Nytt år, typ-löften, och viss rannsakan
Fy Fagerlund vad det inte var lätt och kliva upp imorse när klockan ringde 05.00 och man så snabbt har vant sig vid att inte väckas förrän morgonljuset anländer. Inte blev det bättre av att det var den kallaste temperaturen so far ute med dryga tio minus, och att min återvändo till kollektivtrafiken inleddes med ett original bakom mig som satt och klippte naglarna. Ungefär 80% av resan. “Klack, klick, KLACK!” Vem GÖR sånt!? Och hur långa måste inte naglarna ha varit om hon kunde sitta och klippa i dem utan uppehåll från Mjölby till Vikingstad och sen småklipp fram till Linköping? Uäck!
Nåväl, då har startskottet för 2016 års jobb och vardag gått, och vi firade av nyåret 2015 med några av Addes polare hemma, där det serverades pulled pork och marängtårta till ett helt kompani. Vi kollade på gamla filmer, spelade spel och kelade med Chili, som stampade runt som en Idunkopia fast 3 ggr större och var allmänt mysig. Mina egna vovvar fick fira in nyåret i huset, där Saga kan gömma sig undan raketerna i källaren och Idun fortfarande får odelad uppmärksamhet.
Det pratades om nyårslöften och mål inför det nya året, och normalt sett brukar jag inte ha några sådana, inte uttalade iallafall. De brukar växa fram under de första månaderna, när jag börjar få en uppfattning om vad jag har och vänta mig och kan anpassa efter det. Lite fuskigt kanske men relativt fool-proof!
Det här året känns det dock annorlunda. Det känns som att det här kommer bli ett år med mycket förändringar. Det finns små trådar till planer som ska sys ihop och bli något konkret, hur många av dem som kommer bli det vet jag inte men det hör ju lite till tjusningen, förväntan. Så länge det inte går fullständigt åt fanders. Men det blir ett spännande år. Jag fyller ju 30 med och allt vad det innebär, för mig är det en ganska rejäl milstolpe eftersom jag haft en relativt bestämd uppfattning om vart jag bör befinna mig i livet vid den åldern. Med betoning på bör. För det är inte mycket utav det jag prickat in just nu iallafall. Och det är ju absolut inte av ondo. Enbart en smula ålderskris som spökar för mig.
De andra slentrianmässiga sakerna man brukar lova sig själv under skumpaskvättet vid tolvslaget, som att äta bättre, träna och spara mer pengar, det ska faktiskt också prickas in. Spara pengar rimmar dåligt med att jag inleder året med att bestämma resa till Wien, betala hälften av en Londonresa (pappas 60-årspresent), och sedan lutar det åt en annan Londonresa i sommar också med delar av Addes familj. Men med ett gemensamt matkonto och ett gemensamt sparkonto så märks det redan nu en stor skillnad på vardagsekonomin. Gemensamt är ledordet nu, vilket är nytt för oss båda och båda undrar också varför vi inte tänkte på det här liiite tidigare. Med det kommer smartare inköp med storhandel och en allmän översyn av vad vi lägger pengar på. Så himla vuxet och… 30-årigt.
Drömmen vore och kunna göra sig av med bilen och klara sig bra på en, och kanske en cykel. Vi brainstormar om det.
Och träning… jag måste ta tag i det där nu. Sluta säga att det räcker med hundpromenader för obviously så gör det inte det. En och en halv veckas ledighet med X antal kilo plus och behöva köpa tills-jag-kommer-i-de-gamla-trosor från Citygross…Ryggen värker och jag flåsar som en punkterad blåsbälg när jag går med tvätten uppför trapporna. Det duger inte. Jag får helt enkelt ta att det blir jobbigt 2 ggr i veckan med liten fritid efter jobbet och signa upp mig på gruppträningar och ha någon som skriker på mig. Ta den där svidande tråkiga styrketräningen eller riskera att jag får pajad rygg i 30-årspresent. Ha en bra grund till de påfrestningar min kropp kommer utsättas för så småningom. Om inte annat för och kunna äta både chips och en chokladbit på fredagar.
Något annat jag måste jobba på är min lathet. Jag är en bekväm tjomme. Jag ser gärna en viss prestige även i de enklaste saker, som och skriva inlägg, måla naglar, och redigera bilder som jag ju tycker är kul, men av någon anledning föreställer jag mig det som ett jobb som tar mycket tid och då slutar det med att jag drar ut på det genom att ligga och göra något fullständigt kontraproduktivt istället. Som typ surfa Familjeliv och bara gotta ner mig i bisarra trådar. Helt befängt eftersom det ju är saker som ger mig väldigt mycket tillfredsställelse – EFTER att de är gjorda. Det är startsträckan som jag gör jobbig. Kanske därför min träning inte funkar så superbt heller.
Och sist men inte minst – bära mer klänning. Mina år hemma i Sverige nu har seriöst nedgraderat min garderob till något som snarare liknar ett mausoleum över svunna tider då färg och vippande kjol gav mig varningar på IBM. Inte för att min klädstil då var den mest stilfulla precis alla gånger, men åtminstone mer spännande och varierande än vad jag lunkar runt i här. Jag brukar skylla på att atmosfären är annorlunda här, att det var mer business på IBM och större anledning till att klä sig lite finare men really – det handlar ju helt och hållet om vad jag själv skapar för atmosfär. Jag har fortfarande kvar massor av fina klänningar och kjolar som jag älskade att bära i Dublin men som av nån anledning kommit i skymundan här hemma av oro för att, tja… jag vet faktiskt inte. Dumheter är vad det är. Dress for success!
Nu ska jag gå och slänga mig i sängen och googla efter tjocka strumpbyxor till mina klänningar.
