Slutet på en semester, inte likt någon annan
Så var sista semesterdagen här. Det känns inte alls som att jag haft semester faktiskt, mer som att jag helt enkelt och lägligt nog kunnat vara hemma under tiden vi flyttade till hus. Har ju säkert och göra med att dessa fem veckor har varit proppfulla av och komma till rätta, ta emot besök och anpassa sig till en ny vardag som husägare på landsbygden med allt vad det innebär. Marcus körkort var en enorm milstolpe för vårt liv här, vi kan typ dela in vår första hustid i livet före och efter det hände.
För jag ska inte sticka under stol med att det varit tufft – jävligt tufft. Att flytta till hus, komma i ordning här, kaoset innan saker började komma på plats, viljan att göra allt på en gång, hålla öppet för besökare, och samtidigt vara den enda som de facto kan ta oss in och ut…eller agera nyckelring typ och alltid vara med när Marcus ska köra. Jag har trillat dit åtskilliga gånger i gamla stresspår och det har stundtals tärt en hel del på vår relation – samtidigt som vi gör det här underbara tillsammans som stärker den. Det har verkligen varit upp och ner. Och mest har jag fått kämpa med skuldkänslor över att jag ändå mått dåligt, när en av mina största drömmar gått i uppfyllelse och jag ständigt känt att det här ska vara “en av de lyckligaste stunderna i mitt liv”.
Jo, det ÄR det ju – men samtidigt, så ÄR det aspissjobbigt och flytta. Jag har gjort det en hel del de senaste åren. Det är extremt frustrerande och börja om från noll igen med och bygga upp ett hem, vilja göra massor och ha allt klart NUNUNU fast det kanske inte finns varken finns ekonomiska eller energimässiga resurser till det. Och jag är ju inte frisk ännu. Den här sårbarheten kommer jag alltid bära med mig. Måste alltid lära mig att se nya tecken, respektera bristen på ork. Jag tycker ändå jag varit hyfsat duktig på och hinna känna efter, och haft vissa dagar då jag skitit i allt och bara legat på en filt och läst från morgon till kväll. Men ibland räcker inte det, utan jag måste ständigt ge akt på och kommunicera mera och se över mina rutiner – både de i huvudet, och de som utförs i vardagen. Eller kanske inte utförs.
Men – i det stora hela, så är jag rätt stabil just nu. Att få spendera den här sista semesterhelgen själv var ett riktigt lyckokast. Det har varit så skönt att ränna runt och fixa och plocka på egen hand, i min egen takt, och låta det se ut som om en orkan dragit fram här eftersom jag min vana trogen gör tre, fyra saker på samma gång. Med rejäla pauser där emellan. Efter min bocka-av-to-do-listan-utflykt i Motala i fredags hade jag bara plats för en liten vovve i bilen, så Saga fick stanna kvar i huset över helgen eftersom mamma och Lasse även saknat och ha en fyrbent. Därför har det bara varit jag och Idun, som är helt nöjd med att lunka runt lite i trädgården allra pliktskyldigast för att sedan ta plats i soffan och vänta på och få dela kvällsmaten med mig.
Igår morse var magisk – jag vaknade klockan halv sju på morgonen av att regnet smattrade mot rutan, och åskan mullrade. Fönstret var öppet (med rejält tilltaget myggnät) och doften av varmt regn letade sig in och var som en skön omfamning. Jag låg kvar och bara lyssnade en stund, njöt av ljudet, lugnet, Iduns tunga lilla kropp mot benet, och kände lukten bytas ut från ljummet regn till vått vete och havrefält – något som jag nu förknippar med doften av hemma. Efter en stund gick jag ner och satte på lite kaffe, gick ut i ösregnet och drog fiberdukarna av pallkragarna och kom in igen, blöt inpå bara skinnet. Tog med mig en kopp upp, drog av de blöta kläderna och kröp ånyo till sängs och låg kvar där med mitt kaffe tills regnet avtog tio minuter senare. Då slumrade jag en timme till innan jag gick upp och klädde på pallkragarna igen, och startade dagen.
En morgon jag kommer bära med mig länge, där jag för första gången på evigheter verkligen kunde ha ro nog att bara vara i nuet och inte tänka på annat än ljudet av regn.
Imorgon befinner jag mig på jobbet igen, eftersom jag inte tog med mig datorn hem. Och det känns faktiskt helt OK. Ingen ångest, ingen nervositet. Alls. Dels för att jag vet att det kommer vara lugnt, eftersom vi trots allt fortfarande är i början av semestersäsongen. Dels för att Swedavia är på väg bort. Och jag har fortfarande så pass lätta uppgifter framför mig. Dessutom mina jobbdagar hemifrån, som jag ser fram emot eftersom jag då faktiskt kanske kan få uppleva en sån där magisk, tidig morgon igen. Det ska bli skönt med lite rutiner, och träffa jobbarkompisarna. Trodde faktiskt inte jag skulle känna så igen.
Och ta tag i min verksamhet på allvar. I helgen har jag röjt som en tok i lägenheten, och nu är det bara ett berg av skräp som ska kastas, grovstädning som ska göras, och inköp av några bakprodukter för att jag sen ska kunna komma igång på allvar och få in regelbundet testbak av mitt tilltänkta sortiment. Jag fick mitt intyg från Livsmedelskursen på posten i veckan, ska gå en utbildning till om allergener, och börja skriva på min egen faroanalys som jag kan visa upp för Miljönämnden. När jag förhoppningsvis får mina fondpengar efter att ha sålt lite aktieandelar (de verkar dröja hiskeligt länge) ska jag investera i en liten tempereringsmaskin och sen, mina vänner – kör vi.
Nu ska jag ta mitt sista glas semestervin och gå in till Marcus för och plöja ikapp serier. En annan positiv aspekt av att han varit borta nu, dessutom själv kört iväg och gjort massa saker med sina vänner, är att jag fått hinna sakna honom. Och det behöver man emellanåt. Jag känner det nu när han är hemma, att jag bara kan sitta och titta på honom av ingen anledning alls och börja le. För någon som varit för utmattad för några större ömhetsbetygelser och lyxen av att kunna känna efter ordentligt och inte bara stöta på trötthet, så är det stort.
Ha en underbar söndagskväll nu, så hörs vi – med lite lugn på jobbet kan jag nog komma ikapp med mitt bloggande av vad vi haft för oss de senaste två veckorna.
