Livsuppdatering nummer 42

Jaha då ska vi se – vi kör en generell livsuppdatering nu när min medicin börjar kicka in och jag har rest mig någorlunda från det apatiska, melankoliska jag:et till ett lite mer handlingskraftigt sådant.

Vi kan ju börja där – medicinering. Jag påbörjade den i våras, och det har gått både upp och ner. Första medicinen jag tog, metylfenidat/concerta, funkade skapligt. Jag kände att jag fick bättre fokus, och lite lättare kom-igång. Det är lite läskigt ändå att tro att man är relativt glad till sinnes, men när när man tar lite uppåttjack så känner man liksom “åh – kan man känna såhär? WOW!”. Det får mig att fundera på hur jag egentligen mått i mitt liv, när jag trott att jag varit glad och lycklig. Och ta inte inte det här fel, det har jag säkert varit – så långt som jag har kunnat. Och jag blir liksom inte HÖG på medicinen, absolut inte. Det ger mig en liten boost, och bara den boosten ger mig så mycket mer energi och glädje som jag kan bli lite ledsen över att jag missat innan. ADHD innebär ju (oftast) ständig brist på, eller lågpresterande dopamin. Dopamin är en jätteviktig beståndsdel i vårt hormonutbud som styr massor – motivation, koncentration, sömn, inlärning, men även det allmänna måendet.

Kombinera det med att vi oftast har en fallenhet för emotionell dysregulering (heter det så på svenska?). Det blir liksom extra allt av alla eller vissa känslor. Och för mig är det tyvärr de negativa känslorna. Jag har i hela mitt liv fått höra att jag målar fan på väggen, är för negativ, alltid utgår ifrån att allt ska gå åt fanders, är för melankolisk och deppig. Jag har envist hävdat att det här med att ha negativa förväntningar är en form av försvarsmekanism, och det tror jag fortfarande. Det kanske inte är “rätt” sätt, men ja, det får väl förhoppningsvis en psykolog bemöta för mig efter att vi fått till korrekt medicin.

Anyway, nu spårade jag lite… första medicinen gick bra, i samråd med läkare gick jag upp lite i dos. Och det backfire:ade fullständigt. För första gången i mitt liv hade jag ångest på relativt regelbunden basis. Otroligt intryckskänslig, en jobbig parkering på Ica Maxi kunde få mig fullständigt ur balans med allt folk, ljud och Marcus som ska backa in och andra bilar som står och väntar… verkligen en blöt filt över huvudet nästan hela tiden. Var det inte ångest så var det depp. Och det var verkligen supersvårt att dra sig upp från det. Jag har återigen förnyad förståelse för de som är kroniskt deprimerade. Det GÅR verkligen inte att ta sig upp ur ett så avgrundsdjupt hål med ren viljestyrka – minsta lilla sten som rullar och smackar dig i pannan får ner dig till botten igen. Fy fan för den känslan. Jag höll ut i 2-3 veckor tror jag, sen kontaktade jag psyk igen och sa att det här går inte, jag går tillbaka till basdosen.

Efter ytterligare samtal, så testade jag en ny medicin, Elvanse. Jag tog upp med vården om det vore dumt att testa en annan, bara för att det känns som… vi vet att låg dos concerta funkar, tänk om det finns någon som funkar ÄNNU bättre? De tyckte inte alls det var en dålig idé, att det var en naturlig del av av att hitta rätt medicin. Jag har käkat lägsta dosen av Elvanse i 6 veckor nu, och tyvärr har den ingen direkt positiv effekt. Jag kan känna att jag blir lite piggare efter ett tag, men det håller bara i sig 1-2 timmar, sen blir jag SUPERTRÖTT ca 5 timmar efter intag. Inte så bra när man har ett 07-16 jobb och de flesta möten sker under eftermiddagen. Så idag, efter en extra lång väntan på nästa vårdmöte (hurra för semestertider i en redan eftersatt primärvård…) tog jag första lite högre dosen av Elvanse. So far har den gjort mig piggare och mer aktiv, lite nervös för att den snart ska gå ur mig bara då jag närmar mig 5-timmarsstrecket. Håll tummarna!

