Bullar och känslosorg

Idag är ingen bra dag – det är bara och acceptera det och försöka göra något konkret, vad som helst, och inte bli kvar i sängen med mentala rullgardinen nere resten av dagen. Det är det första handfasta rådet jag fick av psykologen. Säga till sig själv att ja, nu är det skit – och så får det vara, men jag ska nog vända på det här idag ändå. 

Min första reaktion på det var att prestigehjärnan kickade igång – “men om jag inte LYCKAS vända på det då? Då kommer jag piska upp mig själv för att jag misslyckats med att sluta vara deppig”.

Mitt problem i ett nötskal. Jag förstår inte varifrån den här hårda attityden gentemot mig själv kommer ifrån, men förmodligen är den resultatet av flera olika faktorer som sammanstrålat under årens gång. Jag behöver egentligen inte en psykolog till hjälp för att kunna pin-pointa alla de olika situationer och omständigheter som är grunden till mitt mående idag. Det är ganska megatydligt. Men jag behöver någon som säger såna här saker till mig. Att sluta se på saker som misslyckanden, och istället se dem för vad de är – försök till och peppa mig själv till ett bättre mående, och ett försök ÄR gott nog. Det tar oss en livstid att forma vårt trygga beteendemönster och vi ska inte tro att det bara går att gira ur spår på första försöket. Klart man landar i diket då. Grejen är att man ska tänka som så, när man ligger där i jord och ängsgräs, att “jaa, jag gav det ett försök iallafall och nästa gång faller jag nog inte rätt ner i den här komockan… och det var iallafall väldigt fin blåklint här!”

Idag har det tagit mig en hel förmiddag att släpa mig ur den här gråzonen där man är ledsen för allt. Också saker som är totalt ologiska, och saker som man skäms över att man är ledsen för och så blir man ledsen för DET också. Nu kom regnet hit, och på nåt sätt mår jag bättre då. Ingen ångest över att jag inte har något torp och gigantisk trädgård i solskenet som jag tror skulle lösa AALLAAAA mina problem, eller ångest över att jag inte känner för ett glas rosé på uteservering med en vän för det är sånt man BORDE längta efter och ångest över att mina ståtliga, dyrköpta mårbackapelargoner får bruna blad OAVSETT VAD JAG GÖR. Jag har alltid trivts i regn, och det verkar ha en förlösande effekt på mig. Nu ska jag dra iväg en sväng till Rusta och leta förvaringslådor. Förrådet ska få sig en omgång. Göra något konkret var det, en förbättring av något. Städa och rensa är superbra antidepp för min del. Det gäller bara och förmå sig och komma igång.

Vet ni något annat som är bra antidepp? Bullar!

De här bullarna har jag gjort en gång tidigare fast i form av ett pull-apart-bread, vilket det också är i originalreceptet. De är gjorda av briochedeg, så de blir så himla luftiga och saftiga – speciellt när man krämar i så mycket fyllning som möjligt med. 

Och med hederligt svenskt pärlsocker istället för färskostglasyr.

Tänkte jag skulle översätta och dela receptet till de här fantastiska godingarna så ni också kan fixa lite välgörande sötebröd en deppig eller regnig dag. Eller whenever. Det är rätt nice att man inte behöver knåda något extra heller. 

• En dl varmt vatten (inte skållhett, lite mer än ljummet)                                             
• 3 teskedar torrjäst, den röda
• 3 matskedar socker 
• 1,2 dl ljummen mjölk
• 1 1/2 tesked salt
• 3 ägg
• 170 gram smält smör
• 9-11 dl vetemjöl
• 1 tesked vaniljpulver

Kombinera det varma vattnet, jäst och socker i en skål, mixa till jästen lösts upp och låt sitta ca 3 minuter tills blandningen “puffat till sig”.

Addera mjölken, salt, ägg och det smälta smöret. Mixa ihop i bakassistenten eller för hand. Addera sedan gradvis mjölet tills allt kommer ihop till en deg – den får hellre vara lite kladdig än torr. Stjälp ur på mjölat bakbord och knåda ihop hastigt till en smidig boll. Lägg tillbaka degen i skålen och täck med handduk ca 1-2 timmar eller tills degen dubblat i storlek.

Fyllningen brukar jag faktiskt alltid höfta – här tog jag ungefär 150 gram rumstempererat smör, blandade med en dl råsocker, en halv dl strösocker och två matskedar kanel och lite vaniljpulver. 

Resten vet ni – kavla ut degen, bred på det göttaste, rulla ihop och skär i rätt tjocka skivor. Sätt ihop dem som jag i en springform, eller i vanliga bullformar. Baka i ugnen 175 grader i ca 10-15 minuter. Hellre aningen halvfärdiga än att de står snäppet för länge.

Eller så kan ni skjutsa in bullarna i kylen över natten och sedan skjutsa in dem i ugnen på morgonen och äta nygräddade kanelbullar till lördagsfrukosten, american style. 

Nu är solen tillbaka men mitt lite bättre humör håller i sig, så nu bär det av och shoppa lådor. Ta hand om er peeps <3