Lockelsen i förfallna byggnader

På vägen hem efter midsommarhelgen, så hade vi inte kommit särskilt långt innan vi körde in i ett litet samhälle som såg mycket anrikt ut och jag fick syn på något som genast orsakade akut fot-på-broms-tvång.

Nämligen det här!

Förfallna och övergivna byggnader av alla dess slag har alltid fascinerat och lockat mig ända sen barnsben, då jag själv försökte skapa mitt eget ruckel och släpade hem alla möjliga konstiga, skitiga och i mina ögon alldeles underbara prylar hem till vad jag kallade “Kontoret” (ingen aning, jag var inte så keen on logic back then).

Platsen var Högsjö Gård, och till höger om denna väg gick en underbart vacker allé upp till kapellet där det tydligen anordnas dop och bröllop med tillhörande festligheter i den mäktiga huvudbyggnaden.  

Men jag är en sucker för ruckel som sagt, så vi skyndade hit på ivriga ben (nåja, JAG skyndade, Marcus är väl inte överförtjust i dylika saker men snäll som han är så låter han mig hållas när jag blir alldeles begeistrad över de märkligaste saker).

Jag har försökt googla på vad det här har varit för något och vad dess historia är, men än så länge har jag tyvärr inte hittat något matnyttigt. Det är en form av verkstad iallafall, med redskap för både trä och metall, målarburkar, gamla hjul och en kakelugn. 

Antingen jobbade mycket korta individer här, eller så är detta en smått rustik nödutgång.

Baksidan bjöd på ytterligare ett ruckel men där kunde jag inte gärna ge mig in utan att Marcus fick slag – det ligger väl någon sanning i att det kanske inte är helt tillförlitligt i och för sig. 

Hej hej!

Tycker det är så himla roligt att fundera över hur det kan ha sett ut här i dess glansdagar, hur många som jobbade här och med vad, vilka de var – hade gården en helt egen verkstad som tog hand om precis allt? Hur länge var den aktiv? Jag hade inte haft något emot och vara lärling här inne och lära mig laga gamla vagnsdelar och hyvla brädor till herrskapets långbord. Förutsatt att de tog emot vimsiga men kreativa blondiner.

Lite läskigt med, vad man kunde hitta under allt bråte. Rådjur?

Efter en stund ooh:ande och aaah:ande och drömmande blickar på ruttna balkar så hade jag fått mitt lystmäte stillat och vi kunde fortsätta hemresan. Den bestod förresten till stor del av kopiösa mängder hällregn, det var som att någon hällde ut en gigantisk badtunna från himlen. Ändå väldigt mysigt bilväder, även om man bara kunde åka strax under hälften av hastighetsgränsen.

Dessvärre åkte vi tydligen på böter ändå – men smet undan eftersom det inte riktigt gick och dra kortet genom den där moccaburken från -89 års kaffeutbud på Coop.