Till min älskade vovve

Älskade hund. Jag hoppas du har det toppenbra där du befinner dig nu. Där du kan gå promenader dygnet runt, rulla dig i snö och sand när du vill, och det alltid finns bollar som kastas och ska hämtas, utan att du måste bli stoppad för dina onda leders skull. 

Här hemma är det så fruktansvärt tomt. Jag har gråtit så mycket att jag borde ha svimmat av vätskebristen vid det här laget, men ändå forsar ännu mer tårar när jag skriver det här. Det värsta är att jag känner att promenader har tappat sin betydelse, nu när du inte är här. Alla dessa skogspromenader, alla dessa ständiga jakter på nya skogar, stigar och badställen har varit för din skull, i alla år. Idun vet vi ju att det inte spelar någon roll om hon så får gå samma kilometer dag ut och dag in. Kelly älskar promenader, javisst – men hon har bara varit med i drygt två år. Du och jag har älskat att upptäcka skogen i tolv års tid. Du har varit med mig i hela mitt vuxna liv. Hur ska jag kunna känna glädje över ett nytt promenadstråk när du inte är med och kan dra ivrigt i kopplet? Hur hemskt kommer det inte kännas när vi går på en stig som grenar sig och det inte längre finns någon som ständigt går åt den längre, med hopp om att fortsätta promenaden liite till?

Jag är inte rationell i min sorg nu. Jag önskar så att jag hade gått ännu mer promenader med dig, upptäckt ännu mer, låtit dig välja den längre stigen oftare. Det är inte ofta jag har låtit min egen lättja eller orkeslöshet gå ut över dina och Iduns behov, men just nu ångrar jag varenda sekund av dem. Fastän jag vet, att vi har gått så otroligt mycket, överallt. 

Fula tankar har också smugit sig in – om jag hade varit mer hård på rehabilitering vad gäller dig, börjat träna upp dina dåliga leder i tid – hade du kunnat vara med oss längre då?

Jag skäms över mitt vårdslösa sätt att ta dig och din pigghet för given. Att på något sätt tro att du var oövervinnerlig, att du skulle finnas med mig länge, länge utan någon effort alls. Så hånfullt av mig, att tro det. Och det är den känslan jag fastnar vid nu, hela tiden. Ångesten gnager. Och då blir jag arg över det. Att jag gick från och känna ett lugn i det ögonblicket du var borta, till och fläcka ner ditt minne med dåliga tankar och enorma skuldkänslor. Varenda tillfälle då jag varit arg på dig och behandlat dig mindre bra, poppar upp när jag minst anar det och varje gång är det som att få en käftsmäll. Varför, varför blir det så!?

Jag skäms också över att jag förminskar din lillasyster mitt i allt det här också. Att jag innan tänkt, “ja men Idun är ju iallafall kvar när Saga går bort, och hon är ju så glad och kelig så det är tur“. Men nu när du är borta, så inser jag mer än någonsin att du var en så stor del av mig som Idun inte är. Vi var så lika, två introverter som vill ha beröring och umgänge på egna villkor, som gärna ville vara för sig själva ibland. Som inte slösade med sin kärlek utan portionerade ut den varsamt till väl utvalda personer. Du var så värdig, så elegant “trots” din brokiga sammansättning av raser. Jag tror inte det finns en enda best-in-show här i världen som kan komma ens i närheten av din naturliga grace. 

Och då blir jag ibland arg på Idun. Att hon inte är du. Jag vet att det säkert är en naturlig reaktion i sorgen. Att jag såklart älskar Idun och hennes personlighet högt, att ni två kompletterade varandra. Helan och Halvan. Men nu blir det så påtagligt, att jag aldrig någonsin mer kommer ha en själsfrände på samma sätt som du var. Från det att jag fick se ditt vackra ansikte i Blocket-annonsen och spontanköpte dig utan att tänka – det måste ha varit meningen – till den stunden då du lät höra en sista, djup suck med huvudet i mitt knä och försvann. Så har du varit hundversionen av mig själv. Ostbesatthet inkluderad. 

