Exuse me sir, may I have some sjukskrivning?
God eftermiddag världen! Här hade jag tänkt börja dagen med att gå upp samtidigt som Marcus, skicka ett sista snabbt handover-mail till kollegorna och sedan kicka igång en produktiv dag med massa kreativt skapande. Jo tjena. Såklart lyckas jag somna om efter alldeles för många snooze och vaknar alldeles för sent med lite lätt sömnbakiseffekt och två minuter kvar av parkeringstiden för bilen plus tre hundar i rad med olika stadier av förväntan nedanför sängkanten.
För nu är det nämligen så, att jag är sjukskriven. Trots allt, höll jag på och tillägga. Efter många om och men.
Jag hade ju möte i torsdags med psykiatrikern och då tog jag upp att jag hade funderat på om jag inte skulle vara sjukskriven ändå. Jag var skitnervös inför detta, eftersom det kändes som att man var fem år igen och ber en auktoritetsperson om något för sin egen del, trots att jag endast ville lufta mina tankar och höra vad han hade och säga om det. Jag förklarade lite stapplande att jag inte blir återhämtad under mina ledigheter, att jag “kraschar” i någon form varje gång och måste återhämta mig efter det, samtidigt som jag blir stressad över att jag “måste ta det lugnt” och SAMTIDIGT hinna med allt jag vill och “borde” göra och det blir bara pannkaka av allt eftersom jag inte vet hur jag ska hantera detta – och sen är ledigheten över och jag är tillbaks på jobbet.
En stor del av anledningen till att jag inte varit sjukskriven tidigare, är dels för att jag känt att jag inte vill tappa tillhörigheten på jobbet – och dels för att jag trots allt, innerst inne, går och när den dumma tanken om att jag inte är “tillräckligt dålig” för och vara sjukskriven. Det finns alltid dem som har det värre – de som smackat in i väggen med full kraft och inte kan ta sig ur sängen, som bara sover, som får synbortfall och slutar höra eller ser rosa elefanter överallt. “Där är inte jag, alltså har jag inte rätt till och vara sjukskriven” har jag tänkt. Det är så otroligt dumt det där, att ställa sitt eget mående mot andras – då kommer det ju alltid finnas flera miljoner som har det värre, och du kan aldrig någonsin rättfärdiga ditt eget mående, i din egen verklighet. Jag tjatar hål i huvet på folk om detta själv, men när det kommer till att leva som jag lär… epic fail.
Jag tänkte också att jobbet ju har gjort massa insatser – jag är borttagen från allt som triggar min stress, och får sitta i lugn och ro med enkla administrativa saker och ta på mig fler uppgifter i min egen takt. Jag ska (långt om länge) få gå på KBT-sessioner för stressen. Jag äter medicin. Ska jag då vara sjukskriven OCKSÅ?
Det var de som finns runtomkring mig som till sista fick mig att lyfta frågan – som pekade på att ja, alla de här åtgärderna är skitbra. Men du är fortfarande inte återhämtad. Du har inte haft en enda period under den här skiten som du har fått återhämta dig ordentligt, släppa jobbet helt, låta kraschen komma, ta dig igenom den, och sen ändå ha lång tid kvar att vila på. Rehabilitera dig själv. Plus, att jag är mitt uppe i SSRI-medicinering och inte vet vilken 100 %-ig effekt den har på mitt mående ännu.
Så då frågade jag helt enkelt, och det första han säger är: “ja, jag tänker INTE sjukskriva dig på heltid för det är du inte tillräckligt sjuk för“.
Ouch. Även fast jag i efterhand förstod vad han menade, så gjorde det väldigt ont att liksom få alla ens farhågor bekräftade där i ett par sekunder. Jag tycker ändå jag har gjort bra progress i hela grejen med och acceptera mitt mående, erkänna att jag faktiskt är sjuk och behöver hjälp, och att det kommer vara en lång och jobbig process – men där och då så krympte jag ihop till en liten våt fläck och faktiskt skämdes. Över att jag slösar med allas tid och resurser i tron att jag är sjuk “på riktigt”. Så fort gick det och nedgraderas till det stadiet.
