Det nya livet
Tack för all medkänsla under de här dagarna <3 nu känns det någorlunda som att jag är på väg upp till ytan igen. Första och andra dagen var hemsk. Själva proceduren gick fort, väldigt fort – men jag antar att det var för att Idun är mycket mindre, och hon var rätt uppspelt också. Sömnmedlet går fort ut i kroppen. Ena sekunden flängde hon runt mellan oss, i nästa lade hon sig ner och somnade. Och vaknade inte mer.
Mamma och Lasse var med den här gången och hann precis, de kom samtidigt som veterinären. Efteråt drack vi kaffe, pratade minnen, och jag försökte hålla mig sysselsatt. Det funkade under större delen av dagen, speciellt efter att Marcus morföräldrar kom förbi också och bjöd ut oss på middag. Det var en välkommen distraktion i sorgen.
Men på kvällen, när vi skulle sova – då brast allt. Det är en så otroligt inrutad rutin att gå och hämta Idun från soffan, gå ut med henne för sista kvällskissen, sen bära upp henne och höra henne tassa över golvet och klättra upp i sängen via den lilla puffen som står där för hennes skull. Det var så hemskt att bara gå och släcka allt, och that´s it. Då trodde jag att jag skulle få en ångestattack där jag satt i sängen och kippade efter andan. Jag hade tagit en sömntablett men sov ändå väldigt sporadiskt.
Dagen efter tog jag Kelly och åkte till Kalle Ringelskogen. Gick hela långa vägen runt, som vi inte gjort på väldigt länge nu. Tog nog över två timmar. Kelly blev nästintill chockad. Och jag gick och plockade lite svamp, grät en skvätt, tänkte att det ändå är skönt att inte vara orolig för att hon ska bli för flåsig, få för ont, hela tiden kolla över axeln för och se så hon hänger med. Även denna veterinär sa direkt när hon kom, att det syntes vem som hade ont. Och hon anmärkte även på Iduns flåsighet, något vi också reagerat på under det senaste halvåret men inte hann kolla upp. Det var mest fokus på hennes hälta, och på hennes hälsokontroll i våras anmärkte de inget när de lyssnade på hennes andning. Men vår gamla hund Rosis fick ju samma juvertumörer som Idun, och de fortsatte komma och satte sig på lungorna till slut. Någonstans i bakhuvudet har det ändå ringt en varningsklocka att det kanske finns mer än hältan. Och där finns det i så fall, verkligen inget och göra.
För min del känns det verkligen att en era har avslutats. Eran då det var jag och mina hundar, genom allt. Mitt ständiga sällskap, ett av mina mest grundläggande mål med livet. Några av deras hussar har kommit och gått, vi var ifrån varandra under Irlandstiden, men har alltid hållit ihop, alltid varit vi tre. Mina stöttepelare. Som jag längtat efter egen hund sen jag var gammal nog att kunna uttala ordet, och så mycket av det längtet som manifesterats i de här två. Vårt liv ihop, från den lilla ettan ute på Väster – med långpromenader i Råssnäs klockan 23 eftersom jag satte och spelade WoW hela natten sen – till när jag skaffade dem pass och vaccinationer för att jag tänkte ha med dem till Dublin och missade Sagas andra rabiesspruta med en dag.. tack och lov för oss allihop egentligen. Och fram tills nu, då jag har gått in i en ny vuxenperiod med hus, Marcus och nya utmaningar. När båda nu är borta, då är liksom sista bandet med mitt gamla, 20-nånting-liv klippt. Nu är det 30+, och de vovvar som vi kommer skaffa ihop (för en till staffe kommer det bli framöver, helst igår om jag finge välja, men lite realism måste tydligen in i bilden med) kommer vara med mig, oss, i det här nya livet istället. Det blir liksom en extra dimension sorg att det känns som och släppa taget helt om en så stor del av min förflutna. Är det nån som ens fattar vad jag dillar om här, är jag FÖR högtravande och flummig denna gång? Hehe.
Anyway. Jag är OK nu iallafall. I helgen stundar en hel helg i Varamon med tjejerna, med start i eftermiddag i form av god sushi och strålande solsken. Livet går vidare, om än med en liten klump i magen och tårar som väller över när man minst anar det. Det är OK. Nästa vecka ska jag jobba igen, och sen ska jag och Niklas påbörja hönshusbygget. Webshopen har jag faktiskt stängt över sommaren för att få lite andrum. Jag är inne och sneglar på uppfödarhemsidor och Blocket med jämna mellanrum, och kan kanske redan ha skickat en trevare. Men det kommer ingen ny vovve än på ett tag. Staffar har gått upp en aning i pris sen jag köpte Idun, och vi har så mycket annat att lägga pengar på med. Men som jag saknar staffegrymtningar, den kompakta lilla kroppen, tjattret, Joker-flinet. Snart så.
Önskar er alla en trevlig helg i det fina vädret, håller tummarna för lite regn dock eftersom det börjar bli väldigt torrt igen. Ska ni ut och svira så kan ni väl dra en regndans med?
