nästan tio år och nu är den mystiken borta också.

Utsikten var fenomenal – bilderna gör det inte riktigt rättvisa.

Måste såklart fota vacker ljung även här.

Och den här mossan – det är så häftigt, den här typen av vitmossa fotade jag ju i fjällen också, och då är den röd i olika nyanser. Den kan suga upp riktigt mycket vatten, jag använder en typ av vitmossa för mina plantor och framförallt till sticklingar i slutna lådor, eftersom den bevarar fukten så bra. Genom tiderna har vitmossan passat bra att använda istället för till exempel blöjor, toapapper och bindor. Vitmossor är också svagt desinficerande och har använts som förband på sår. Varsågod för den bryologi-lektionen. Och att ni nu vet vad läran om mossor heter.

Mer vacker utsikt, och några underbara vindpustar då och då.

När vi hade gått ungefär halvvägs var det dags att ta fram matsäcken och fylla på med lite energi.

En god tomatsallad med dressing och bröd.

Nykrönt svettdrottning som fyller på med vätska. Tre koppar kaffe i rask takt, och mitt vatten.

Kaffe är så jäkla gott utomhus och framförallt efter att man gått ett tag. Ännu mer utmärkt ihop med kexchoklad.

Vi vandrade vidare och gick runt udden.

Med utsikt över fler broar och små gulliga röda hus.

Sånt här fångar också mitt öga, i stil med träden på stora stenen. En mindre sten som gått sönder och nu växer det upp saker i sprickorna. Försöker efterlikna sånt här i mina terrarium och planteringar.

Fanns mycket bär att välja mellan för lite mellanmål-on-the-go. Vildhallon, blåbär och slånbär. Och en och annan fluga även här. Seriöst, har det varit flugsommar också?

Marcus ryggbild nummer ett.

Häftiga mossfrön.

Ryggbild nummer två. Med händerna i luften, inte för att partaja, utan för att undvika fästingar.

Måste känna på lite mer mossa som var så oemotståndligt grön och fluffig. Stjärnmossa.

Här kunde jag nå ner till vattnet och svalka av mig lite, och hittade en superb vandringsstav. Den var så bra att den fick följa med hem och står nu och väntar i hallen på ett högre syfte.

Efter ytterligare en bit så kom vi till en liten strandremsa, med vackra blommor…

…vackra stenar, och vacker ryggtavla nummer tre.

Här ville jag sitta och lyssna på vågorna och smaka på saltdoften i luften (och i vattnet). Satt och lyssnade i ungefär två minuter, sen gick jag på skattjakt.

Så mycket glittriga stenar fulla av mineraler.

Forever collecting. Klart det är värt extra svett ochg extra tyngd i sin ryggsäck på vandringen, när man hittar En Riktigt Bra Sten.

Tillbakavägen var rätt kämpigt, med värmen och uppåtlut igen. Men till slut kom vi tillbaka till hotellet. Den duschen var underbar. Däckade på sängen. Jag hade egentligen tänkt vila och lite och sen åka iväg och spana in ett annat ställe. Men energin räckte bara till en runda i butikerna runtomkring, och att göra sig iordning inför middag.

Jag köpte mest lite intressant godis och spanade in en gullig staffe, som spanade in att jag spanade och reagerade som staffar gör då, med att streta järnet mot mig och nästan vända omkull matte. Sorry!

Obligatoriska matbilder. Råbiff till Marcus.

Betor och getost till mig. Supergott.

Min huvudrätt var jämtländsk röding, även den supergod.

Lammfärsbiff med friterad färskpotatis, betor och getostcreme.

Crème brûlée…

…och rabarberkräm med glass, hasselnötter och jordgubbar. Följt av matkoma.

Vi satt kvar en bra stund och drack drinkar, pratade och iakttog skymningen, tills det nästan bara var vi kvar. Då gick vi till sängs i ett otroligt kvalmigt hotellrum – det var det enda negativa tyvärr, ingen luftkonditionering eller ens ventilation. Hade fönstret öppet men det var lika varmt (och livat) ute. Sov sådär.

Efter den helt OK-iga hotellfrukosten checkade vi ut, och påbörjade den långa resan hem. Vid det här laget var jag rätt slut i huvudet av allt socialiserande och att vara bland så mycket folk och ljud. Det var skönt att sitta i bilen och lyssna på ljudbok när jag körde, eller halvsova i passagerarsätet. Vi svängde förbi en loppis i alla fall.

Med mycket fina och gamla grejer – jag försöker dock lägga band på mitt loppisshoppande, eftersom vi har begränsat med plats och sånt jag vill ha till ett framtida hus bara skulle ta upp mer av våra redan rätt fulla förråd.

Men köpte iallafall en liten glashäst som jag tyckte om. Jag älskade den här typen av glasdjur när jag var liten, jag tror att jag fortfarande har kvar dem i en ask någonstans i sagda förråd. Den här får stå framme på min prylhylla och fångaljuset i sin bärnstensfärgade man.

Det var Höga Kusten det! Just nu är jag gräsänka, Marcus är iväg på grabbvecka och jag lämnade även ifrån mig Kayla igår. Väldigt ovant att vara helt ensam. Men skönt, jag ska beställa pizza, spana på fåglar, göra en lista över grejer jag vill skapa/fixa, och göra mitt yttersta för att inte få beslutsångest/bli överväldigad/paralyserad över att jag inte vet vart jag ska starta och så blir det inget. Wish me luck!

