En stor sorg över en liten höna

Jag har lite sparade, påbörjade inlägg som egentligen skulle kommit först, men så hände det här och det fick liksom prioritet över allt annat.

Pudding är borta. Vår älskade lilla favorithöna, så tam, social och rolig. Hönan som verkligen uppfyllde allt jag hade önskat mig kring och ha höns. Hon blev favoriten redan som kyckling, för att hon var så fluffig och orädd. Och det var bara en vecka sedan jag skickade en så himla idyllisk videosnutt till Malin, när jag går ut i trädgården och Pudding kommer springandes. Jag håller ut en arm och frågar “ska du med?” och hon hoppar upp direkt. Sen sitter hon där och tjattrar under resten av filmandet.

Inget mer av det nu. Inget mer fäktande för och spara min frukostmacka undan hennes försök att hugga in på den, i mitt knä i växthuset. Inga mer uppmanande skrik efter ost utanför ytterdörren. Herregud vad tyst, och fattigare det kommer bli här hemma nu utan hennes lilla runda kropp komma springandes emot mig.

Det blev så himla abrubt med. Jag hade en fullspäckad dag, sprang ut och in för och packa praliner till en återförsäljare, hade möten, och skulle till psyk för uppföljning av min medicinering. Pudding gjorde flera försök att hoppa upp på min axel, men jag väjde eftersom jag inte hade tid – ni kan ju tänka er hur det känns nu, och hur mycket jag ångrar det – utan gav henne ett gäng pistagenötter, och drog iväg för leverans och promenad. När jag kommer hem märker jag direkt att något är fel. Torsten gömmer sig under stolen i växthuset. Första tanken är då “vilka är kvar”. Jag springer runt och kollar, hittar Tuppin, Kråkan och Snoozy i hönshuset. De är i färd med och välja rede att ägga i, och det var nog det som räddade dem. Hjärtat i halsgropen när jag inser att Pippin och Pudding saknas. Men jag har möte om två minuter, så får springa in igen. Under hela mötet går jag runt mellan alla fönster och tittar.

När det avslutas, går jag ut och letar igenom alla ställen jag vet att de brukar gömma sig på. Och det är då jag hittar högen med fjädrar, som jag känner igen direkt.

Och ja, det var inga tvivel om saken. Hon är borta. Och såklart håller jag på att ätas upp inifrån av skuld över att jag borde ha kommit ihåg. Att höken är som mest aktiv nu, och att deras gömställen inte skyddar dem när de består av nakna grenar. Jag vet att det är lönlöst att tänka så, att hemska saker kan hända även fast man tänkt på allt, och att det trots allt var en risk jag tog för att mina höns skulle få så mycket frihet som möjligt. Nontheless, den här känslan av skuld seglar upp och nästan kväver mig emellanåt.

Pippin hade klarat sig för övrigt. Hon kom fram sen på kvällen. Det här hände i onsdags, och det är först nu jag kan sätta det här på pränt. Så pass mycket påverkade det att förlora den här lilla, lilla hönan. Ni som känner mig vet ju hur mycket jag håller av mina djur. Inga konstigheter i att hon får ett helt inlägg.

Jag svänger mellan att helt tappa suget för att fortsätta ha höns, och direkt sätta hundraelva plåster på såret genom att införskaffa nya. Vi får se vad det här mynnar ut i. Jag vet iallafall att det blir ett enormt tomrum, efter en så liten varelse </3