Skogsmullefamiljen

Det här är min absoluta favorittid på året, när den riktigt färgsprakande hösten är här och man blir lika glad för att det spöregnar (= mysiga inomhusaktiviteter, som per default ALLTID är extra mysiga när det finns regn med i bilden) som när solen skiner och allting ser glödande ut.

Ännu mer nu sen jag fick upp intresset för svampplockning och har tagit min vistelse i skogen till en ännu högre nivå. Förra helgen var jag ute o fyra och en halv timme och bara gick runt, fyllde min korg och kastade kottar åt hundarna och jagade trattkantareller i solnedgången. Det är verkligen en lisa för själen att bara få vara, prata strunt med vovvarna och andas in alla rena dofter och lyssna på tystnaden. De senaste veckorna har jag mått mycket bättre, samtidigt som jag också haft rejäla dippar. Bättre, för att jag liksom enhanceat hela återhämtningsgrejen med skogen, pyssla med det jag blir lugn och harmonisk av och faktiskt producera något ifrån det med. Sämre dippar, för att de nu är depp-dippar som gör mig helt handlingsförlamad emellanåt och jag vill verkligen inte dit. 

Som en slags protest mot det så blev jag supereffektiv den här veckan när jag jobbat hemifrån på grund av passerkortstrul, och både fixat städning, nya maträtter, nya veckolistor, bakat kladdkakor till jobbet inför Kanelbullens Dag, varit ute i skogen och plockat massamassa svamp som torkats, stekts, frysts och gud vet vad, bakat olika glutenfria bröd och fixat frukostsmoothies av jobbets överblivna bananer och äppelmos av jobbets överblivna äpplen… självklart gör ju det här att jag kraschar på kvällen sen och bara orkar spendera två timmar med och scrolla Imgur till läggdags. Men det har åtminstone brottat bort handlingsförlamningen. Det här är någonting jag behöver ta upp med psykologen sen vid nästa möte, men kruxet där är att jag inte HAR något nästa möte. Psykologen har gått AWOL och chefen har fått gå in och jaga honom plus rehabsamordnaren för och fråga vad som sker. Ja jösses…

Nu är det fredag iallafall, och förberedde redan igår med och fixa en tacopaj så att det bara är och komma hem idag och landa i soffan med varsin gaffel. Imorgon ska jag på fest, och söndagen har jag lägenheten för mig själv. Planerar att vara bakis, oavsett hur lite jag dricker, så jag har en ursäkt att svulla kebabtallrik framför Parks and Recreation hela dagen.

Jag har massor av skogsbilder nu eftersom vi har varit ute så mycket njutit maximalt innan allt är till ända alldeles för fort och det bara blir kallt, grått och tråkigt. Bildkavalkad på det!

Det här är Iduns default stance när vi är ute. Hon är inte alls nöjd med den ökade skogsaktiviteten. Det var kul i början, ute i stugan, men nu sätter hon sig helt sonika ner och stannar kvar. Man kan gå hundra meter bort och märka att man har en hund för lite i följet – då sitter hon fortfarande stadigt placerad där hon först slog sig ner och tittar på oss med den djupaste despair i blicken.

Men de andra två som sagt, lever livet. De har redan anpassat sig till min svampplockningsrutin så till den milda grad att när de ser att jag sätter mig ner, då börjar de plocka med någon kotte eller lägger sig ner och vilar. 

Kelly kan få rena glädjeryck och fara fram som en tok över stock, sten och ris så man fruktar för alla möjliga benbrott ibland. Men de håller sig inom en lagom radie från där jag är. Nu senast när jag var ute kollade jag inte ens efter dem när jag gick vidare, jag hör ett dundrande i marken åt något håll och ser antingen något svart eller något fläckigt swisha förbi <3

Obsobs att jag såklart har koll på eventuella vilda djur eller halvvilda jägare och kopplar så fort misstanke finns om det ena eller andra.

Resultatet av förra lördagens utflykt. Notera burkarna med redan torkad svamp som trängs på bordet i väntan på att få fina handskrivna etiketter. Såklart.

Lördagsmyset <3 jag som rensar svamp och dricker bubbel till det, och Marcus målar sina Warhmmer-figurer och så lyssnar vi på Magnus Betnér eller någon av Marcus skumma band.

På söndagen hade han fixat scones, eller ja – biscuits från ett WoW-recept.

Efter långfrukost begav vi oss till Birgittas Udde för promenad, föreviga hösten med nya kameran, och kanske hitta en och annan svamp.

Det har fullkomligen exploderat av flugsvamp i år, överallt, och de fortsätter poppa upp som naturens egna clownnäsor ur mossan. Här under fast bevakning av snigeln.

Det är ju fasen att de är giftiga – hade varit så otroligt kul att kunna leka häxa och faktiskt äta av de här. Helst rakt av som den är för bästa tecknad serie-effekt. 

Tålmodiga älsklingar när jag dyker ner i valfritt dike.

Skulle våra hundar starta ett band skulle det här definitivt vara deras första skivomslag.

En paus vid udden för och studera vad jag fått i min korg.

Och diskutera artning med Saga som också börjar bli bra på detta och lyssnar uppmärksamt. Skralt med feedback dock.

Helt plötsligt hade jag en hel päls-squad som åhörare.

Två sötnosar som ser upp till mig, vad mer kan man önska sig?

<3

Det blåste lite.

Nya får i hagarna med bästa sjöutsikten.

Det var skralt med svamp längs med vägen här, men lite fick jag ihop – det mesta tog jag hem för att arta och lära mig, men den stora med mörka skivor och de fina fläckiga, dem slog jag både upp i bok, svampgrupp på Facebook och åkte till och med in till Linköpings Svampklubbs måndagsutställning och fick bekräftad som Kungschampinjon. En av de allra godaste svamparna som också är en av dem man inte alltid ser varje år, så en riktig jackpott! Den doftar underbart av marsipan, och smakar lite så också när jag åt den igår ihop med pasta och gräddsås. Det är dock fortfarande ett steg som behöver jobbas på, det här med och käka svamp efter att ha varit anti hela livet i stort sett. Om en liten stund käkar vi vego-köttbullar gjorda på sojafärs och nermald, stekt fårticka, får se hur det går!

Ha en go fredag gott folk så hörs vi förhoppningsvis senare i helgen – om jag inte går vilse på riktigt i svampskogen nu då.