Morfinhund och Kellys bildserie

Sitter här lite lagom groggy efter en natt av gnäll, gny och bök från en vovve vars morfin började gå ur kroppen. Igår lämnade jag in Idun hos veterinären i Linköping och hämtade hem henne igen under eftermiddagen, med en huggtand mindre. Det var en smått hög, däven och ynklig vovve som mötte mig </3 men just nu är hon riktig pigg igen och undrar säkert varför hon inte får mer mat eller varför vi inte är ute och leker i snön. Smärtgränsen och förmågan att hantera dessa ingrepp är outstanding för staffar. På gott och ont, för det är jättesvårt och få grepp om hur ont hon faktiskt har och veta om jag ska ge mer morfin eller inte. De har liksom fläkt upp hennes tandkött, borrat i käken, kämpat som fasen med att få ut tand + rot som är längre än själva tanden (för tydligen är staffars tänder och tandkött designade på samma sätt som övriga hunden, dvs tight, hårt och envist) och skapat en “rullgardin” av tandköttet/slemhinna och sytt ihop rubbet. Det MÅSTE ju kännas.

Vi ska strax ta en liten promenad här – jag sa att jag jobbar hemifrån idag, fanns inte på kartan och göra annat. Sen ska jag börja städa inför helgen. En viss någon fyller ju 30 imorgon (!) så kanske bäst att börja förbereda något… hehe.

Men först har jag en liten bildkavalkad till er Kelly fanz out there – de här hittade jag också i kameran som opublicerade bilder, tyckte följetongen var så himla kul så den får såklart åka upp här.

I present: Kelly vs Grisen, final round!

De här grisarna har funnits hemma hos oss genom alla år – de blir alltid totalslaktade efter några minuter, men här var en som lyckats klara sig undan massaker och enbart blivit permanent stum. Kelly, som är en icke-slaktare till hund, passade på.

Precis som hon gjort med Saga, så ser mamma till att Kelly får lite hjärngympa i form av att gömma leksaker i träden, så hon får fnula på hur hon bäst får ner dem samtidigt som hon får röra ordentligt på sig.

Häpp! Inga problem här.

Då ökar vi svårighetsgraden en aning.

Grisen saknade ju lägligt nog sitt tryne, så då kan man trä på den på en gren därigenom istället.

“Men seriöst..?”

Jaha, då får vi ge det ett försök då.

Men den satt som berget, så hon ville ha hjälp – hon är mycket bättre nu på och fortsätta kämpa, här gav hon gärna upp efter 2 minuter om det var för svårt. Mamma coachar.