Blått är flott, schamponerade fiskar och kaktushals

Goder morgon gott folk! Här hade jag tänkt och fixa ett superduperpeppigt inlägg som utjämning för det förra gnällinlägget, men så har förkylningen slagit klorna i mig i ett par dagar nu – det är svårt att hålla sig någorlunda käck när snoret bildar minivarianter av Göta Kanal och halsen känns som om man svalt ett gediget exemplar av kaktus. Idag är jag ändå så pass OK att jag kan jobba iallafall, om jag inte blir ivägsjasad av kollegor som får spatt på mitt ständiga snytande då.

Men om vi bortser från de senaste dagarnas snörvlande och ömkande tillstånd så har det funnits gott om positiva små stunder – måndagen exempelvis, var jag ju ledig eftersom jag hade beredskap förra veckan. Det innebar det ljuva i att höra ens partner kliva upp och stöka runt medans det fortfarande är mörkt är du fortfarande kan ligga kvar i sängen och njuta av känslan av att ha all tid i världen att gå upp på. Somna om en liten stund, vakna av en sömnvarm vovve som vill kura, gå och koka en kopp kaffe att ta med tillbaka till den välsignade bädden, och gona ner sig en stund till och zappa mellan serier på TV:n. Min farmor kallar detta för att morna till sig, och det gjorde jag med råge.

Efter vovvepromenad i solen (livsandar som återvänder så fort att de rör upp dammvirvlar när de sladdar i kurvorna!) hade jag en dejt med frisören. Den här gången tänkte jag ge långt hår en chans igen, och inte klippa kort och till och med spexa till det med en lugg. Under den sedvanliga tvätten frågar hon om jag använder balsam. Nu råkar det händelsevis vara så att jag hållit upp med balsam ett par veckor för att jag tycker mitt hår blir så glatt och omöjligt att göra något med. Jag bekänner detta för henne och frisören tar mig i vänlig men bestämd upptuktelse – tydligen är mitt hår torrare än fnöske och det är min försummelse av just balsam som orsakat detta. Hon liknar det vid en fisk som schamponeras (snabb flashback till när brorsan tyckte mina egenfångade mörtar stank och smaksatte deras vatten med parfym) vilket gör att deras fjäll stryks mothårs (motfjälls?) och står öppna åt alla håll. Jag grimaserar lite åt hur smärtsamt det faktiskt låter.

“Balsam”, säger hon sen och slår ut med några av mina hårtestar för att understryka – “det gnider du in fisken med och stänger fjällen, alla läggs på rätt plats igen och fisken kan simma iväg glad och nöjd. Men DU (och här håller hon en tofs av mitt hår rätt upp och jag ser hur alla hårstrån står åt samtliga väderstreck och ser exakt ut som en stackars skadad fiskstjärt) har en fisk som simmar med alla fjällen fortfarande öppna, exponerad för alla hemskheter som lurar i vattnet!”

Yikes!

Jag krymper ihop där i stolen med hela världens imaginära och ickebalsamerade fiskkrakar på mina skuldtyngda axlar (extra eldat av det fortfarande smärtsamma minnet av mina älskade mörtar som gick en grym men väldoftande död till mötes) och svär dyrt och heligt att från och med nu alltid använda balsam – jag har inget val, sånt här skit sätter sig i hjärtat direkt när man börjar blanda in djur i sina statuerade exempel. Jag går fortfarande och sväljer mina tuggummin om jag inte hittar en papperskorg i tid, efter att mitt ex gjorde en oerhört övertygande imitation av en svulten liten fågel som trodde ett tuggummi var mat men istället blir dess undergång. Jag kommer härmed aldrig kunna använda schampo utan att se en lidande fisk framför mig som bönfaller mig att inte glömma balsam. Jag var så skuldmedveten att jag för en gångs skull sa ja, utan att tveka, när hon erbjöd deras egna frisörprodukter och när jag klev ut i friska luften igen hade min nyskapade lugg sällskap av en ilsket röd balsamflaska modell större där det stod DAMAGED med stora svarta bokstäver. Sent ska syndaren vakna.

Med mitt nya superbalsam säkert installerat i duschkorgen kunde jag lätta lite på skulden och bege mig ut till Skänninge för en liten loppisrunda. Mitt ständigt närvarande intresse för loppis och gamla ting har fått sig ett rejält uppsving den senaste tiden och jag har börjat smida planer för mer återvinning och vintage i hemmet. Det skadar ju inte heller att jag har en mamma som har ett alldeles eget loppis där jag kan botanisera med dotterrabatt! Jag var faktiskt och rumsterade där i fredags och fick med mig lite smått, gott och framförallt blått hem.

Blått har ju alltid varit min favoritfärg och när jag nu vill ha mer loppisfynd så är det ju såklart min svagaste länk – vilken tur att jag dessutom börjat dricka mer te och i lösform, så jag kunde plocka på mig den här lilla karamellen till teburk med gott syfte i åtanke. Även en blå scarf landade i högen av fynd.

Och på tal om burkar så ska det ju erkännas att det också är lite av en svaghet hos mig. Tur där också, att jag redan förvarnat Adde om att jag vill införskaffa fler vintageburkar att ha mina bakgrejer i och liva upp skafferiet lite. Tanken var att jag skulle gå på burkraid senast jag var hemma ledig men det vart aldrig så.

