Första ordentliga snön, julpyssel och det hårda vinterlivet för majssugna höns

Jag läste att det skulle komma snökaos till ostkusten, och var lite avis på att inte vi skulle få något. Kaos alltså, ett lagom sådant. Jag började pynta lite igår för att det var så himla tråkigt med mörkret och kala grenar utanför fönstret.

Ny för i år, fyndad på Erikshjälpen. Amaryllisen har hängt med i många år nu – den har stått bortglömd under trappen tills jag såg att den börjat spira häromdagen och plockade ut den. Vilket livskraft i de knölarna. Den ska få lite sällskap av mossa sen med.

Inget säger tjuvstart-på-julpynt som ett stearinljus i en rödvinsflaska.

Och sen under kvällen så POFF – snö!

Trodde inte det skulle ligga kvar så mycket, men nu under morgonen vaknade jag till detta.

Man ser fortfarande ringblommor skymta gula där bland det vita och gröna. De hade till och med börjat skjuta nya skott. Helt sjukt varm oktober och november vi haft. Hej klimatförändringar…

Jag borde ha röjt undan lite inför den annalkande snön igår, den där svarta söndriga tunnan och gjort nåt fint med grantoppen jag släpade hem.

Men istället tog jag över matbordet med en massa julpyssel. Här har vi en typsik NPF-ig sak – jag har SÅ mycket pyssel jag vill testa, som jag har material till, och faktiskt VILL göra. Framförallt behöver testa om det är något jag vill fortsätta göra, eftersom jag alltid har tusen grejer och välja på. Men det tog mig från klockan 18 till klockan 20.30 igår kväll och faktiskt komma igång med det. Jag började alltså tänka att jag skulle pyssla när klockan slog sex. Sen satt jag ändå framför YouTube och prokrastinerade bland fjortonhundra FLER vidos om garntomtar. Motorn finns liksom inte där. Jag slog upp ett glas bubbel och tänkte det skulle få mig att komma i stämning – sen kom jag på att det var en urusel idé att börja pimpla vin för och starta upp grejer.

Bad Marcus om hjälp till slut och han gav såklart den lösning som jag själv vet men inte tänker på – dela upp det, börja med att ta in grejerna så de ligger framme. Oftast är det den stora tröskeln för mig – behöva gå ut i kylan, rota runt bland pysselgrejer, bära på det etc. Vi kan inte ha värme på i lägenheten nu pga elpriserna, annars var det min workaround att ha allt samlat på ett ställe.

Och när grejerna väl var inne sen, så gick det såklart mycket lättare.

Vi ska ha pysselträff nästa helg och knarka rejält med julstämning. Jag har en låååång lista på grejer jag vill göra, som jag bara adderar på hela tiden men sällan faktiskt GÖR något av. Istället sitter jag och sparar grej efter grej i mappar på Pinterest, och plöjer mer och mer videos. Det är nog en kombination av en viss dopaminkick man får av att göra så, och rädslan för att vara “för dålig” på grejerna när jag väl sätter igång. Om jag inte får det perfekt på första försöket, då tappar jag intresset direkt. Så då förhalar jag det genom att “förkovra” mig ännu mer. Och sen säga att jag “inte hunnit” göra något. Hmm.

Också ett vanligt symtom, hela det här beteendet.

Men! Några fina tomtar blev det iallafall, och lite dekorationer av lera som kan målas nästa helg.

Släppte ut hönsen imorse och förväntade mig sura miner. Mycket riktigt. Trots att snön återkommer varje år, är det alltid lika förskräckligt första gången.

Mini-Tuppis ville inte ens röra vid det ruskiga vita med fötterna. Torsten bara blängde uppgivet.

Men den gamla kommandoran Pippin har inte mycket till övers för sådana sjåpligheter. Ett par bläng gav hon med visserligen, men efter att jag lockat med majs hade hon inga betänkligheter att marschera ut och ta för sig. Det ingjöt lite mod i Snoozy, att iallafall testa stegen ut.

Och till sist hela vägen ner till andra plankan – men sen blev det svårt.

För där ligger ju den goda majsen på stubben. Men snön var ju två millimeter djupare där än på plankan. Det går inte för sig.

Ska jag hoppa ner på marken, och sedan upp på stubben? Men nä, där är det ju FLÄCKAR av det läskiga vita, det måste ju vara lika illa eller nästan värre.

Om jag går lite högre upp på stegen då. Den ser ju himla god ut alltså, majsen.

Men – ack nej. Då måste jag göra ett litet hopp – och riskerar att för evigt sväljas upp av den vita massan när jag landar. Så måste det vara, enligt min hönsliga logik. Jag får stå över.