För en gångs skull är det Adde som är ute på galej och jag är hemma med mycket välbehövlig egentid. Jag har lagat och gluffat i mig min allra syndigaste home-alone-middag bestående av linguini med en klick smör, massor vitlök, salt och peppar, sladdat en sista kvällspromenad runt skogssnåren med dogsen och ägnat ett par timmar åt att sortera och redigera Japanbilder. Kände väl liksom att det kanske var dags nu, såhär tre månader senare. Nu när snön är tillbaka och ligger som nåt slags halvblasktäcke över omgivningen, så känner jag en intensiv längtan tillbaka till Japan – till (nåja, viss) värme, äventyr, färgexplosioner och galna prylar – och såklart…