Återhämtning, en dyblöt medeltida utflykt och närgången sparv

Stort tack för virtuella hjärtan och peppande tillrop hörrni – jag vill ju inte riktigt att deppighet och negativitet ska genomsyra alla inlägg framöver, samtidigt är det inte något jag hymlar med utan tycker snarare det är viktigt att vi kan prata om att vi faktiskt mår skit ibland. Det rimmar lite illa med min ovilja till, och skeva uppfattning av, diverse misslyckande. Men själva måendet tycks inte vara något problem att erkänna – det är anledningarna till det som sitter lite som onda taggar.

Jag har iallafall tagit en timeout denna vecka från jobb och bara varit hemma för återhämtning – jag är konstant trött och det tar sin rundliga tid att komma igång även med de lättaste göromål, men det blir väl så när man mer eller mindre går igenom en emotionell detox. För en gångs skull har jag inte varit inne och kollat mail, ens för och sätta ett Out of Office, eller räknat antal sms från jobbet. Vet inte när jag sist kunde strunta i det. Så det är ju ett bra tecken.

Så jag skrotar mest omkring, tar så långa promenader med vovvarna som deras hälsa och värme tillåter, åker upp till huset i några timmar och läser, läser, läser, fotograferar så otroligt mycket blommor eftersom jag kommit in i någon slags nyförälskelse vad gäller svensk sommar och dess skatter, och försöker ta saker i den takt det tar.

I fredags när jag var ledig anlände jag till huset med tre kassar fulla med matvaror. Det gäller och bjuda in sig själv till där grillen finns på rätt sätt.

Grillade baguetter stod på menyn, med rejäla skivor vitost, vitlök-och-örtsmör, ruccola och tomater.

Samt en sallad med marinerad broccoli och generösa bitar mozarella.

Och så lite flarn med karamelliserad rödlök, rostade pinjenötter och timjan.

Och så lite folieknyten med delikatesspotatis och rödbetor, haha ni kan ju tänka er matkoman efter detta.

Sedan satt vi kvar hela fredagen och drack vin, spelade kubb (även Marcus!) och sedan spankulerade vi hem till stan igen där jag totaldäckade så fort huvudet nuddade kudden.

Tanken var att vi skulle dra till Medevis medeltidsmarknad på lördagen, men mina vovvar var kvar i huset så man fick lite känslan av och vara “barnfri” så vi kunde såsa runt lite extra länge och Marcus skulle dessutom in till Linköping vid femtiden så vi beslöt oss för och ta det på söndagen istället. Dock visade det sig vara helt fel beslut, för det fullkomligen ÖSTE ner regn hela vistelsen. Vi har ju varit där och promenerat och jag hade sett fram emot att visa Marcus hur fint det är under sommaren, men det var lite svårt att se nu för allt vatten som forsar in i kroppens alla vrår.

Vi tog skydd inne i kyrkan en stund och tittade på båten i taket.

Kilade sedan iväg snabbt som attan till marknadsdelen.

Älskar hur random de här hönorna är döpta – från örter till Pocahontas till Magica (de Hex?).

Hade jag vetat att det fanns en marknad för sånt här hade jag tagit med mig skelettfyndet från Högsjös fallfärdiga verkstad och krängt.

Det var tornerspel och grejer med men eftersom vi dumt nog inte hade vare sig paraply eller regnkläder med så skippade vi att stå och glana i hällregn. Däremot hann vi se kortegen när de vandrade genom Medevi. 

Fanns ju inte så mycket att fläkta sig mot om man säger så.

Haha, missade helt att de här gynnarna kollade rätt in i kameran – och stackars fanbäraren som kommer kutandes efter alla andra!

Vi satte oss och åt medeltidsbuffé i wärdshuset istället (med wokgrönsaker, tänka sig!) och det var ändå rätt mysigt med tända ljus och regnets smatter mot fönsterna. 

Och sa att vi måste åka tillbaka hit sen på en solig dag, och fika på Schweizeriet.

En sista rundvandring innan vi drog hemåt igen.

Helt tomhänta kom vi inte hem iallafall – Marcus köpte korv och jag en peperomiastickling inne på en hantverksbod.

Lite sugen på en svagdricka bara för att jag gillade flaskan så mycket, mindre förtjust i drycken själv dock.

Och gårdagens höjdpunkt, när jag bara låg och filosoferade på gräsmattan och hör ett klickande ljud precis framför mig och ser den här lilla filuren stå och näbba sig. Det måste vara den modigaste sparven i gänget som brukar hänga utanför altanen som alltid kommer och sätter sig i dörröppningen som för att säga – “kommer det nå käk eller?“

Och bestämt sig för att verka i egen regi. 

Jag gick in och hämtade brödbit och han satt snällt kvar hela tiden och tog emot smulorna jag kastade. Sen testade jag att lägga dem närmare och närmare och till sist hålla fram dem i handen. 

Först checka av läget till höger.

Sen vänster.

Det var ju himla gött bröd asså. Ska jag?

OK då, men försök inte med några tricks!

AOMNOM!

Tyvärr ville inte min kamera fokusera alls på de snabba rörelserna, men ett par gånger kom han den lille rackaren och åt direkt ur handen på mig. Tänka sig!

Klart man måste ge en sån här extraordinär sparv ett eget namn. Så nu är han Sune för mig! Så får vi se om han kommer åter framöver sen vid nästa gräsmattetillfälle.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och grunna på om jag ska åka upp och kolla till Sune och samtidigt mina vovvar som fått husera i huset över natten på allmän begäran från semesterfiraren i huset.