Det är läge att göra en liten recap av de gågna veckorna, innan det blir för långt bort och inläggen blir massiva med hundraelva bilder om jag vill fortsätta ha någon form av tema i inläggen. Så jag tänkte fortsätta på påsk-spåret och berätta lite om vår långhelg.

Majoriteten av våra helger innehåller minst en skogspromenad eller utflykt. Nu fick vi chansen att göra några fler. Ena vändan gick till Ekenberg i Norrköping, där jag läste att det fanns massor av hällristningar och ville ta en titt.

Men vi fick också en bonustitt på ett gäng hönor som så lägligt stod vid påskriset och visade upp sig. Att ha höns är nog en av de saker vi saknar allra mest, så här fick vi insupa skrockande fjäderprakt som stillar abstinensen ett tag.

Så fina <3

Violer i ett lätt daggigt gräs.

Hum, då antar jag att det gäller fotografering med? Ups.

Perfekt fågelskådningstorn, dock inte så många fåglar att skåda på.

Desto mer sniglar och vinbergssnäckor att spana in hittade vi en bit bort. Eller ja – jag hittade, och spanade, i egenskap av den enda snigelfantasten i vår duo. Fun fact – innan mina föräldrar till sist gav upp och lät mig skaffa marsvin, så släpade jag hem mängder med sniglar att ha som husdjur istället. Jag brukade gå och titta bland all kvickrot på en speciell väg hem från skolan, kallad Snigelvägen – såklart. Hittade jag en särdeles fin snigel, så fick den åka på min arm och sedan joina sina bröder och systrar i deras behållare. Ett tag hade jag även en vinbärssnäcka, som jag kallade för Karusell. För att den alltid snodde runt ett varv när den kom ut ur sitt skal. Hen lyckades rymma sen, vilket nog var för väl. Jag var tankspridd och glömsk, så har vissa shady minnen av att mina besprötade vänner ibland mötte sin dom via mindre lyckosamma förhållanden. Det kan jag vakna av än idag och ha ågren för.

Det var en fin sträcka, tror den var mellan 2,5 -3km. Egentligen lite för kort, men var mycket upp och ner och olika terräng, så det tog en stund att gå runt.

Stora berghällar med djupa isräfflor från istiden.

Och ett påskägg mitt ute i ingenstans, tänka sig!

Måste varit någon tokstolle, som släpade med sig ett tungt keramikägg ut hit bara för att få en bra bild…

Och här har vi hällristningarna till slut! Tycker det är så häftigt. Ristningarna är från 1800-500 f.kr, och den röda färgen de använder för att fylla i ristningarna håller i 3-5 år beroende på klimatet. Jag har handen vid en av de mest kända ristningarna, Solbäraren.

Praktskepp med stormän ovanför och så kallade adoranter runt omkring – en person som är stadd i bön till en gudomlighet. Varsågod för både historiekuriosa och ordkunskap.

Vi slänger väl in lite botanik som avslutning på den lektionen. Pärlhyacint.

Vidare till en annan dag, när temperaturen visade ok-för-uteservering. Vi premiärade faktiskt uteservering för flera veckor sedan, under en annan solig men hiskeligt blåsig dag. Vi satt och huttrade och höll krampaktigt i våra servetter, för “nu var det ju sol och plusgrader och då SKA vi sitta ute och ha det MYSIGT!” En urgammal svensk tradition.

På samma uteservering satt för övrigt en intressant man – han kom susandes på sin cykel, satte sig med en öl, kommenterade aktiviteter för sig själv. En riktig lirare i solglajjor, slitna jeans, hatt och skinnjacka. När ölen var uppdrucken och han skulle hämta sin cykel igen gick han emot den och gestikulerade yvigt, som att han skulle bjuda upp den till dans. Sen drog han fram den ur busken med en svepande arm och började småsjunga för sig själv. Gillar såna små intressanta korn av mänsklig uddhet och humor.

Kayla följer såklart med på våra utesittningar.

Fikabild från påskbuffén i Medevi som vi var på med mamma och Lasse. Struvor har en speciell plats i mitt hjärta. När jag och Stefan hamnade på samma praktik under gymnasiet, på Strandvägen i Motala tror jag det var – så var det så himla segt där. Av naturliga orsaker så hände det inte så mycket på det stället, och vi fick ofta långa perioder av långtråkighet. Vete fasen hur det kom sig eller vem som tog initiativet, men vi brukade regelbundet smyga in i skafferiet och äta av de kakor som fanns där. Majoriteten av utbudet var just struvor, så det var oftast dem vi förtärde i lönndom.

Vad bra jag framställer mitt yngre jag i det här inlägget känner jag. En före detta snigelmissbrukare som stal flottyrkokta kakor från gamlingar.

Moving on. Nu är vi på ännu en utflykt, då vi slog på stort och hade med stekpannan för att tillaga kolbulle. Det är basically vetemjöl och vatten, och så har man i antingen fläsk, halloumi eller vad man nu vill, och äter det med lingonsylt. Jättegott.

Efterrätt i form av misslyckade brownies och kaffe. Kaylas står för disken.

Och därmed avslutas denna återberättande bildserie, för ikväll kör vi årets första övernattning i skogen och det börjar bli dags att packa klart. Ha en fin första maj!