Ett långt inlägg om stress och frustration – och lite goa lussebullar.

Gokväll alla nattsuddare där ute – hoppas ni har en bra fortsättning efter julen och laddar upp inför det nya året! Vi hade en underbart lugn och skön julafton, blev rejält bortskämda med god mat och bra sällskap och allt däremellan. Jag lät faktiskt kameran vila mesta delen av tiden, men några bilder har jag till ett annat julaftonsinlägg.

Här är det fortfarande sjukstuga som gäller – och nu är det Marcus som går och snorar och  nyser och lämnar ett stadigt spår av näsdukar efter sig. Jag är väl skapligt pigg just nu, förutom envist slem i halsen och en allmän känsla av hängighet. Och tusen andra saker.

Jag vet inte vad det är som har skett denna ledighet, men precis alla känslor i hela världen har kommit som ett enda stort stenras och bara öst över mig och fått mig att känna mig helt fastnaglad i marken, oförmögen att komma vidare. Jag är så otroligt rastlös, samtidigt som jag är helt kraftlös inför och faktiskt göra någonting. Jag längtar till naturen, till lugn och ro och tystnad och känner mig kvävd här i lilla lägenheten och av allt folk utanför. Jag vill kunna ha space, ett eget rum, en trädgård, frihet för hundarna att komma och gå som de vill i hemmet. Det gör mig tokig ibland att det ska gå så långsamt att spara ihop till ett eget hus, till hela processen med att hitta något, och dessutom börja ett nytt battle där med andra intressenter. Det gör mig alldeles matt. Jag vill ha förändring och frihet, NU! 

Men det går inte. Utan det är the hard way som gäller. Jag vet ju det. Men det är ändå så otroligt frustrerande, speciellt när det känns som att väggarna snart sväljer en. 

Och jobbet. Vad fan ska jag göra med jobbet. Under de här dagarna som gått har jag befunnit mig i en frenetisk tankeverksamhet över och starta eget. Göra mig kvitt de här bojorna som innebär ett 7-16 jobb med två timmars pendling på ett ställe jag tappat gnistan för, för länge sedan. Som orsakat utmattningssymtom och minimal stresshantering. Få möjligheten att själv bestämma arbetstider och inte vara beroende av att befinna mig på en och samma plats. Och tycka om det jag jobbar med.

Men så fastnar jag – vad är jag egentligen bra på. Vad skulle JAG kunna göra som är så bra att jag startar företag av det? Det jag kommer på är inte gott nog. Inte bra nog. Och hur ska jag orka? Jag orkar knappt de få uppgifter jag har på jobbet idag. Det är nog det värsta av allt. Jag VILL så mycket, men jag ORKAR inte. Eller, skulle jag orka om jag bara gav mig fan på det? Är det bara i mitt eget huvud jag tror att jag inte mäktar med? 

Allt jag kommer på som jag skulle vilja göra, det slår jag ner igen mentalt. Jag har inte plats. Det finns inte mer utrymme i lägenheten till att utveckla en hobbyverksamhet på det sättet. Jag måste ha ett separat kök där inga hundar får komma in. Och då är jag där igen, frustrationen över att det går så långsamt för mig att nå min – vår – husdröm. För då sätter jag liksom min tilltro över att allt annat kommer lösa sig i och med detta, till det målet också. Och runt, runt går tankarna på det här viset, non-stop. Ena sekunden är jag nästan euforisk, tänker att nu jävlar ska jag fixa det här, nu KÖR JAG! Och sen är det som att bara själva tanken, tar så mycket energi att jag blir helt kraftlös i nästa sekund, och slår ner på mina fåniga illusioner med förödande kraft. Varför gör jag så mot mig själv? Jag trodde jag hade börjat få in snitsen på det där med att ta hand om sig själv. 

Marcus är så fin, lyssnar på mina trevande funderingar och säger att han stöttar mig till 100% – skickar mig länkar där jag kan skissa på affärsplaner. Och jag är pepp i ungefär fyra minuter, sen kommer den här orkeslösheten som en tung, blöt filt över huvudet. Och tvivlet, över min egen förmåga och kapacitet. Tänk om vi ändå skulle satsa på att jag får göra det jag vill, och så misslyckas jag – och sviker inte bara mig själv, utan honom med. 

Mitt i allt så hanterar jag även det andra – den andra stressen. Den som smyger runt som osynlig rök och draperar sig omkring dig när du minst anar det. 

