En ny familjemedlem

Livet går framåt i 180 känns det som, och mellan företag och vanligt jobb och de allmänna vardagsbestyren, så har vi lyckats få hem 14 kilo prima ny familjemedlem!

Ja, det gick väldigt fort! 🙂

Möt Garpenborgs Tanja, aka Kayla!

Jag har fortsatt spana in Iduns uppfödare Susannes hemsida under åren, och noterade under hösten att hon hade inte mindre än tre kullar på gång. Så jag skickade till sist in en intresseanmälan, och hon ringde sedan upp och vi pratade lite om vad vi sökte.

Mitt i samtalet så nämner hon att hon precis fått tillbaka en 9 månader gammal tik hon haft ute på foder, och undrar om vi kanske skulle vara intresserade av henne?

Första tanken var näe, det var ju en liten valp vi var ute efter, och vaddå, då skulle vi ju få hem henne typ direkt och det har vi ju inte förberett för. Och hur skulle det gå med Kelly? Men hon skickade lite bilder, och så fort jag ser henne så var det något litet som klack till i mig. Blicken, färgen, den lilla vita fläcken med en mindre brun fläck i nacken… och jag lovade att ta upp det med Marcus. Trodde han skulle gå på samma linje som jag, men han blev också kär i de nötbruna, varma ögonen.

Så jag ringde upp igen, och pratade närmare om hur det skulle vara att vara fodervärd, och hur Tanja (som vi kallade henne då) var som hund. Susanne beskrev henne som väldigt “staffig”, orädd, framåt, gott självförtroende, bra hundspråk. Hon hade känsliga tassar, så de behövde tas om hand lite extra och hålla koll så det inte blir en grej för henne att slicka och hålla på med dem. Det var det enda negativa so far. Jag tog en blick till på bilderna och så bestämde vi att jag skulle åka dit under fredagen med Kelly och kolla hur de gick ihop. Det var ju det som det hela hängde mest på egentligen.

Så jag var där i fredags, åkte fel tre gånger eftersom jag trodde jag skulle hitta dit ur minnet och med enbart lite hjälp av GPS:en (trots att det var 11 år sedan jag var där sist, hm) och möttes av en liten skällande alligator som stretade och drog och hoppade som en manisk liten studsboll. Men så otroligt söt, nätt och go, extremt kelig och så himla vacker med sin ovanliga teckning. Hon lät exakt som Idun gjorde och mitt hjärta smalt. Vi promenerade, allt gick bra. De fick gå ihop i trädgården, allt gick bra. Jag åkte hem igen och ringde Marcus innan jag knappt kommit ut från deras infart, och jag tror det liksom blev bestämt redan där. Vi pratade mer om avtal etc, men redan på fredagskvällen skrev jag till Susanne och meddelade att vi tar henne.

Och igår hämtade vi hem henne – nu omdöpt till Kayla. Hennes tidigare ägare kallade henne Keyla, jag har alltid haft namnet Ayla som tänkbart till nästa vovve. Så det blev en bokstav som byttes bara. Hon var hur cool som helst under färden hem – inga problem att åka iväg med två främlingar i en och en halv timme bilfärd liksom. Hon satt lutad mot mig och njöt av kli, tittade på mig med en sån otroligt smäktande, intensiv blick nästan hela tiden. Somnade på typiskt staffevis på rygg, med huvudet krökt i en hopplös vinkel i mitt knä, högt snarkande.

Och ja, nu börjar en tid då vi lär oss vad hon redan kan, vad vi behöver jobba på, anpassa oss till och ha en otroligt energisk unghund i huset igen. Kelly som var glad och skuttig på promenaden i Vingåker är måttligt road nu, men vi hoppas och tror att de ger med sig snart och att de kan ha gott utbyte av varandra. Kayla är ju något mer lekfull och kamratlig än vad mina två änglar var.

Jag måste erkänna att det är lite bitterljuvt ändå – nu hör vi alla de välbekanta ljuden igen, suckarna, allt grymtande, snörvlandet, snarkandet… fisandet, hehe… och man tänker att det är Idun, men det är det ju inte. Det är en annan vovve, väldigt lik i vissa vinklar, men absolut en helt annan individ och personlighet. Tror det hade varit annorlunda om det var en valp, men nu är det ju en nästan vuxen hund så proportionerna stämmer ju liksom.

Iallafall – välkommen hem till oss Kayla, och välkommen till bloggen! Bered er på och bli överrösta av bilder på den här fotogeniska pirayan framöver, haha!