Familjeträffturné, etapp 1

Så är vi inne på sluttampen av juli, och både jag och Marcus är tillbaka på arbetet den här veckan. Jag har ju inte haft någon semester per say, är ju mycket ledig med jämna mellanrum ändå. Nästa år ska jag fixa en mer sammanhängande sådan dock. Så man får den där härliga känslan av att flera veckors ostörd tid brer ut sig framför en.

Lite sommarsemesterfeeling har vi dock kvar. Maten jag fixar är enklast tänkbara – färdiga potatisbullar och vegobullar med färdig coleslaw liksom. Och massa sallad. Har så mycket sallad, och nu kommer zuccinin med stormsteg också. Blir och fixa mycket snålröror, biffar och marmelad framöver. Längtar till nästa vecka med då vi fortsätter bygga och förhoppningsvis färdigställer hönshuset. Sen kan jag börja leta höns! Jag ska eventuellt ha lite av ett studie/utflyktsbesök här i september i företaget, tänk om vi kunde fixa den lilla idyllen då. Kaffe, skrockande hönor, godsaker och glada pensionärer liksom.

Apropå pensionärer, så kommer här äntligen lite pics från vår turné förrförra helgen – första stoppet var i Västervik, hemma hos Carl Gunnar och Siv, Marcus morföräldrar. Typiskt nog har jag inte en enda bild av dem, eller den goda maten vi fick, utan det som fastnade i linsen var deras underbara uteplats. Jag har verkligen varit besatt av andras trädgårdar den här sommaren.

Så fint med klematis och rejäla, buskiga rosor.

Plus den här idén som jag snor med mig! Är ju en sucker för fina stenar, perfekt att bygga ett litet stenrös mitt i rabatten.

Vi stannade här över natten, åt så goda ugnsbakade rädisor och fick med oss både trasmattor, rostfria bunkar och verktyg hem, så generösa och gulliga <3

Efter frukosten var det dags att ta sig vidare mot Katrineholm, men först gjorde vi en svängom till platser där jag inte varit på, vad är det nu – 5, 6 år? Verkebäck. Mormors trakter.

Så många gånger som vi kört ner här och sen uppför den slingriga backen in i skogen. Stått på den där bryggan där i bakgrunden och fiskar, och fått besök av en hungrig katt som åt våra mörtar. Promenerat ner hit för och köpa glass i kiosken. Fångat räkyngel.

Alla tusentals gånger vi åkt över den där bron och tittat ner här på rälsbussarna. Åkt förbi geten som står i den branta slätten i en av trädgårdarna.

Och sedan mötts av den här älskade vyn. Så otroligt märkligt det kändes att köra in här, och veta att det inte är “mitt” längre. Ingen mormor som står på trappen och vinkar med perkolatorn på full blås och små kanelbullar på bordet. Känslan av frid och ledighet och lite skräckblandad förtjusning inför utrymmet med alla läskiga bromsar och vårtbitare.

Till höger om bilden ovan är delar av den jättestora fårhagen – här brukade ofta lammen hitta små kryphål och rymma, så vi fick fånga in dem igen.

Jag var inte riktigt säker på om någon var hemma och det kändes konstigt att stanna på gårdsplanen och titta, så vi åkte vidare mot sjön. Vägen ner till den var dock helt igenväxt – ingen verkar ha gått vägen ner efter oss för och bada i avgrundsdjupt, svart vatten och branta klippor.

Den här boden, utsikten och det gamla huset var dock fortfarande kvar så fick stå och kika ner på sjön härifrån. Här har vi fiskat, badat, och rott om vartannat.

Vi åkte tillbaka, och jag fick se ännu en älskad vy – nämligen den första skymten av huset när vi kom tillbaka efter sagda bad, fiske och rodd. Man tyckte alltid vägen tillbaka var så lång, men den var ju jättekort.

Alla gamla byggnader var ännu kvar, tyckte det var så fint. Bodar och fårhus. Säkert lekstugan med om man hade gått åt det hållet.

Och mormors hus – de nya ägarna har helt restaurerat det, och behållit dess ursprungsfärger och allt. Så himla fint. Dörren var öppen, och nu såhär i efterhand hade vi säkert kunnat gå och hälsa och frågat om det var OK att kika lite. Men det var så känslosamt att se allt detta igen att jag liksom bara förmådde ta in så mycket jag kunde och sakta ner floden av minnen som vällde fram.

Jag var nog aldrig inne och kikade särskilt mycket i de här bodarna. Det slog mig inte ens förrän nu när jag ser bilden att det faktiskt fanns en trappa där. Jag hängde mest till vänster, i fårhagen. Lekte kurragömma med Idun och Saga. Det var här som vi trodde att Saga skulle slå ihjäl sig när hon kastade sig utför en gigantisk sten i sitt letande, och hon mirakulöst nog landar mjukt på alla fyra och skuttar vidare.

Här var Idun bara en liten skrutt på 9 veckor, för lite mer än 11 år sedan och låg och sussade på mormors sofflock.

Och här inne letade jag vinbärssnäckor, som fanns i hiskeliga mängder.

Så himla synd att jag inte var lika kameraförtjust de där sista åren innan mormor gick bort, så jag kunde ha haft mer bilder. Måste försöka hitta min externa hårddisk och se vad som finns på den.

Vi åkte tillbaka genom ännu fler gamla minnesbilder.

Och drog sen vidare bort från regntunga moln till ett soligt Katrineholm.

Nu är maten klar här (läs; färdigvärmd och stekt) så jag ska försöka göra lite nytta innan det är dags och dra till jobb igen. Förrådet är äntligen klart, nu ska bara allt flytta in dit också. Jag fick ett ryck igår och beställde ett helt gäng nya fröer som ska sättas för en ny omgång sensommarsådd – unnade mig ett medlemsskap på Sara Bäckmos hemsida också och gav mig själv en sommarpresent i form av ett bluetooth headset som jag ska hämta ut. Sen ska jag gå och lyssna på hennes podd och peta ner frön överallt och hoppas på att de förbaskade tvestjärtarna är mätta för i år, hehe.

Ta hand om er!