Jämmer och elände

Usch, idag är en sån där fruktansvärt opepp dag som egentligen skulle varit full med goda ting och föresatser, men man känner att det ligger ett svårmod och lurar i kulisserna, som håller sig stången under morgonen med hjälp av solskensfrukost och nya överraskningsblommor. Men sen ska man ut på Den Härliga Långpromenaden och lyxar till det med en av skogarna längst bort, sjunger högt och falskt med i ABBA-låtar (den där gälla tonen borde ha varit en ledtråd) på vägen dit och lastar ur hundar och bollar och en energi som räcker till många kast och godisgömmor. Och så kommer vi 100 meter innan vi hör nåt som låter som ett skott och Saga får instant dödsångest som förbipasserar all slags logik – Idun har bestämt sig för att det här med promenader just idag ger henne ångest med, och dessutom så var det inte alls bättre med benet de senaste dagarna utan nu jävlar ska vi halta så dant att vi får slagsida ner i diket (att det inte haltades något alls på vägen till bilen verkar ha varit ett ytterst temporärt lyckokast). Jag som gett mig fan på att vi ska ha våran Härliga Långpromenad går raskt vidare och försöker bortse från att ena hunden flänger runt och lyssnar efter allehanda kvistknäppande som kan elda på hennes övertygelse om att Slutet Är Nära, och den andra vänder på klacken med en hoppfull glimt i ögat så fort jag stannar till för att fota något (skavivändanu?skavivändanu?skavivändanu?) Och jag går där och blir mer och mer aggraverad och till slut går vi där som en enda stor ångestfamilj. Ja inte Adde då- han var hemma och tog en svängom med dammsugardelar i duschen tydligen.

Jag försökte in i det sista muntra upp stämningen lite genom att göra den berömda hoppa-in-och-gömma-sig-bakom-granar med tillhörande godisregn när jag hittas – det resulterade i en Saga som trodde att jag helt sonika flydde från Undergången och actionkastar sig ner bredvid mig som en annan fyrbent Jason Statham och en Idun som helt sonika sket högaktningsfullt i att jag försvann och hade satt sig på rumpan för att självsäkert invänta min återkomst.

Det satte liksom ribban, idag har jag varit ett riktigt surkart och gått och puttrat som en överarbetad gryta. En sån dag då man blir extra baktung av någon anledning och vill så mycket men kan inte ta sig för, trots att man är rastlös. För man vill saker nununu NU! Direkt! Man står och stampar i livet och vill så mycket men allt blir liksom övermäktigt, som en gigantisk tvätthög där man inte vet vilket plagg man ska börja med och oavsett hur snabbt du viker så blir alltid skiten som släntrar efter alldeles skrynklig och fel. Så ska du ta det och glädja dig åt att den lilla del du faktiskt hinner få fin? Normalt sett brukar jag ju eftersträva en sån feeling men sen har jag ju en lite väl melodramatisk sida med som ser allt svartare än en gothare och helt sonika skiter i den där högen och låter allt bli lika skrynkligt och fult för what´s the point liksom. Slänger in allt i garderoben och går och tar en Snickers. 

Tur iallafall att man kan glädjas åt fina bilder som lite avspeglar den här känslan. Och dessutom hittade ett matchande, övergivet loft.

Skönt också att det har pendlat mellan minus 2 och 4 idag vilket är en helt uthärdlig temperatur för både folk och få.

Jag ska ta och bättra på humöret lite med god mat och soffmys framför en film – även fast jag uppenbarligen inte ens kan fritera pommes korrekt idag, och mina nydiskade kastruller ramlar ner från diskbänken och landar rätt ner i temporära soppåsen. Det är så just nu, helt enkelt. Får komma igen imorgon då det faktiskt är en förlängd lördag för mig eftersom jag är ledig på måndag. Då har jag nog plockat upp och rättat till den där högen i garderoben med.