Både jättetråkiga, och roligare, söta hönsnyheter

Jaha, så det här hände…

När jag var ute och kikade till Pinglan, precis som jag skrev i gårdagens inlägg, möttes jag av en syn som var som en knytnäve rätt i hjärtat; hon låg ner, med huvudet in i väggen, med dregel i näbben. Kunde inte stå på benen. Så jag gick in till Marcus igen, som precis blivit klar med vår fina middag, och snyftade fram att det inte gick längre. Så han stackaren fick byta finskjorta mot arbetskläder, och gå från fin viltfilé till och hämta yxan till vår lilla höna. För man ringer ju inte veterinären för att avliva hönor, utan det får man göra själv. Marcus erbjöd sig att utföra det hela så jag slapp, och det är jag väldigt tacksam för. Det hela gick snabbt, och hon begravdes vid en av deras favoritbuskar <3

Jag var verkligen jätteledsen – trots hennes korta tid hos oss, så fäste vi oss snabbt. Det har känts så otroligt tomt de här dagarna utan hennes välbekanta duns ner från pinnen på golvet i huset när hon hör att vi är på väg om mornarna. Och det ser så sorgligt ut med bara tre ägg i redena, nu när vi hann vänja oss vid två av varje färg.

Och som jag ofta gör när jag är ledsen, så börjar jag leta efter något att – inte ersätta med, det är väl fel ord… men jag måste få fokusera och drömma om vad för fint som ska komma härnäst. Planera på nytt. Det var likadant när Idun gick bort, och då var jag helt förskräckt över mig själv. Sörjer jag inte normalt? Varför börjar jag direkt tänka på nästa steg, nästa djur?

Men sorg är något högst personligt, det finns inget rätt eller fel där. Även med djur, och något så simpelt som en höna. Jag är ledig flera dagar till och Marcus är hemma ett par veckor till. Jag lade ut en trevare i Östergötlands hönsgrupp på Facebook och hade fått napp i morse. Två stycken. Och för några timmar sedan flyttade dessa två dunbollar hem till oss.

Och det är typ först nu som det sjunker in hos mig att jag faktiskt hämtat hem inte bara en, utan två nya små hönor till oss. Tar man bara en ny höna, är risken stor att hon mobbas ut av de andra. Är de två kan de hålla ihop. Nu är dessa två från varsin säljare, men de tjejerna kände varandra och verkade ha bytt alla möjliga sorters djur sinsemellan. Och nu när de hänger ihop ute i den provisoriska lilla buren i förrådet, känns det faktiskt helt rätt.

Så, en kort presentation: det här är Pippin. Döpt efter Sagan om Ringen, det handlar inte om att vi är o-originella med namn, hehe. Marcus fick välja till den här donnan. Hon är en dvärgkochin, och kommer bli en riktig liten fluffboll. Jag har tidigare tvekat inför och ha en sådan, de är supersöta men mycket ruvningsbenägna och man får hålla efter deras fötter och ben eftersom de får så mycket fjäderbeklädnad där det kan rymmas mycket ohyra. Men efter Pinglan kände jag att jag ville ha en lite fluffigare, färggladare höna, och Pippin var ensam kvar bland sin grupp.

Hon har redan nu så himla fina fjädrar, och kommer förhoppningsvis växa upp till en riktig skönhet. 7 veckor gammal är hon.

Och det här är Pipen – hon fick faktiskt sitt namn fem minuter efter att jag kört iväg från säljaren, eftersom hon trots sin litenhet gastade i högan sky där inne i lådan. “Ska jag kalla dig för Pipen då?” frågade jag, och sen fastnade det. Jag satt och funderade på en hel radda exotiska namn på vägen till säljaren, och så blev det två supersimpla fågelnamn istället 🙂

Hon är en lite ovanligare ras som jag inte ens visste fanns, en Amrock. Det är en amerikansk sort, och de finns bara i svartrandigt. Först avfärdade jag dem som tråkiga, men ju mer jag tänkte på dem, desto mer sugen blev jag.

Och hon är ju helt ljuvlig, endast 4 veckor gammal men morsk och ytterst verbal. Ska bli spännande och se hur de här är i temperament.

Pipen och Pippin fann varandra direkt och efter lite kel och inspektion av nya gräset, sov de sött inne i kartonghuset. Våra tre musketörer var framme och kikade lite förstrött, men efter att ha smakat på deras kycklingfoder (“men usch, det var ju BARNMAT!”) var det inte intressant alls utan de gick hellre efter mig och tiggde ost. Det blir nog mer livat när de ska introduceras sen.

Det har blivit lite ändrad gruppdynamik nu. Pickard som varit den mest räddhågsna av dem, har kommit fram själv till mig och bett om godis. Det har hon aldrig gjort förr. Jag tror det är Pullan som är in charge nu. Återstår och se om hon visar något inför att syskonet är borta, ingen aning om hur höns ser på sin flock och hur de reagerar när någon saknas. So far verkar de helt opåverkade iallafall.

Jaha, det var ju tänkt att jag skulle göra praliner och planera inför REKO idag, men nu vart det hönsjakt hela dagen istället. Så jag ska väl springa ut och se till två kycklingar istället för en sjuk höna under kvällen, och sen komma igång lite i bakstugan. Om jag kan slita mig vill säga.