På svensk mark igen – jetlag, vintagebukett och fudge från ett land och en världsdel

Igår eftermiddag landade jag i lilla Motala igen, efter en 26+ timmar lång flygresa med mellanlandning i Singapore och Köpenhamn, sunkigare än jag någonsin varit i mitt liv due to alldeles för mycket flygplansmat och flygplanssnacks i magen och stora temperaturskillnader som inte klaffade väl med min bekväma reseoutfit (mysbyxor och tjocktröja – har sen länge gett upp tanken om och se chic ut under flygresor om jag inte ska resa max två timmar då). Marcus och mamma mötte upp mig i Linköping och det var både skönt och vara hemma, samtidigt som det var – så HIMLA litet. Ordinärt. Jag brukar alltid få en liten släng av post-travel-blues och nu är inget undantag. Klart det märks och känns när man går från Australien, där du kan uppleva regnskog ena dagen och ändlösa sandstränder den andra – och den tredje (nja, fjärde då) är du i en stad där det tar fem minuter att gå igenom centrum. 

Men – mamma hade plockat pinfärska sensommarblommor, och hemma väntade välkommen-hem-present i form av den finaste buketten jag fått hittills av Marcus – en vintageinspirerad bukett med tistlar och hortensia, två starka favoriter ihop med lila toner. 

Dessutom ett gäng rejäla bitar engelsk fudge från matmarknaden i Linköping, som jag annars alltid brukar handla ifrån varje år.

Jag är fortfarande lite jetlaggad och sömnen är som väntat helt upp och ner. Igår var jag så trött att jag såg suddigt, försökte hålla mig uppe med bara nån powernap emellan men vid 23 gick det inte längre och jag däckade på tre röda – bara för och vakna upp nån timme senare av en riktigt monstruöst fucked-up dröm som för första gången på länge får mig att vakna upp livrädd. Precis samtidigt som Marcus höll på och lämna sängen eftersom han inte kunde somna och tänkte titta lite på TV. Ni kan ju tänka er hans förvåning när mitt panikslagna “VARTSKADU!!” kommer där i mörkret och när han svarar får han ett ynkligt “men jag drömde så himla otäckt du MÅSTE stannaaaaaa“

Sen sov jag ett par timmar till, till prick klockan 02 – och ser i Facebookchatten att två av de andra också vaknat nästan precis samtidigt. 

Scaaaaryy!

Efter klockan 02.30 fick jag iallafall solid sömn fram till halv nio. Sedan har dagen gått åt till att känna in vardagen igen, anmäla min kamera-och-mobilskada till Folksam och packa upp väskan. Gå vanliga hundpromenader igen och ätit vegetariskt, så himla gott och fräscht efter alldeles för mycket kött. Nu väntar jag på att Marcus ska se klart de två senaste episoderna av GoT, så att vi kan se säsongsavslutningen tillsammans. 

Jag köpte ju faktiskt fudge jag med, i en fudgeaffär mitt i Springbrook National Park, som fick följa med hela vägen hem till Svedala och joina sina brittiska kamrater i konfektyrskålen. Underbart krämiga och smälta-i-munnen-kvalité på dem allihopa. Vi kommer dock få choppa upp dem i småbitar och frysa in hälften, de är ju så söta att en eller två tuggor är nog liksom. Favoriterna hittills är nog den rosa cheesecaken, och den närmast kameran som ni ser har lite av en röd rand i sig – den har smak av kanel och hallon, funkar riktigt bra ihop!

Och slutligen, så har jag nu så himla, himla många bilder att gå igenom, och så många blogginlägg att skriva och saker att berätta om – jag hoppas verkligen att min energi inte tryter framöver nu och det rinner ut i sanden, men just nu är jag iallafall riktigt taggad att få återberätta den här speciella resan! De småfisar till inlägg jag lyckades producera under resans gång är ju ingenting egentligen (note to self – sälj vidare Chromebooken och köp nåt med marginellt bättre minne, för och undvika mentalt teknik-breakdown under resetillfället).

Men just nu ska jag bara lägga mig på sängen och snooza en stund tills det är dags att se hur de valt att wrappa ihop den mer eller mindre märkliga säsong sju.