It´s alive! Igen.

Yes, undertecknad och framförallt dess blogg är fortfarande kvar. Det dog ut helt där med lusten efter Pudding, och det har även varit tusen andra grejer som satt käppar i hjulet. Jag håller på och testar ADHD-medicin, med väldigt varierande resultat. Mitt humör och mående är som en veritabel mystery bag, du har ingen aning om vad du får för dagen, eller snarare per timme på sistone. Det har varit tufft, jäkligt tufft. Det är både medicinen och insikter och saker som kommer ikapp och saker som kanske inte funkade så bra som jag trodde, allt i en salig röra.

Men det har såklart varit bra saker också. Jag saknar att kunna gå tillbaka och kolla i bloggen vad jag haft för mig, och det är ju egentligen enda gången jag ser de fina bilderna igen. Så vill verkligen ge det ett försök att fortsätta någorlunda regelbundet. Just nu är jag ensam med Kayla i helgen, och har helt fri lek att göra vad jag vill – så jag skiter i tvätten och damsugningen och bloggar istället, hehe.

En av de saker som ger mig stark dopaminkick och därmed gör underverk för välmåendet, är och åka iväg själv med Kayla – till någon ny skog, en ny promenad, antingen en jag scoutat innan eller där jag bara vandra runt och ser vart vi hamnar. Idag startade jag vår ensamma lördag med en lång kaffefrukost i sängen, sedan drog vi iväg till Ellen Keys Strand och gick Ellen Keysleden på 6,1 km. En underbart vacker led med väldigt varierande terräng och utsikt. Så jag tänkte visa lite av det.

Nu började vi lite tokigt så att jag inte har bilder på de jättestora, fallna ekarna eller Ellen Keys trädgård – det var helt tjockt med folk ute idag så vi fick parkera en längre bit bort, och ta en genväg ner till där leden går bredvid klippor och stup. Men vet att jag har mobilbilder sparade någonstans så får fixa fram dem sen.

Vädret var perfekt för en långpromenad, molnigt men ändå ljummet med viss bris, så det inte blir alltför varmt. Kayla verkar också tycka de här utflykterna är toppen – hon rejsar och får världens ryck och det ger ännu mer glädje och se hur glad hon blir. Verkligen perfekta sällskapsvovven <3

Vägen igenom här är väldigt stenig och smal och som sagt med klippor och stup rakt ner, så det gäller och vara försiktig. Underbar utsikt, och nu efter relativt ihållande regn efter den hemska torkan, var allting grönt och vackert igen.

Kul och spana in ännu fler grottor! Malin, Angelica och Sara, hit kanske vi skulle SUP:a? Lätt att jag skulle åka in där!

När vi gått hela sträckan längs vattnet kommer man ner till Stocklycke hamn. Också där tjockt med folk. Blev skrämd av en förtvivlad röst från vindskyddet mörker när jag gick förbi det – en man med gråt i rösten som säger till någon “men nu blir jag ju faktiskt OROLIG!”. Usch, fick instant flashbacks tillbaka till förhållanden där jag också fått gå undan mitt i något semestrigt eller roligt, för och hantera något dysfunktionellt via telefonen där jag med största säkerhet låtit ungefär sådär. Nu är det inte alls säkert att det var något sånt den här stackaren dealade med, men ändå – jag hoppas det rer upp sig för han <3

Vi tog en paus på Stocklycke äng och käkade godis en stund, innan vi gick vidare upp mot våra vanligare promenadsträckor runt Hjässan. Sjukaste grejen hände – vi började ju gå uppåt igen, och hela leden har so far varit mycket upp och ner. Så jag vet inte om det var tryckutjämning eller något på grund av det, men helt plötsligt börjar hörseln försvinna – ljud efter ljud försvinner, precis som när man skruvar ner volymen, tills det enda jag hörde var ett svagt thump från mina steg. “Vad fan!” säger jag rakt ut (och min röst låter också dov i mitt huvud) och Kayla tvärstannar. Och jag tänker “det är då själva fan, ska jag gå och bli döv NU på min sköna fria helg och dopaminpromenaden av allt…” Som om det fanns BÄTTRE alternativ till omständigheter att bli döv på.

Men jag fortsätta ändå vandra framåt, för jag var inte yr och hade ingen plötslig huvudvärk, så det fanns liksom ingen, mig veterligen, fysisk anledning att bara bli spontandöv for life utan något annat symtom. Och mycket riktigt, efter en stund var det som att dra upp volymen igen – ljuden började komma tillbaka, först fåglarna, sen vinden, sen lövrasslet. Och Kaylas racerryck uppför alla stenar när hon märker att matte inte ska balla ur after all. Mycket märkligt dock.

Vi stretar på, och jag som redan börjat träna mina svampögon finner rätt omgående ett gäng på det vanliga stället en bit ifrån Hjässanparkeringen. Men det var så som jag sa till Marcus häromdan – man tror att det är lite tidigt att ge sig ut och titta, så man väntar någon dag till med lite regn, sen går man – och hittar värsta stora svamparna som redan hunnit titta upp, bli superuppsvällda av för mycket regn, och således sönderknaprade av sniglar, och så är det försent. Man har typ ett fönster som är en halv dag, starting with samma stund som du tänker tanken “men är det inte lite tidigt?“. Jag hittade iallafall EN Karl-Johan som var någorlunda ok. Första svampen för i år!

Från parkeringen går det sedan upp, upp och upp, till Hjässan. Mötte många vovvar, bra träning för Kayla. Behöver dock tredubbelt så mycket godis nästa gång om det ska bli såhär mycket möten under sommaren.

Uppe på toppen! Väldigt svalt och skönt här.

Hästholmen där borta. Måste komma ihåg att åka dit för och käka glass.

Och så går vi nedåt igen!

Genom barrskog, och en lång grusväg…

…till ännu mer lövskog och branta slukrännor, för att slutligen hamna nere på rastplatsen vid vägen, med Ombergs Turisthotell en bit bort.

En liten bit vanlig asfaltsväg.

Men med samma vackra utsikt även här.

Tycker mycket om det här döda trädet omgiven av allt grönt liv. Skulle vilja få till en skymningsbild på det också.

Snart framme – bara runda kurvan med det här drömmiga lilla torpet.

Och DÄR var vi tillbaka till bilen igen!

Det var länge sedan vi gick såhär långt, och Kayla verkar ha klarat av det hela utan problem – visst sov hon gott så fort hon landade på sätet, typ, men hon har inte varit så uttröttad som jag trodde nu under kvällen. Vi behöver gå fler såna här rundor om vi ska köra lite regelrätt vandring sen, så det bådar ju gott.

Nu har jag ätit min lyxiga kvällsmat i form av skruvpasta med smör och kryddor, och ska roa mig med att trimma bort en jäkla massa ogräs i trädgården innan jag hoppar in i en dusch. Sen får vi se vad vi känner för resten av kvällen. Ett lite mer sammanfattande livsinlägg kommer förhoppningsvis inom kort. Hoppas ni har en fin lördagkväll!