Ärligt och något hudlöst om denna första företagarhelg

Så sitter jag då här, med ett glas bubbel i handen och tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv tror jag – men nu är alla adventskalendrar klara. Jag har tryckt “färdigbehandlad” på nästan alla ordrar i webshopen, det är bara de som ska levereras till Vadstenavännerna och familj som är kvar.

Det är med blandade känslor jag sitter här nu och blir lite smålullig en måndagskväll. Jag är väldigt lättad att jag hann klart allt, jag har inte hunnit tänka mycket alls idag utan hela tiden haft pralinsortering, innehållsförteckningar och kartongvikning framför mig. Helt otroligt vilken TID allting tar! Samtidigt kommer nu en ny våg av oro – över hur kalendrarna ska klara frakten, om någon kommer gå sönder, kommer de smaka bra, kommer något bli torrt, tänk – ve och fasa! – om nåt blir dåligt trots att de inte borde bli det? Tänk om någon blir jättebesviken och kräver pengarna tillbaka? Återigen, VARFÖR gav jag mig in på det här kan man undra, haha!

Marcus har upprepat hela dagen hur stolt han är över mig, och att jag borde vara det med – men i vanlig ordning, den perfektionist som jag är, så är jag såklart inte det.

Det här har helt ärligt varit en av de värsta helgerna (tja, långhelg med tors och fre) jag varit med om. Jag visste att det skulle komma mycket ångest och vånda med att ha eget företag, och att jag skulle få jobba hårt. Men ändå var jag inte förberedd på detta, någonstans. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag haft små sammanbrott av tvivel, självkritik och rent och skär utmattning. Hela torsdagen satt jag och rullade, rullade, rullade tryfflar. I typ 10 timmar. På fredagen kokade jag kola och fudge hela dagen. Saker gick snett, naturligtvis. Jag har ju aldrig gjort sånt här förut, i en sån här mängd. Kolor vart för hårda, fudge för sockrig. Jag stretade på. Men under kvällen, efter middagen, tog jag beslutet ihop med Marcus att sluta för dagen och ligga i soffan och kolla på Sabrina – Tonårshäxan på Netflix istället. Jag MÅSTE tillåta mig tid till återhämtning.

På lördagen åkte vi till Västervik för att överraska Eva som fyllde 60 – en oerhört mysig tillställning med Marcus härliga släkt. Det är så roligt hur engagerade alla är och har koll på vad jag/vi gör, ställer frågor och är intresserade. KG och Siv hade köpt present till mig och Marcus, underbart vackra handstöpta ljus i en krona från Gränsö slott och visade mig en så fin mördegstårta med riktiga anor och historia. Det var otroligt skönt att få ett break från all bakgalenskap och tillbringa några timmar i dessa varma människors sällskap. Sen åkte vi hemåt igen och jag skulle ställa mig i bakstugan igen och börja tillverka praliner. Det jag sett fram mest emot.

Och när jag kommer in där är allt kolsvart, iskallt, knäpptyst. Strömmen har gått. Vi testar alla säkringar och jordfelsbrytaren. Den slår ifrån på allt. Drar ur alla sladdar och testar igen. Nope. Det är HELT dött. Ingen ström. Inget att göra, mer än och vänta till nästa dag och ringa elektriker.

Marcus cirklar runt mig som en osalig ande och håller noga koll – hur kommer Rebecca reagera? När kommer psykbrytet?

Konstigt nog fick jag inget. Det tog liksom andan ur mig, det värsta som skulle kunna hända. Eller, nåja – det HADE ju kunnat vara värre. Brinna ner, eller något. Jag kände mig mest som avslagen julmust. Reagerade inte alls. Tänkte “jaha – men då får jag fixa det här på annat sätt då. För fixa det ska jag. Jag har betalande kunder nu”.

Så jag trasslar in alla chokladgrejer i Marcus lägenhet. Dörren går inte och stänga eftersom vi dragit en förlängningskabel till mina kylskåp så innehåller där i räddas iallafall. Så jag står alltså och gjuter praliner i fem graders “värme”. Det gör jag tills jag inser att det inte kommer hålla. Pralinerna blir gråstrimmiga av kylan. Så jag tar med mig allt igen och stänger in mig i rummet invid köket. Förbjuder hundar, städar hela tiden, om och om igen för att inget ska kontamineras. Och gjuter klart alla praliner. Snygga blir de inte. Men de blir gjorda. Till klockan fyra på morgonen håller jag på. Sover sen till klockan tio, vaknar och tänker: på´t igen.

