En kvällspost
Hej hej bloggen – det bidde en liten paus ändå såhär i början på det nya fräscha året. Det har varit för mycket som pågått i hövet och på samma gång har jag varit så pass slut att lusten och suget att skriva inte har infunnit sig. Men nu så.
Hur ligger landet då, jo – nu är jag inne på tredje veckan av medicinering. Vilket nog har dragit sitt berömda strå till stacken av mina olika humör. 3-7 första veckorna när man äter någon form av stämningshöjande medicin kan det bli så att ens symtom istället förvärras, paradoxalt nog. För mig har det märkts på sömnen, att det blir som “myror i huvudet” när jag ska sova och jag fått oerhört svårt och komma till ro. Sen upptäckte jag att det finns ett litet underliggande ångestpåslag med, i samma veva som jag skulle till veterinären för tredje gången på två månader med Fidan för och undersöka ännu fler knölar. Hade det funnits klippkort till vetten hade jag haft en hel drös, vid det här laget är man ju liksom van och jag brukar faktiskt inte oroa mig allt för mycket. Men nu kände jag ett litet litet styng av ängslan, och DIREKT var det som att det lilla stynget var en glöd som nån random jäkel helt plötsligt hoppade fram och började blåsa som fan på! SWOOOSH!! sa det bara och plötsligt satt jag där och gapade av förvåning över att jag verkligen kunde känna ÅNGEST byggas upp i bröstet. Oerhört märklig känsla måste jag säga, speciellt när man är så pass medveten om den och är förvånad samtidigt. Det var verkligen som att kroppen levde sitt helt egna liv utan någon connection till mitt sinne.
Nu hade ju min psykiatriker varnat för just detta och skrivit ut ytterligare en medicin att ta mot eventuella påslag så det var bara att poppa en sådan med. Jag hade ett liknande tillfälle kort därefter på grund av en rondellsituation, men sen dess har det inte skett nåt mer. Peppar peppar.
Idun passerade knölinspektionen utan åtgärder för övrigt, det konstaterades att hon helt enkelt är en “knölhund”. Jag säger då det…
Jag var hemma hela förra veckan och bara gjorde det som föll mig in. Gick långa promenader med de stora vovvarna, drack mycket kaffe och läste bloggar, kollade youtubetutorials. Och hostade. Men mest var jag hemma för att jag fortfarande var slut mentalt. Trots ledighet, som ju ändå innebär en krasch i någon form tydligen. Så nu har jag för första gången övervägt en längre sjukskrivning. Jag ska ha träff med sagda psykiatriker imorgon bitti igen och ta upp det då. Tidigare har jag ju sagt att det inte behövts eftersom jag ändå velat “vara med” på jobbet och det har funkat bra med de färre arbetsuppgifter jag har. Jag har väl inte riktigt sett det som att jag “behöver” vara sjukskriven “också”. Men what with the medicinering och att jag fortfarande inte känner mig tillräckligt utvilad, så kanske det är läge att ta steget. Vi får se.
Positivt är iallafall att jag kan känna att det börjar “plana ut” lite humörmässigt. Jag börjar bli aningen mera jämn. Det är fortfarande berg-och-dalbana ibland men inte riktigt lika ryckiga kurvor. Det är bra!
Och jag har fått ett sug efter att bli mer kreativ. DET ska jag ta fasta på, och avsätta tid för. Det får bli någon form av nyårslöfte! Förmodligen kommer jag behöva skriva ner faktiska timmar i min kalender då jag verkligen ska sätta mig ner och nöta detta, eftersom det är så oerhört lätt att jag fastnar i hisnande visioner av hur jag kommer göra saker – men sen aldrig kommer till skott.
*host host hundraelva olika utlovade blogginlägg harkel*
Dessutom måste jag vara mycket mer restriktiv mot mig själv i det här med… jag vet ju hur det blir, jag får upp intresset får nåt, blir nästan manisk, går ALL IN och vill göra allting NUNUNU och helst bli BÄST på det med en gång och så köper jag massor material och så blir det inte som jag vill eller så tar det för lång tid och så sitter jag istället där med ångest över att jag bränt tusen spänn på andalusisk marmorerad gråsten som enda resultat av mina ryck. Typ.
Hade jag gett efter för det nu med allt jag vill göra och testa hade jag haft fem olika ateljéer i sovrummet vid det här laget. Nu ska jag försöka börja smått och sen bygga ut efter hand. Mycket mer terapeutiskt på det sättet med. Och snällare mot plånboken och all eventuell wastead andalusisk marmorerad gråsten.
Nu ska jag dricka upp mitt te (den sabla hostan beslöt sig för och göra storstilad comeback nu under dagarna) och surfa runt efter en snygg kalender att planera alla min kreativitetstimmar i. Lite lyxmateriell får man väl ändå vara emellanåt.
Mvh “kaninöron” deluxe.