Vet ni vad jag blev mest stressad av de här dagarna, utöver det faktum att jag känner av någon form av existentiell kris?

Jag blev stressad över “kravet” att att ta det lugnt. Att ha det mysigt. När vi kom hem efter julen var jag helt utmattad efter en djävulsk körning i satans väderlek. Lägenheten i den röra som vi (jag) lämnade den i. Idun hämtades hem och hennes onda klo måste ses om, läggas om, aktas och separeras från alltför ansträngande promenader. Det låter så himla litet, men bara det att behöva dela upp promenaderna kändes som världens projekt i mitt huvud när jag är uppstressad. Och så ska vi ta det lugnt nu, bara ta dagen som den kommer, ha det lugnt och skönt.

Det blev totalt bakslag i mitt huvud. Det enda jag kunde tänka på var allt som “måste” göras för att vi (jag) ska kunna ha det lugnt och slappa. Städa, slänga alla kartonger, rensa ut saker för och få plats med nya, äta nyttig och bra mat igen, komma igång med träning för att kunna unna mig ledighetsextra. Jag greppade halmstrån att nära den dånande eld av stress i bröstet som jag höll på och bygga upp. Och ja, då går det åt helvete. Det går ut över Marcus. Det slutar med att man sitter och fulgråter i en immig bil på Ekön, där sambo och hundar flytt fältet eftersom det är det enda som funkar. Där sitter man och undrar över precis hur mycket dum i huvudet man är egentligen.

Och plötsligt står en pappa bredvid bilen och tittar på en med förbluffad min. Jag kan bara föreställa mig. Här traskar han hem efter jobbet en helt vanlig dag, och närmar sig en bil han känner igen, parkerad på en helt ologisk plats. Och när han tittar in så sitter hans dotter där och stirrar dumt in i ratten med ögon så röda att de kan tjäna som trafikljus om Rudolf någonsin skulle behöva operera bort snoken. 

Nu kan man ju inte annat än garva åt det. Intressant dock att vid mina båda värsta meltdowns nu så har pappa blivit involverad av ren slump. Och båda gångerna har vi konstaterad att vi båda har precis samma problematik i våra känsloliv. Det är en liten tröst iallafall, att veta att jag inte allena är såhär “konstig”.

Och som han påpekade – jag är ju fortfarande mitt inne i min utmattning, den är inte behandlad på något sätt än. Bara för att jag inte känner av den tydligt innebär det inte att den är borta och när av de scenarion jag matar den med. Dagarna innan jul gjorde jag massor, trots förmaningar – jag var riktigt sjuk, jag var fortfarande sjuk och helt slut efter hemkörningen. Inte konstigt att det blir kortslutning vid nästa “krav”, vilket ironiskt nog var det här med och ta det lugnt. 

Igår och idag har jag försökt och bara skita i allt. Tankarna har såklart fortfarande virvlat kring framtiden och alla tusentals val och frustrationen, men jag försöker tämja den med inställningen att just nu är jag inte kapabel energimässigt till att göra så stora förändringar. Inte när precis allting känns som krav, det vore och begå mentalt självmord. Jag kommer få gå hos en KBT-terapeut tre sessioner efter ledigheten, eftersom stresskursen inte började förrän i mars. Jag har fått SSRI utskrivet och har börjat ta dem, plus ännu en medicin som bemöter de eventuella ångestpåslag som SSRI:n kan orsaka. Alla dessa preparat, även i de små doser jag tar, kan orsaka en svacka de första veckorna där hudlösheten ökar istället. Kanske är det den effekten jag känner av nu med, förmodligen – jag vet inte hur lång tid det tar för den och uppstå men eftersom jag aldrig ätit sån här medicin innan kan jag tänka mig att det inte krävs så mycket betänketid av kroppen innan den slår på gong-gongen för fullt. 

Jag får fokusera på den här terapin, medicinen, på att få mig själv back on track igen och samla pengar på hög – sen om ett par månader kan jag börja nosa försiktigt på förändringar igen så får vi se hur det känns då.

Nu ska jag slänga mig i soffan och förlora mig i en bra serie som kan dränka oväsendet i mitt huvud. Innan dess beställde jag hem en kebabsallad till kvällsmat, något som ändå får ses som ett betydande framsteg i mitt slappande – skräpmat (om ändå den bättre varianten) på en torsdag! Man skulle ju glädjas åt sina små achievements.