Bondi Beach och fjorton nyanser av blått

Nu när höstrusket är över oss (fast det ska vara 16-18 grader och sol i veckan, who am I kidding – lever fortf kvar i förra veckans regn-eufori) är det rätt gött och titta tillbaka till de där första dagarna i Sydney och framförallt Bondi Beach. Aldrig har jag sett vatten som skiftat i så många olika nyanser av blått, grönt och turkost som här. Aldrig har jag svalt sådana ofantliga mängder saltvatten heller, eller fått så mycket sand på precis allting där sand bör och inte bör vara i föränderligt omfång.

Vi kom hit runt lunch och spanade in den låååånga sandstranden och bara gapade över allt det blåa.

Men först käk. Ett place som har stora fina gerberor på lastpallsbord är alltid ett säkert kort.

Brasiliansk mat bestående av mört nötkött och en bönsalsablandning. Yum!

Frigående vovve kom och sa hej, drog en sniff och drog vidare efter polaren.

Sen gav vi oss ner till sandparadiset (eller helvetet). Varamon kan slänga sig i väggen. Det var bara jag och Rickard som badade, eller ja – stod i säkert en halvtimme och roade mig med att stå emot alla monsterstarka vågor och försöka mig på att magsurfa. Det var ett tag sen om man säger så, måste ha sett oerhört underhållande ut för alla som passerade och såg något svart-och-vitprickigt virvla runt i skummet med armar och ben åt alla håll. Jag hade dessutom lätt kunnat bygga ett mindre slott för den sandmängd jag samlade upp i baddräkten. Men kul var det!

Sedan begav sig tre av oss fyra på Bondi beach coast walk, sex kilometer fram och sex kilometer tillbaka. Tog väl runt tre timmar om jag inte minns fel, men vilka vyer! Fyra olika stränder går man förbi.

Kolla färgskiftningarna, SÅ häftigt!

Tänk och bo här på en klippa. Nu finns det säkerligen också hundraelva mindre roliga perks med att bo ett stenkast från enorm mängd saltvatten också men det tänker man ju inte alls på när man går här och muttrar över att Motala hamn inte är en likvärdig kompensation för bristen på hav.

Resultatet av tusentals år av vind och vatten – de här enorma, vackra erosionerna kantade hela promenaden.

Lite poserande i spännande kroppsformation på klippa, erosionen här påverkad av diverse chipsintag och överskott av vadträning.

Grönt, ljusblått, mörkblått, turkost, vitt <3

Härliga vaxartade växter som frodades och behövde klämmas på.

Vi gick förbi den här filuren till höger som var i full gång med uppvaktningsdans för traktens honor. Det var dock lågt intresse från deras sida och det slutade med att han dansade runt för sig själv.

Icke imponerad fågeldam.

Mina medresenärer hade redan lärt sig vad som triggar igång undertecknad – “kolla där ute, det sitter en rolig fågel på en bit klippa!”

Här hände något intressant. Jag stod här och fotade, så kom det en mycket färgglad kvinna och började snacka upp mig och berömde min foto-stance, och frågade om jag inte kunde tänka mig och filma henne med hennes mobil när hon gör energihälsning live på sin holy rock?

Vem kan säga nej till nåt sånt?

Så jag filmade henne på hennes heliga klippbit där hon började veva som besatt med armarna och öste ur sig varenda tänkbar New Age-fras som 90-talet någonsin har uppbringat and more – hon inledde dessutom med GOOD MOOORNING! när det var eftermiddag och rättade sig själv tre gånger samtidigt som hon vevade ännu mer frenetiskt med armarna. Oerhört fascinerade, och än mer fascinerande och se hur många det var som anslöt sig till hennes livesändning. Det fanns ett tydligt behov för energiska hälsningar från diverse stenformationer här. Något att överväga hemma i Sverige kanske. Kan göra solhälsningen från Baltzar-statyn på torget om det finns tillräckligt med tittare. PMa mig vid intresse.

Och ja, sedan vandrade vi vidare. Det började bli seneftermiddag.

Många bra initiativ på ett och samma ställe!

Vi gick igenom Waverly Cemetary, en kyrkogård från 1877 som anses vara en av de vackraste kyrkogårdarna som finns och är full av mer eller mindre helt intakta viktorianska och edvardianska monument. Det fanns till och med en ansenlig mängd mausoleum. Många italienska och irländska familjegravar. Vi skämtade lite om att de italienska, som var bland de mest överdådiga, bara MÅSTE vara maffiafamiljer.

Och så fick jag fota mina första gojor! Det här söta paret som satt och kråmade sig för oss turister innan de fick nog och drog iväg för lite mer avskilt kuckilurande.

Och sen hade vi kommit så långt bort som det gick, och det var dags att börja promenaden tillbaka igen – phu! Det kändes i benen sen kan jag lova. Dumt nog hade jag bara stoppat med mig en liten bit vaniljfudge i väskan med som inhalerades på tre röda. Maten på kvällen smakade extra bra sen – vi hade dagen innan hittat ett riktigt nice place en kvart ifrån huset som serverade den godaste vegetariska hamburgaren jag någonsin ätit! Får rannsaka mobilbilderna efter fotot på skylten. Så himla knaprig burgare och supergoda röror.