Ett halvt liv sen typ

Hej på er – om det är någon kvar som får upp notifikation när jag postar något blogginlägg.

Jag var faktiskt övertygad om att jag skulle lägga ner bloggen nu – inget skrivet på över tre månader, och inte hade jag lust eller tid heller. Ett par gånger har jag satt mig ner för och fortsätta på de utkast som jag faktiskt har, men slutat efter bara några minuter.

Men jag tänker att det är som med allt annat i livet – ju längre du är ifrån något, desto svårare blir det och ta upp tråden igen. Ibland i alla fall.

Så nu river jag bara av ett inlägg snabbt, så får vi se om det blir lättare därefter. För jag har fortfarande så himla mycket bilder som vore roligt och använda nånstans, och jag vill fortfarande ha någon form av dagbok och se tillbaka på.

Gud när tog jag de här bilderna, måste vara i början av januari nånstans? De är tagna med min lilla kompaktkamera, och den har blivit fabriksåterställd så jag har lite oegentligheter med den vad gäller vitbalansen. Tycker bilderna drar antingen åt för mycket rött, eller för mycket lila.

Det här är i alla fall i Mjölby, i ett superfint naturreservat som heter Skogssjöområdet.

Jag kan inte riktigt uppdatera inlägget utan och skriva en rad om Marcus med – i torsdags förra veckan klagade han på värk i hals och öra, men bara vänster del. Detta eskalerade gradvis över helgen och blev värre och värre, tills han fick åka in akut på måndagen och bli inlagd för medicinsk övervakning. Diagnos: bältros i örat, som ledde till hjärnhinneinflammation. Denna inflammation satte sig dessutom i trigeminusnerven, samma nerv som bråkar med mamma och leder till hennes Hortons. Det resulterade i att han nu har en delvis förlamning i vänster sida av ansiktet, och inte känner av sötma så bra. Han kommer bli återställd, det är bara en fråga om när – det kan ta allt mellan en dag till ett år, enligt läkaren, för förlamningen och släppa. Vad är oddsen, mitt under brinnande pandemi, att han går och får en helt annan, ovanlig sjukdom? Med det extrema händelseförloppet.

Igår kom han hem, och är sjukskriven i två veckor till och börja med. Vid gott humör mesta delen av tiden, även om cola zero numera smakar skit när man inte känner av sötningsmedlet.

Jag själv kämpar på med deltidsjobb och företaget. Jag ägnade hela januari åt att delvis vila från företaget, delvis utarbeta en process för nya produkter och ett bättre, mer strömlinjeformat sätt och arbeta. Vara bättre förberedd, försöka få bort de tillfällen då jag står och jobbar halva nätterna för och få iordning alla beställningar inför REKO.

Trots det, gjordes en hel del misstag när det sen var dags att köra igång igen, och jag började fundera på och lägga ner skiten. Jag var, och delvis är fortfarande, så trött på mig själv som inte verkar kapabel till att få ordning på saker, fixa någon struktur överhuvudtaget. Tankarna har farit om även jag trots allt har någon NPF-diagnos, eftersom det är så mycket som inte lirar hos mig som är väldigt likt exempelvis ADD. Vilket min psykolog faktiskt tog upp vid ett tillfälle.

Men men, det ÄR pissmycket jobb att driva företag, och det kommer finnas många tillfällen då jag vill lägga ner. Nu har jag dock gjort så mycket ändringar i mitt liv, och har fortfarande månader kvar av dealen jag gjorde med Marcus om att testa den livssituation jag har nu. Gör om, gör rätt, igen. Någon gång ska det väl sitta.

Det har varit en del turer med Kayla med, som visat sig vara födoämnes allergisk och dessutom tycker att allergifodret smakar skit. Så har laborerat med att försöka hitta något protein som hon tål och gillar. Om hon inte tål det, så får hon inflammationer i öronen. Jag har hittat de mest bisarra hundgodisarna – hela kaninöron, bitar av häst, kaninhjärtan, strutspastej. Tur att man utfodrat sina hundar genom att såga itu tio kilo frysta korvar av rent kött, och orsakat att köket ser ut som ett offeraltare med blodstänk upp i taket – och således är härdad.

Alla hönsen lever och har hälsan, bortsett från ett och annat kalkben. De har vägrat gå ut så fort det varit minsta lilla snöfläck. Häromdagen fick jag nog och sjasade ut dem när jag städade hönshuset, och stängde sen dörren så de fick några timmars frisk luft i sin grankoja. Nu står de och stampar vid dörren varje morgon igen, ivriga att komma ut och högljutt gapandes efter utomhusfika varje gång man passerar.

Jag har såklart satt sådder sen några månader tillbaka.

Och påbörjat en ny hobby, because why not. Pile them up!

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och ta åtminstone en hund på promenad, och sedan går jag nog ut i växthuset och lyssnar på Sara Bäckmos podd och fixar lite. Borde egentligen fortsätta storstäda chokladstugan, men känslosvallet har varit så påfrestande den här veckan, att det nog är i sin ordning att vara lite extra snäll mot sig själv innan det vankas assistentjobb i helgen.

Ha en go fredag, ni som ändå läst här, ta hand om er <3