Australien!

Just nu har jag cirkus femton minuter kvar av mitt pigghetsfönster innan jetlag plus en heldag ute i staden claimar en ansenlig mängd sömn. Då har jag suttit i en och en halv timme typ och plockat ut några bilder som jag sen försökt editera efter bästa förmåga i Chrome appen Polarr där datorns låga RAM-minne sviker en aning och ger mig tufft underlag och jobba med. Jag fotar i både RAW och jpeg för att kunna ha några bloggbilder med (funkar och editera RAW i Polarr men datorn pallar inte spara ner) men eftersom jag har hög upplösning på jpeg-bilderna med så blir de aningens suddiga och hackiga i programmet så jag ser inte riktigt hur editeringen blir. Därav lite udda kvalité här och var. 

Iallafall. Nu har vi befunnit oss i Sydney i två dagar, och det är STORT! Idag har vi varit iväg prick hela dagen och inledde med stadig frukost med tidernas största baconskivor, en hög äggröra och fluffiga våfflor med massa smör och lönnsirap. 

Med den energidepån har vi sedan vandrat runt i Darling Harbour, genom parker, tittat på Operahuset, kollat palmer och roliga fåglar i botaniska trädgården, ätit dålig mat och köpt bra skor och gjort en avstickare till en superfin katolsk kyrka. Nu under kvällen var tanken att vi skulle spela minigolf inomhus på ett ställe i närheten men det var så fullspäckat med folk, i olika stadier av onykterhet, med röda collegemuggar i handen och en smått klaustrofobisk atmosfär så vi sket i det. Istället hamnade vi på en stillsam, grekisk restaurang med den godaste veggoburgaren jag käkat hittills i mitt liv så det vart en riktig fullpoängare. Mer om det sen. 

Jag har nu kört vänstertrafik för första gången, och det var precis så läskigt som jag hade tänkt mig. Eller egentligen helt ok, förutom när det är fullsmockade filer och det är dags för byte – jag anar att man måste köra rätt aggressivt i den här staden och inte mesa, som jag självklart gör, för då får man tutningar och bilar bakom en som gav fri plats i typ tre sekunder och sen gasar på igen. Övning ger dock färdighet, hoppas jag. Är så sjukt nervös bara över risken och skada bilen. Vi blev uppgraderade till en splitterny Mitsubishi som inte har en enda repa och själva tecknandet av kontrakt tog så lång tid att jag grodde tre nya gråa strån, så det är riktigt serious business det här med hyrbil i Australien och kostar typ en årslön om man klantar sig. Men jag måste försöka släppa ängsligheten ändå, annars lär nåt hända bara för att jag tänker så jäkla mycket. 

Apropå hyrbilen ja – det roliga (hm) var ju att jag hade lyckats boka fel upphämtningstid. På nåt konstigt kilovänster vart det så trots att jag satt och upprepade bokningen högt med Anton och dubbelkollade tiderna. Insåg detta när vi sitter på Arlanda och försöker ringa både hyrfirman och förmedlingsfirman utan resultat. Fyller i ett kontaktformulär och hoppas på svar medan vi svävar i luften. Ombord på planet köper jag wifi och uppdaterar mailen konstant. Nada. Skickar ett regelrätt mail. Nada. Efter mellanlandningen i Moskva när vi är på väg till Singapore så ser jag att man kan chatta med personal på förmedlingsfirman så jag trycker upp chattfönstret och levererar en halv novell som beskriver den prekära situationen. Återigen, hyra den här jäkla bilen kom med så mycket restriktioner och regler att jag förväntar mig totalt ekonomiskt haveri och en svartmarkering i alla bilhyrningssystem för all evighet och mer om jag råkar klanta mig. Men så var det ju såklart inte. Den artige, fåordige agenten fixade allt på tio minuter. No expenses. 

I och för sig… kanske fanns det en anledning till att vi fick den splitterya, totalt rep-och-buckelfria bilen där varenda liten fågelskit kommer vara den första påverkan ever…

Som om inte det var nog heller, så vart det lite svettigt när resekamraten Rickard har mindre än 6 månader giltighetstid kvar på passet när vi drar härifrån, vilket krävs i Singapore så jag kunde inte checka in honom online. En hel del nervöst googlande senare verkade det som att det inte var någon fara, eftersom vi inte ska in i själva Singapore utan bara passera. Ändock, det är ju en sån här grej man är skraj för liksom och det blev lite domedagstankar hos herrn innan vi faktiskt fick ett lugnande besked från Singapore Airlines personalen. 

Plus – att eftersom Anton gjort alla våra boendebokningar med kreditkortet, och då “handlat” i både Australien och Sverige, ledde detta till att kortsystemet fick paranoia och inledde Operation Scam-spärr = samtliga boenden avbokades. Vad är oddsen liksom?

Han hade lyckats fixa nytt till nästan alla ställen vi ska till dock, och det är ju tur att vi bara ska vara där för och sova typ. Men ja… äventyrligt värre. Låt oss hoppas att vi fyllt vår quota av bekymmersrynkor nu iallafall. 

Och här är nu klockan halv ett på natten, så det är dags att sova. Imorgon blir det en tur till beachen om det är vackert väder. Gonatt!