De här glasflaskorna valde jag mest för att de är en liten pusselbit i bilden av hur jag vill att köket ska se ut framöver. Jag har tröttnat på det vita, jag kommer alltid tillbaka till mörkt, murrigt och jordfärgad och nu vill jag också ha mycket trä. Därav brödlådan och de små kopparredskapen, det kommer finnas en plats för dem med.

I Skänninge Återvinning fanns så otroligt mycket fint och gammalt så jag blev alldeles vimmelkantig och förbannade det faktum att jag inte äger en herrgård ännu så man kan få plats med allsköns pryttlar och bastanta möbler med utrymmeskrävande auktoritet. Däremot sken lyckan mot mig i form av 20 delar vårblommig servis för endast 80 riksdaler – jag har, som så många andra svenskar, upptäckt skönheten med blåvitt porslin i alla dess former och slag. Det började efter att jag ropat in några exemplar av Gustavsbergs Blå Blom koppar på Tradera för att ge mamma i julklapp, men det var en engelsk sort hon hade haft ögonen på. När jag således satt och skulle lägga ut dem igen på Tradera så satt jag och fönstertittade lite på alla de populäraste svenska, danska och engelska märkena i all sina blåa prakt och då sög det till rejält i estetiknerven inom mig och snart satt jag själv och dreglade över Blå Fasan, Royal Copenhagen och Staffordshire. Jag formligen störtdök in i Pinterest för att ösa ytterligare tändvätska på min hastigt uppflammande eld och pinnade bild efter bild av vackra sommardagar utomhus med blåvitt porslin överallt på perfekt åldrat trä och när kvällen kom och vi låg i sängen var jag så upprymd vid tanken på allt det här vackra att jag låg och babblade oavkortat om alla porslinsmärken och dukningsplaner och hur AWESOME det är och blanda olika storlekar för då kan ju ALLA VÄLJA PRECIS HUR MYCKET KAFFE DE VILL HA PLATS MED I SINA KOPPAR!

Adde lyssnade och hummade artigt och låg förmodligen och undrade hur fan den här plötsliga fanatismen rörande blåvitt porslin hade lyckats blossa upp på bara ett par timmar – när han lämnade mig på morgonen var jag fortfarande relativt normal vad gäller husgeråd.

Och så skänkte han definitivt en tanke till den rätt omfattande mängd koppar och serviser som redan huserar i våra skåp. Vars omedelbara halvering jag genast försäkrade honom om – när nåt nytt kommer in, ska nåt gammalt ut! Så jag satt under gårdagskvällen och försökt förtrycka min ångest när jag lämnade några av mina trotjänare åt sitt öde på Tradera. Om man nu kan kalla dem trotjänare när de är nåt år gamla?

Två underbart hantverkiga och låga koppar fick också följa med, likaså universalskålen som kommer få en lysande karriär som socker, sylt eller godisinnehavare. Och så lådan med stort L – jag trodde inte man kunde bli så lycklig av en simpel trälåda, men det är väl högst möjligt en besläktad känsla för en blond gammal träskalle som jag. Jag har letat jättelänge efter något annat att ha hundmaten i, än den hembrännartunna den huserar i just nu. Och det skulle vara något av trä eller korg, men jag lyckades banne mig inte hitta något som INTE var antingen en tvättkorg eller någon av de mesiga prydnadskorgarna utan lock. Och så hittar jag den här gamla godingen inne i Skänninge, precis lagom härjad och väderbiten och alldeles perfekt! Nu ska jag bara hitta ett stycke tålig och tjock plast att klä den med så ska hembrännartunnan få dra sitt sista kluck.

Jag invigde lite i lördags, när förkylningen hade övergett sin vän feber men vissenheten var kvar och jag tänkte att en rejäl frukost skulle ge kroppen energi att skrämma den på flykten. Det funkade inte riktigt, men färgskalan väckte iallafall lite muntra endorfiner.

Så pass mycket att jag kände mig bättre och vågade mig ut på en snabb runda på Motalas Återvinning med Malin och ett visst busfrö, med efterföljande sconesfika som Talitha bjöd på hemma hos hennes svärföräldrars hus där hon var hundvakt.

Sconesen var delikata, men min tillfriskning visade sig vara falskt alarm och vissenheten var iallafall vänlig nog att låta mig äta en avsevärd mängd bröd och sylt innan den slog till igen med full kraft. Åkte hem igen och kravlade mig upp i soffan och rörde mig bara därifrån för att fixa till och äta lite chili-och-vitlöksspäckad lördagsmat, i ytterligare ett försök och sjasa iväg viruset.

 Under söndagen sken den hett efterlängtade solen igen men jag var bara ute och njöt av den en stund på morgonen, sen gick jag planlöst runt i lägenheten och snörvlade och kraxade och kokade mig ingefära-och-citronte.

Idag ska jag fortsätta jaga Motala Lärcentrum som visat sig vara en stor, fet besvikelse , och så håller vi tummarna för att inte Adde har tagit över min bilförbannelse. Och att min egen Göta Kanal inte slår upp slussarna på vid gavel igen.