Sedan fortsätter han med att den enda andra formen av sjukskrivning som han vill göra för min del är via en sk trapp-effekt. Två veckors heltid, sen ska jag jobba 25% i en eller två veckor, sen 50%, sen 75% etc. Dels för att det har gett bättre resultat tidigare än och vara helt borta från jobbet och sen vara där pang på igen. Jag får en relativt lång återhämtning-och-stabiliseringstid utan att känna press över jobb. Och dels för att det då finns en plan och en tanke bakom detta att presentera för alla stakeholders. Jag frågade lite försiktigt om en kortare trappa (“inte ska du väl behöva sätta in en sån konkarong för MIG” säger den där dumma rösten urskuldande ) men nope – det var detta som gällde.
Och sen skrev han direkt ut papper på detta och skickade till försäkringskassan. Så ja, nu är jag för första gången i mitt liv sjukskriven.
När jag väl gick därifrån och gick tillbaka till jobbet så kom en hel störtflod av olika känslor. Jag var väldigt ledsen, hans första ord ekade i huvudet trots att jag envist försökte förklara logiken för mig själv gång på gång – att inte vara “sjukskriven nog för heltid, innebär INTE att jag inte förtjänar en sjukskrivning överhuvudtaget”. Han sa ju faktiskt aldrig att det inte var aktuellt alls – trots att det för mig bara var en fråga, så tog han beslutet rätt omgående. Hade han tyckt att jag “inte behövde/förtjänade” sjukskrivning alls, då hade han inte gjort det. Samtidigt kände jag lättnad, enorm lättnad över att äntligen kunna ta var dag som den kommer och inte känna press eller stress över att min lediga tid ägnas till just det – stress eller press i någon form. Börja KBT:n och fortsätta medicineringen i lugn och ro. Återhämta mig på riktigt.
Och sen kände jag skuldkänslor över att jag var lättad för vadå, jag är ju inte “sjuk nog” och yadayadayada… ja ni vet. Det vanliga tugget.
Jag skrev osammanhängande mellan tårarna till Marcus och han kom med klokheter och logik som jag försökte ta in, istället för mina tjatiga neggoröster. Men det var först när jag väl var inne hos chefen och skulle berätta det här, som jag faktiskt kunde släppa det mesta av skulden och ångesten och tillåta mig känna lättnad. För han var helt med på det hela, tyckte det var en bra idé, bemötte alla mina farhågor och tankar och sa att du har ju faktiskt inte haft någon återhämtningsperiod alls. Och det ÄR inte lätt och avgöra själv om man behöver det eller ej. Det ÄR lätt att tro att man inte behöver ditt och datt och vilja kämpa på och till syvende och sist så visar det sig att jo, det var rätt så jäkla viktigt. Det var no-nonsense, han skulle kolla vem som tar mina WFM-uppgifter och bad mig briefa mina backups. Och sen infade han lite kort på gruppmötet, och that´s it.
Ja ni, det kan tyckas fånigt men det här med sjukskrivning är en big deal för mig. Dels för att jag aldrig varit det innan, och dels för att det är på grund av just utmattningssyndrom. Jag har fått fightas jävligt mycket med mina egna skuldbeläggande känslor i hela den här utmattningsgrejen, både över ovan nämnda orsaker och väldigt mycket över den ekonomiska aspekten, och att till slut acceptera och “efterfråga” sjukskrivning tog varje uns av självövertalning och mentalt grälande som fanns. Och såklart, feedbacken från omgivningen.
Så, nu är min egen lilla plan att jag ska börja träna på att vara kreativ igen – alltså göra sådana saker som jag alltid velat, men inte kommit till skott eller inte skrivit ner eller organiserat för. Sånt som stannat i tankarna eller som diverse länkar i min To-do on a rainy day-app. Som inte bara är femton minuters presentinslagning utan att faktiskt sitta ner i flera timmar och bara leka fram kreativiteten. Jag har saknat det.
Med det sagt så ligger jag ju waaaay behind schedule idag pga vakna sent, men det positiva – det finns flera veckor av chanser kvar. Och jag har nästan lyckats ignorera alla skuldkänslor över sjukskrivningen och vad jag gör under den tiden, medicinen har jämnat ut mitt humör och på torsdag kör vi första KBT-sessionen vilket blir riktigt intressant.
Stor kram till er alla där ute, och speciellt till er som har det lite kämpigt i någon form <3