Vi kan göra en smidig övergång från ADHD:n till jobbet, för de går lite hand i hand. Börja jobba heltid igen, kontorstider, med mycket interaktion med folk, har varit tufft det med såklart. Men jag har turen att ha en av mina bästa vänner som kollega, och gillar/har jobbat tidigare med övriga kollegor. Mina chefer har varit förstående och direkt efterfrågat vad de kan göra för att underlätta för mig. Jag blev anställd som koordinator, men ganska omgående halkade jag över i en form av ledarroll som jag från början sagt att jag INTE ville ha. Jag har utfört det jobbet ändå under några månaders tid på grund av lite olika orsaker, men till slut sa jag ifrån och presenterade vad det är jag tror passar mig bäst rollmässigt. Och blev lyssnad på. Så efter sommaren får vi förhoppningsvis in lite fler kollegor, där någon ska ta över mina nuvarande uppgifter så jag kan koncentrera mig på annat.

Det kommer innebära några nya saker dock, så jag vet med mig att jag kommer ha ont om energi under hösten. Så företaget ligger i princip vilande just nu. Jag har en massa idéer och föreställningar i huvudet, hela tiden, men börjar sakta inse att det inte är rimligt att satsa på något sånt nu. Vi har dessutom börjat planera inför att flytta, och kommer då bo i lägenhet under en period för att spara pengar. Det kommer ta bort mina möjligheter att göra praliner för regelbunden försäljning, så lika bra att jag släpper den biten redan nu. Jag skulle vilja ha kvar en liten business, göra olika kreativa saker som läggs ut till försäljning någon gång ibland, eller är med på en marknad då och då. Men jag märker att jag har svårt att tänka smått, det blir så stort direkt = mycket mer kravfyllt, och då kommer jag inte igång. Och så går tiden, och jag känner mig dålig. Så ja, vi får se. Nu med medicin som funkar lite bättre igen, kanske jag kan visualisera lite bättre och skriva ner en någorlunda konkret plan.

Flytta, yep! Ärligt talat känns det som att glädjen över huset har försvunnit lite, när det kommer elräkningar som snittar på 8-10 000 i månaden under större delen av året och vi vet inte vad det är som drar så enormt mycket. Jag är trött på ständig blåst, och att bli invaderad av åkervindan från alla håll och kanter. Och vi är båda otroligt trötta på att behöva ta bilen till varje promenad. Huset funkar bra för oss två, men så fort det kommer annat folk så känns det så trångt och stressigt. Det blir skitigt på två röda, framförallt hundhår, och ja – vi är två personer som har mycket intressen och saker knutna till det intresset. Så det är mycket grejer på liten yta. Nu längtar vi till mer space. Både i huset och trädgården. Nära skogen, inte åker. Och kanske lite närmare civilisationen, iallafall med en cykelväg någonstans.

Vi har försökt spara pengar till en flytt och ny handpenning sen i höstas, men so far har det ALLTID varit något att betala stora summor för varje månad. Är det inte elen, så är det pumpen, eller något annat random. Det ÄR sånt som kommer med hus, ja. Men nu har det varit liiite för många grejer, liite för regelbundet. Vi sparar ihop en fin summa rätt snabbt, men har fått se den försvinna i två svep flera gånger nu. Senast var det faktiskt bilen som fick totalpunka och behövde nya bakdäck, plus vagninställning. Elvatusen bara poff. Det hade som sagt varit ok, shit happens, om det nu inte också var så att hösten står inför dörren. Så snart försvinner ungefär lika mycket i elräkningar igen. Och på det här sättet kommer vi aldrig härifrån till nästa steg.