Jag är så ledsen att du inte fick uppleva en vinter här i din egen trädgård. Att förra vintern var din sista. Tänk om jag hade vetat. 

Omöjligt såklart. Men ändå. 

Du var en vinterhund ända ut i svansspetsen. Det fanns inget bättre än och ligga i ett litet hål i snön och kika på omvärlden genom dina isblå ögon. Jag hade tänkt att du skulle få vara ute hur länge du ville, här i huset. Inte ropa in dig förrän du själv valde att lägga dig utanför dörren och komma in. Nu hann vi inte det. 

Men jag höll mina två löften till dig. Att vi skulle ha en egen trädgård att vara i. Två månader fick du och jag uppleva lyckan i att ha uppnått det målet. 

Och att jag skulle låta dig gå den dagen då du inte kan röra dig som du vill. 

Jag hoppas att vi gjorde det bästa vi kunde din sista dag hos oss. Du fick äta hur mycket ost du ville, så till den milda grad att så fort jag kom ut i trädgården tittade du på mina händer för och se om det kom mer. Du fick slicka din sista tallrik med massor av fisk och sås. Trots att du inte kunde stödja på benet, så hämtade du din boll och ville leka. Så vi gömde den ett par gånger, och kastade den en liten bit, och du hoppade efter på tre ben, lika ivrig som alltid. Mitt hjärta brast, om och om och om igen. 

När det var dags hade vi gjort i ordning två filtar för dig att ligga på – filten vi hade med oss för picknick i skogen, och filten från köksbädden i huset. Din boll fick också vara med. Vi hittade inte din älskade, söndertuggade blåa bollbit  i huset, den har varit försvunnen många veckor – men den röda bollen som varit med oss på skogspromenaderna i flera år, den fick du ha med dig. Den som var just din. När veterinären kom så hälsade du, och sen gick du direkt och lade dig på filtarna. Det gör mig glad att du kände igen din trygghet. Jag och Marcus satt på varsin sida om dig när du fick sömnmedlet, och när du inte längre kunde hålla huvudet uppe lade jag det i mitt knä och viskade till dig. Hur glad jag var över och ha haft dig i mitt liv, så tacksam. Hur älskad du var. 

Idun var också med. Hon satt bredvid mig, tätt tryckt mot sidan. Veterinären lät dig få den sista dosen, och du sträckte ut dina bakben som en sista, lättjefull gest innan du drog ett djupt andetag och suckade – och var borta. Precis under sucken sträckte Idun fram sin nos, och tog farväl.

Jag fick sitta kvar en stund och känna på dina lena öron, dina mjuka mamelucker, din stora fina svans, din gråsprängda nos och raggiga man, Drack hungrigt av synen, innan jag svepte filtarna om dig, och grät i din nacke. Lade din boll till rätta mellan tassarna. När vi lämnade dig hos veterinärmottagningen trodde jag att jag skulle gå sönder på riktigt. Det kändes så otroligt fel att lämna dig, även fast jag vet att din kropp bara är ett skal nu och du själv är på en bra plats, och kanske en liten bit är kvar hemma här.  Vi kommer få tillbaka din aska, och jag ska sprida den längs syrenbusken vid altanen och det höga gräset bredvid den. Din första favoritplats här, där du låg och mös första dagen vi bodde här. 

Tack min älskade vän för att du fick vara min, och jag din. Jag hoppas att jag, vi, gett dig ett liv du har tyckt om, och ett slut som var så värdigt som möjligt. Du har lärt mig så otroligt mycket, och jag ska vårda ditt minne så ömt, så ömt. Det kommer aldrig finnas någon som du, och du har tagit med en bit av mig själv som för alltid kommer lämna ett hål i hjärtat. Älskade lilla Saga-Baga, Sagis, Mandelklaga. Du fattas oss.