Godegårds porslinsmuseum

Håll in the hat nu ladies and gents, för här kommer en hel kavalkad med bilder av påfåglar och porslin! Åtminstone första delen av två.

Efter Bona handelsträdgård for vi nämligen vidare hit, det svenska och blåvita porslinets förtrollade land (gård).

Mamma började med att spana in den lilla ån som löper under bron. 

Det här är alltså en herrgård med anor ända från 1300-talet, som Louis de Geer förvärvade och  utökade mellan 1600-1800-talen. 1775 gick det sedan över till direktören i Ostindiska Kompaniet, Johan Abraham Grill. Båda har bidragit till det enorma utbud av porslin som numera är huvudattraktionen här i museet. 

Trots lite halvtaskigt väder initialt, så var det himla vackert och pittoreskt här. Man kan definitivt tänka sig Godegårds säteri under sina glansdagar, med järnbruksbyggnader, herrgården, park och orangeri.

Upp längs med vägen ligger vad jag förmodar är arbetarbostäder och bakom dem en enorm fårhage.

Lite snabb historia.

När vi började gå mot huvudbyggnaden hördes det omisskännliga skriket från en fullfjädrad påfågel, och mycket riktigt – den här filuren stod och vrålade bakom staketet och hälsade oss välkomna.

Och när jag tog fram kameran för att föreviga honom gick han, mycket behjälpligt, upp på en liten kulle för och kunna synas bättre och posera lite.

“Sådärja, nu räcker det. Jag är hungrig.”

“Har ni testat wienerbröden här? Bästa i hela socknen!“

“Då ska vi bara göra det här snyggt och elegant med då.“

“HÄPP!”

“ÖH, Arne! En bit wienare tack!”

Fikande påfåglar. Sånt som händer här i Godegård tydligen.

Vi stod ett tag och tog in omgivningarna, löste inträdesbiljett och kikade runt på innergården.

Sen ser jag att vår fjäderklädda inkastare har burrat upp sig i fullt majestät och sprang dit med kameran i hösta hugg.

Det visade sig att en försigkommen sädesärla hade haft mage att ta sig in på ägorna och nu stod där som att han ägde stället. Förbrytaren måste avhysas omedelbart!

Sådärja. Frid och fröjd igen.

Och titta här bland all blomsterprakt, är en till påfågelspojke modell yngre – han har precis ränt igenom hålet i planket med ett damsällskap, och kollar väl förmodligen så kusten är klar innan de drar igång… vad nu påfåglar gör bakom plank och blomster.

Mycket fint blomster och titta på med, när man kunde slita blicken från alla påfåglar.

Och titta här då, ÄNNU mer fjäderfän! Som dock drog så fort jag kom fram till staketet och knäppte av en bild, därav nio gåsrumpor.

Som tur var så gick de inte så långt innan de kände att de var safe från den förmodade fågelgalningen (vilket jag ju i ärlighetens namn är) så jag kunde få lite profilbilder iallafall.

<3 på bensprättar´n där i vänstra hörnet.

Jobbig och vara beundrad, kräver sin skönhetssömn.

Det här är släkten Grills vapensköldssymbol – en trana med gräshoppa i näbben.

Nämen en till påfågel!

När vi till sist var mätta på och titta på fåglar, så var det dagens för dagens huvudattraktion ändå – porslinsmuseet. Här inne finns en av våra största porslinssamlingar från 1700-talet och framåt. 

Jag var beredd på att bli golvad av fanatiskt ha-begär och jag blev inte besviken.

FLÄMT! liksom. Blåvita porslinshimmelriket.

Hittade genast en ny favorit i form av Japan.

Det allra bästa med museet var att de hade flera små tittrum där de dukat upp med porslinet i tidsenlig miljö, med möbler och allt från samma epok.

Mycket terriner var det – vi borde använda sådana mycket mer tycker jag. 

Kolla så fint <3

Såna här detaljer älskar jag, saker blir så mycket finare och personligare – sköldtranan i saxform.

Tvivlar på att gummigräshoppan är från samma tidsålder men kul liten grej i hela sammanhanget.

Ni som anser att jag pratar ålderdomligt, var glada att jag inte kör den här rappakaljan av gammelsvenska och franska mitt i allt.

Övervåningen. Tallrikar och terriner till kung och fosterland.

Ååååh! Titta på kaveln, underbar. Och fransig tygbård längs hyllorna.

Det här blev också en favvo – Atalanta. 

Likaså Aster. Jag tycks inte komma undan den kvinnliga släktledens fascination för blommor.

Ge mig!

Det här fikabordet är som hämtat ut mina barndomsminnen från mormors hus. Minus kakätande ekorre men det fanns fotbollsspelande får istället.

Sockerdrickan kommer från Motalas produktion, minsann!

Dansprogram från 1800-talet så man hinner med alla kavaljer. Mycket valsande blev det.

Vackra Gröna Anna.

En rejäl bålskål också.

Och den här turkosa var det tänkt att man skulle fylla med punsch (!)

Jag har, mig veterligen, aldrig druckit punsch men kanske skulle ta och inhandla en slurk till ikväll – punschrullar är ju gott liksom. Idag är det exakt två veckor kvar till semester och det börjar kännas dryyyyyygt. 

Jag gör ett avbrott här och återkommer med del två i hela porslinshistorian när jag är klar med och handla “nödvändigheter” till Australienresan. Som baddräkt, en Chromebook, och fjorton minneskort.