Och den söndagen går nog till historien som min känslomässigt mest kaotiska dag ever. Jag tappade räkningarna på hur många ggr jag grät, för ALLT. Stress och sömnbrist, såklart. Jag accepterade det, och Marcus var underbar. Fixade våffelfrukost. Vi drog till skogs, och jag tog med mig kameran och fotade, något jag inte gjort på väldigt länge nu. Slog bort allt strul och bara fokuserade på fina barr och frostnupna löv. Sen när jag kom hem och vi ätit, så gjorde jag klart det sista. Ringde mamma, som kom med skrivaren hem till oss så jag skulle slippa åka till Motala för och skriva ut alla innehållsförteckningar. Hon och Lasse och Marcus tittade igen på elen, men inga lösningar fanns. Så de drack lite kaffe och åt av min stenhårda, “misslyckade” saffranskola,berömde den och peppade. Sedan gick jag till sängs relativt tidigt för att orka med idag. Och idag har jag packat, packat, och packat. Och ordnat alla innehållsförteckningar, dubbelkollat allt, svurit som en borstbindare. Åkt till macken i Vadstena och chockat expediten genom att fylla en hel säck av paket. Men nu är jag klar. Och har lärt mig MASSOR på bara den här helgen. Ska skriva ner allt sen. Men just nu måste jag bara landa. Och acceptera, att jag inte levererade så pass fina godsaker som jag hade tänkt på grund av omständigheter jag inte kan rå för. Jag hoppas mina kunder känner att det är värt det ändå.

Missförstå mig inte nu, jag tycker ändå nu i slutändan att det här är väldigt roligt, och otroligt lärorikt. Med facit i hand har jag definitivt förbättringspunkter att jobba med. Men det är bara så tragikomiskt på något sätt att min start som företagare skulle bli såhär kaosartad. Man kan ju inte annat än undra, vem det är som sitter någonstans och trollar med mig när BARA min bakstuga förlorar ström, de timmar vi är iväg under dagen och då de allra finaste godsakerna skulle göras. Hmm…

Som tur är, är jag ledig imorgon. Tog ut arbetstidsförkortning så har varit ledig sen i torsdag. Hade egentligen tänkt ägna idag och imorgon åt att preppa för julmarknad på lördag. Men nu får jag nog tyvärr meddela dem att jag måste ställa in. Dels för att jag inte kommer hinna göra allt jag vill, kommer inte heller ha råd med det, och framförallt måste jag vara klok nu och tillåta mig att vila efter den här extremt krävande starten. Och där ingår tyvärr att säga nej och lämna återbud till roliga grejer. Istället får jag ta emot elektrikern imorgon bitti, hoppas att felet är ringa och går att fixa – och ägna mig åt att julpynta huset lite. Och kanske fota några grejer som får komma upp på hemsidan istället för på julmarknaden. Ville ni inte köpa en hel kalender, men är sugna på julgott, så håll utkik.

Ekonomin är för övrigt ett skämt just nu med, med dålig lön för mig på grund av felräkningar och korrigering, service samt reparation av bil, och nu elektriker ovanpå det. Men jag försöker ändå finna lite mindfulness i det hela, inse att jag inte kan köpa ett skvatt denna månad och bara hålla mig hemma och läsa i soffan och ha noll julklappshets. Det är ändå rätt skönt, mitt i allt.

Bravo förresten om du lyckats läsa ända hit, hehe. Vet att några tycker det är jobbigt med lång text. Men jag vill samtidigt vara ärlig och inte sugarcoata att det är jävligt jobbigt emellanåt, även sånt jag har valt själv.

Nu är det här gjort, och jag hoppas alla kalendrar och dess innehåll klarar sig bra i Postnords våld och att de bereder glädje dit de anländer. Tack återigen alla ni som har stöttat mig och köpt – det är bara att ni hör av er om ni har feedback eller om det uppstår problem. För tja, nu förbereder jag mig för sånt, that´s just how I am.

Och ett oändligt stor tack till Marcus, som är min klippa i det här just nu och står ut med hur labil jag är, stöttar förbehållslöst och bemöter alla mina osammanhängande babblarsessioner och kommunicerar med mig när jag knappt klarar av att yttra en hel mening själv.

Sov gott med er alla, och ta hand om er <3