Bokrecension med tillhörande slottsutflykt

Jag inser att jag har massor av bilder och inlägg att fixa till från både Stockholm och Tallinn så jag försöker ägna lite tid åt det under kvällskvisten, med pauser ibland för och dyka ner i en bok eller två eller tre. Jag har precis läst klart en trilogi svensk, kunglig historia som jag varmt kan rekommendera och det är Anna Laestadius Larssons serie Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. De utspelar sig under den gustavianska tiden, 1700-1800-talets Stockholm och följer tre kvinnor i tre olika positioner. Hedvig Elisabeth Charlotta -den yngsta bruden i Sveriges historia som ska giftas till hertig Karl (bror till Gustav III), adelsfröken Sophie von Fersen som blir den blivande prinsessan/drottningens bästa vän och hovmästarinna, och så Pottungen som är allra lägst stående piga i slottet. Historien tar fart med Charlotta och kraven på att hon ska leverera en tronarvinge eftersom kungen inte lyckats med det utan sätter sin tillit till brodern och hans nya unga fru för detta ändamål. Sedan följer vi alla tre och deras utveckling, liv som väver samman i varandra både medvetet och omedvetet genom hela slutet av 1700-talet och in på 1800-talet. Boken är baserad på Charlottas dagbok och brev, med en stor dos fri tolkning och litterär frihet från författarinnan och de är så jäkla bra!

Mycket på grund av att den skildrar kvinnans situation och perspektiv från olika delar av samhälls­hierarkin och även om den ena delen lever i överdådig lyx och den andra bokstavligt talat i rännskiten, så tampas de alla med samma grundläggande problematik genom den kvinnosyn som genomsyrade vardagen. Det är inte svårt att dra paralleller från dåtidens åsikter och idag, tyvärr. Men det som är oerhört uppfriskande i samtliga böcker är deras egna ifrågasättanden och förmåga att till slut säga ifrån, den skarpa humorn mitt i allt djävulskap och deras rationella resonerande som leder till att man själv sitter där i sängen och skakar på huvudet och muttrar…”jaa, hur fan TÄNKTE männen världen då egentligen?“

Och det som jag ska komma till nu med, är att genom att läsa de här böckerna så har jag skakat liv i mina gamla historiekunskaper och till och med suttit och googlat på olika individer och platser, bland annat Löfstad slott som är Sophie och hennes bröders hem i Norrköping. Döm om min förvåning då när pappa ringer, dagen efter att jag läst färdig den tredje och sista boken, och frågar om jag vill följa med dit för en guidad rundvandring?

Även om några av er kanske inte är så superbevandrade på historia så kanske ni ändå känner till Axel von Fersen, Sophies bror som ska ha haft ett förhållande med franska drottningen Marie-Antoinette och var den som körde vagnen när de försökte fly under franska revolutionen.

Anyway – här är alltså Löfstad slott, som omnämns en hel del i boken och även Medevi och Motala ska tilläggas, det ni!

Kan riktigt se framför mig vagnarna som drog kortegen upp på slottsgården när syskonen von Fersen förflyttade sig mellan Norrköping och Stockholm. I böckerna tycks de fara kors och tvärs med enkelhet, men i verkligheten krävde ju en sådan resa minst ett par dagar och en ansenlig mängd följeslagare.

Den siste som bodde här var Sophie von Versens barnbarnsbarn, fröken Emelie Piper som inte hade några arvingar att testamentera slottet till så tillsammans med sina föräldrar bestämde hon att det skulle tillfalla Stockholm och Östergötland delat för och göras om till museum. Allt inuti är alltså autentiskt och har inte blivit flyttat sen hon gick bort 1926.

Våra två guider i tidsenlig outfit.

Att fota var mycket restriktivt men man fick ta hela rumsbilder så lyckades knipa ett par stycken iallafall. Här är matsalen med världens mastodontbord innehållandes hundraelva klaffar typ som kunde dras ut så 30-35 pers fick plats.

Salongen dit kvinnfolket fick dra sig efter maten för och diskutera lättsamma ämnen medans männen äntrade biblioteket för sin konjak och pipa och motsvarande olättsamma sådana. Som vem som hade längst pipa och således var den mest förmögna. Män och deras tidlösa behov av storleksmätning i alla dess former…

Skrivrummet, som även varit sovrum och barnkammare tidigare beroende på behov.

Köket, i princip exakt så som jag föreställt mig ett slottskök. Vill-ha-begäret är stort här alltså. Kan man sälja in den här stilen till Kamprad och hans kumpaner måntro?

Kokerskans rum, mitt emot köket och stort som vårt sovrum ungefär, med lyxen av en soffgrupp och en säng som vi först trodde var gjord för en dvärgkokerska men som visade sig vara utdragbar. Sina behov fick hon uppenbarligen göra i wokpannan.

Tjänstefolkets matsal. Älskar den spartanska, lantliga stilen här inne, föredrar nog den framför all plottrig dekor i paradvåningen.

Här inne fick tjänsteflickorna sitta och göra diverse handarbeten, oftast långt efter att deras egentliga arbetstimmar var slut.

Här vet jag inte vad de gjorde. Slängde in saker som inte hade någon plats i dagsljus. Som för små pipor.

En till köksbild med – koppar for the win!

Efter att rundturen var slut så tog vi en avstickare in till Norrköping stad och spankulerade runt inne på New Yorker innan pappa och jag flydde fältet av olika anledningar och tog en kaffe istället. Han från tristessen av en klädaffär, jag ifrån missbruk av semesterkassan.

Försökte ta lite bilder av farsgubben och fick alster som skulle kunna verka som reklam för något nytt uppåttjack.

Sedan for vi tillbaka till Löfstad runt sexhugget efterom det skulle vankas bilträff och grillbuffé!

Undrar vad Axel von Fersen skulle ha sagt om alla dessa hästkrafter i plåt på sin egendom? Tror han skulle varit rätt förtjust, av mängden vagnar i “garaget” att döma.

Det här var våran grillbuffé – valet stod mellan hamburgare och korv. Någon hade inte riktigt koll på vad ordet “buffé” innefattar skulle jag våga påstå, men det var gott iallafall.

Vi stod här uppe på muren och mumsade och kikade ner på alla bilar som rullade in under grönskan.

Sedan tilltog blåsten och kylan och det var dags att resa hemåt. Här är undertecknad i nya glajjor och loppiskjolen, och aristokratiskt bleka ben.

Nu blåser det halv storm ute, så jag ska nog slå på Marie-Antoinette på tv:n i sovrummet och mysa ner bland täcken och färgsprakande hovliv och intriger. Sweet dreams!