En rocky start på året – trasiga grejer, och en diagnos

Alright, ingen idé och gå som katten kring het gröt. Starten på 2023 har varit tuff. Efter jul och nyår var det som att jag gick in i någon slags hibernating stage, där det enda jag orkade med var och ligga på soffan och fly in i den SUPERBA Realm of the Elderlings-serien. En bokserie, för er som inte imundigar fantasykultur utanför streamingtjänsterna.

Oj vad bitskt det där lät, det var inte meningen. Och racka ner på streamingtjänst-tittande liksom.

Anyway. Jag tror det var en kombo av att hela förra årets turbulens äntligen hann ikapp mig, jag kunde acceptera att företaget nu är vilande och släppa det, och börja förbereda mig på att jobba heltid igen och sätta mig in i en miljard olika saker. Tyvärr innebar det här att oro och ångest eskalerade en hel del, framförallt inför vad som komma skall gällande ekonomin, imposter syndrome gällande jobbet, vad utredningen skulle resultera i – eller snarare OM den skulle resultera i något.

Vi kan lika gärna ta den först, resultatet av utredningen. Och ja, jag har nu officiellt fått en diagnos. Och ja, det blev ADHD.

Eller ADD, om man vill använda akronymerna för att särskilja lite mer på de olika varianterna, även fast man egentligen inte använder det begreppet riktigt. Jag har alltså “den ouppmärksamma varianten”.

ADD är en variant av ADHD, utan överaktiviteten och impulsiviteten.

Att ha ADD innebär att man kan ha svårt att koncentrera sig och att håll fokus. Det kan därmed vara svårt med långa arbetsuppgifter och att få dem slutförda. Det kan våra svårt att följa instruktioner och att fokusera på detaljer. Man kan också ha svårt att komma i gång med aktiviteter. Att hålla ordning och att hålla reda på sina saker är också exempel på sådant som kan vara svårt vid ADD. Det kan verka som om man inte lyssnar när folk pratar med en och man kan göra ogenomtänkta handlingar och begå misstag.

Många av dem som haft ADHD som barn övergår i vuxen ålder till att enbart ha ADD med enbart nedsatt koncentrations- och planeringsförmåga.

Guilty as charged on all of the above.

Så hur känns det nu då?

Först upplevde jag bara en rätt stor antiklimax. “Jaha, nu då?”Men jag tror även att det är lite så jag funkar, när jag upplever något livsomvälvande eller iallafall något som BÖR generera en stor emotionell reaktion – då stänger jag ner istället, och behöver bearbeta det hela i små etapper under en längre tid.

Det var först ett gäng dagar efter beskedet, som jag började läsa igenom symtomen igen under en långsam morgon i sängen, och började inse till fullo den validering som diagnosen kom med. Och började reagera.

Tyvärr var det även då strömmen beslöt sig för att checka ut, och en ångestfylld period av felsökning, inkallning av svindyr elektriker, och en trasig varmvattenberedare med tillhörande lika dyr rörmokare skedde.

Men ja, det börjar så smått både komma ikapp och lägga sig även där, ebb och flod. Valideringen som sagt, var jätteviktig. Även utan diagnos hade jag ju säkert kunnat använda mig av verktygen och tipsen som står till buds. Men det ÄR en jäkla skillnad i att min oförmåga till organisering, min paralysering inför och komma igång med de enklaste saker, mina oproportionerliga reaktioner, och berg-och-dalbana av humör och intressen – beror på en ständig dopaminbrist och en nedsatt förmåga att transportera hjärnans signaler. Bland annat. Det finns liksom en klinisk orsak. Inte bara att jag är lat och stökig och måste skärpa mig. Några har frågat “men vad kommer det egentligen hjälpa att få en diagnos?” Och ja, jag kan inte beskriva det mer än så. Klart att det inte blir som ett magiskt ord som löser allt. Men det gör väldigt mycket med självkänslan.

Jag har försökt slutföra det här inlägget flera gånger nu, och påbörjade det gud vet när. Minst en av gångerna glömde jag spara och förlorade nästan hela inlägget. Annars antar jag att jag försökt få till det perfekta inlägget, med lagom info, lagom mycket känslor, och inte för många upprepningar så att de som väljer att läsa det här tycker jag är jobbig. Där har ni en av grejerna jag kämpar med mest nu, framförallt inom mitt nya jobb. Men jag måste fortsätta träna på good enough, och att det inte blir perfekt och att jag överlever. Att alla inte måste tycka om mig och det jag gör, alltid. Det är omöjligt.

Så nu sätter jag punkt här, efter att ha tappat fokus och fastnat bland ADHD-comics på Pinterest i en kvart från det att jag skrev “omöjligt” 🙂

Hoppas ni har en fin söndag, och haft en bra helg!