Planen är att ta kontakt med mäklaren som värderade huset i höstas (eller våras?) och berätta våra intentioner, höra vad hon har att säga, hur läget ser ut etc. Vi har en del grejer vi måste fixa till först innan en försäljning blir på riktigt. Och gå igenom saker. MYCKET saker. Rensa järnet. Under tiden vi har huset ute för försäljning, tänker vi bo i lägenhet. Och där kommer vi bo, spara så mycket pengar vi kan. Tills vi har en bra handpenning, och kan börja titta efter Drömhuset. Förhoppningsvis kunna njuta lite av att ha nära till saker, inte behöva ha två bilar, andas ut lite – och inte bara sörja att jag inte längre kommer ha trädgård, höns etc, hehe. Känner jag mig själv rätt så KOMMER jag göra det – men just nu känns det rätt lockande med att vara mer begränsad i vad jag kan göra, och har ansvar över.

Vi har pratat om lägenhet i Motala, Vadstena, men även Linköping har kommit på tal och är vad Marcus skulle önska. Jag är faktiskt öppen för att testa det, om det nu går. De köerna är inte och leka med. Marcus har dock en plan att kontakta privata hyresvärdar istället, det blir spännande.

Hönsen. Ja, efter Pudding kan jag erkänna att lite av glädjen försvann där med. Kläckte två nya kycklingar, men de visade sig vara tuppar båda två. En lyckades jag skjutsa till Jönköping för ett tag sen och ge bort, Kola – den andre, Lakrits, får jag nog nacka vad det lider. Han är så fin dock, så väldigt synd. Personlig också – följer mig överallt och vill vara med på saker, men näbbar och pickar mig om jag närmar mig med händerna.

Kvar nu är Snoozy, Pippin (som bara vill ruvaruvaruva, suck, aldrig mer dvärgkochin…), Kråkan, tuppen Torsten och så lilla Salt, som kom som en eftertanke när både Snoozy och Kråkan ville ruva på samma gång. De fick bara en enda kyckling från sitt samruvande, men hon är en höna iallafall. Om det blir att vi lägger ut till försäljning framöver, så tänker jag antingen hitta ett nytt hem till hela flocken, eller erbjuda eventuella köpare att ta över dem. Finns ju vissa som vill det, när det redan finns hönsgård och allt liksom.

Vad finns det mer… hundar. Kayla har varit som vanligt faktiskt, peppar peppar – dvs det blossar upp lite allergi med jämna mellanrum, men inget större. Kelly är gammal, kort och gott. Nu har vi fått samma förhållningsregler för henne som vi fick för mina två förr, att inte gå långpromenader utan satsa på flera korta.

Jag har även börjat förvandlas till den person jag som ung (yngre) absolut inte ville bli – någon som börjar uppskatta och lägga pengar på fula, men praktiska skor, och dreglar över friluftskläder, haha! Visserligen finns det ju snygga filuftskläder med – men ändå. Trodde aldrig jag skulle lägga så mycket tanke bakom att köpa en väst med massa fickor, och bli exalterad över byxor med dito. Men så äre. Jag har gett mig fan på att bli ännu mer skogsmulle än jag redan är. Sover ute i både tält och hammock, konstaterar att hammock passar mig mycket bättre och börjar genast titta på deluxevarianter som kostar flera tusen. Naturally.

Herregud vad mycket text det här blev – men ja, nu har jag en bra summering. Självklart har det skett massa annat också men i stort sett har mitt liv fokuserat kring min psykiska hälsa, medicinprovning, och ja – att deala med en relativt ny vardag, och med mig själv.

Nu ska vi iallafall åka iväg och hämta ut Skåpis som varit på service, sedan susar jag vidare till Linköping för lite Star Trek och kanske en pizza på en tisdag. I helgen ska vi dra en roadtrip till Halmstad och besöka Myl Feldts härliga tivolikiosk, plus testa att sova i bilen. Det har gått över fem timmar nu och jag känner ännu inte supertröttheten av medicinen. Massa fint att se fram emot <3

På återläsande!