Det där med sinnesro i skogen…

Nu är älgjakten i full gång, och det innebär en paus i all svamphets som pågår hemma i det Anderssonska-Levinska hushållet (förmodligen med en återhållen lättnadens suck för vissa). Inte för att jag ligger på latsidan för den sakens skull, tvärtom – köksbordet hemma är fullt av trattkantareller från helgen som ska torkas, men i den takten det tar med min enda svamptork och den ansenliga mängden svamp som kom med hem, så får jag väl frysa in det mesta istället så vi får plats med våra soppskålar till kvällsmaten åtminstone.

I lördags var jag som sagt ute och svirade på kvällen, men innan dess var jag ute ett par timmar i skogen och fick väl ihop en fem liter iallafall. Lagom bakis och grinig på söndagen, dessutom gräsänka eftersom Marcus var i Linköping hela dagen, kände jag ändå att det var en helt OK idé att åka ut till skogs igen denna sista söndag innan begynnande älgjakt. Mosig i skallen och allmänt folkilsk kunde jag behöva några timmars skön avkoppling i naturen.

Jo tjena.

För det första så börjar det regna när vi åker dit. Inget mysregn eller så, utan stora tunga slaskdroppar som glider in i varenda skrymsle och känns som nålar på min bakispanna.

Och för det andra, det första jag ser när jag kommer till “mitt” trattkantarellställe är – massa annat folk. Eller ja, massa och massa, två stycken, men i mitt dåvarande sinnestillstånd var det två alldeles för mycket. Och what´s up med att börja plocka på “mitt” ställe NU!? Jag har varit där och skördat två ggr i veckan i två veckors tid, för och inte tala om alla otaliga promenader jag tagit där under minst tio års tid utan att ha sett en själ. Har de månne sett min bil och mig själv när jag spankulerat förbi med massa hundar och massa svamp och lagt ihop ett och ett?

Jahapp, ja men det var bara att dra sig vidare åt andra hållet, det finns massor svamp så det räcker åt alla. Även om det var mest lättplockat just DÄR. Morr.

Så – jag glider iväg till höger och scannar urymmet efter trattisar och kanske lite mer av blodsoppen jag hittade förra veckan. Eftersom vi är i en skog och det regnar, så hatar Idun livet och står bara och stirrar på mig med vild, desperat blick och varje gång jag reser mig upp efter att ha plockat klart så vänder hon helt om och börjar småspringa åt det håll där bilen står. Detta medför såklart en klart ökad irritation hos undertecknad som gång på gång får påminna hundfan om att vi varit ute i en kvart och det här är DERAS promenadtid också. Idun är helt oförstående och ser ut som sju svåra år över att matte misshandlar henne så, med massa frisk luft och motion och det värmande Ullaredfyndade Hurtta-täcket.

Sen efter en liten stund hör jag röster, IGEN – då har de där jäkla trattsnattarna FÖLJT EFTER och står nu och glanar ner i mossan en femtio meter ifrån mig. Kelly verkar plötsligt överväga och byta familj, så intresserad blev hon av deras närvaro att hon fick knäck i öronen och vägrar komma när jag ropar. När jag således tar ett steg emot henne så – TJOPP! -studsar hon åt sidan och springer åt ANDRA HÅLLET för glatta livet. Fram tills nu har hon alltid lytt mig för förmånen att kunna springa fritt men nu fan väljer vi att göra revolt vid värsta tänkbara humör hos matte. Jag ser rött och försöker mig på en omöjlig kombo av jävlar-anamma-förbannad-fast-lågmäld-röst (pga pinsamt att stå och gapa med folk i närheten liksom) men lyckas bara åstadkomma något slags inverterat growlande som endast resulterar i att Saga höjer på det evetuela ögonbryn som hundar kan tänkas ha.. Kelly fortsätter sin dans runt mig – nu har hon iallafall märkt att matte OSAR av ilska och då är det ju otäckt att gå närmare resonerar hon. Ja, och så fortsätter det.. när polletten till sist trillar ner, hunden lägger sig ner och jag kan stövla fram och koppla samt läsa löss i mängder av henne samtidigt som jag stövlar tillbaka till de andra – ja då sätter jag foten rakt ner på en lerpöl av kosmiska proportioner och drar i backen så det sjunger om det. Slår i som fan i hela vänsterdelen.

Idun, alltid denna drottning av drama, tar det här som en personlig attack mot HENNE och börjar rådarra bredvid mig och vet inte med sig alls hur hon ska agera och försöker på nåt sätt klättra upp på mig där jag ligger och jämrar mig. Kelly ligger bredvid på rygg med benen i vädret i total undergivenhet och iakttar mig nervöst hon med – kanske var mattes fall även en vendetta mot hennes olydighet?

Mitt i allt sitter Saga i ett blåbärsris ett par meter ifrån och tittar på oss med uttråkad min. Vilken värdelös promenad detta var, tänker hon. Det händer ju inget, vi måste gå FRAMÅT.

Där och då, i leran och regnet som öser ner över min blåslagna lekamen, bestämmer jag mig för att vi går tillbaka till bilen igen och åker hem. Det var liksom inget stillsamt och avslappnande alls över hela den här utflykten.

Väl hemma och i varma, torra kläder äter jag en chokladboll och hundarna får varsin Dentastick och alla hårda ord och oförrätter är förlåtna och glömda och både Idun och Kelly sover nöjt bland sina kuddar och filtar. Endast Saga ligger och blänger missnöjt på mig. Promenaden var ju alldeles för kort…

Så kan det gå. Här är iallafall lite pics tagna förr-förra helgen då vi körde vårt fyratimmarsmaraton och det var en helt perfekt höstdag, vacker gyllene kvällssol och glada, lydiga hundar och inte en enda mänsklig individ i närheten. Vad jag märkte.

Japp, det kommer förekomma svampbilder i riklig mängd ett tag nu. Deal with it.

Bredvid den här enorma stacken fanns en lika enorm koloni trattisar – heavily guarded av skogsmyror! En av dem stod till och med på en svamphatt och FÄKTADE mot mig. Man ska respektera naturen så jag gjorde hastig sorti. Och fick min revansch i lördags när det småduggade och alla myror satt och myste inuti stacken, då snodde jag alla trattisar som var kvar och ett gäng särdeles stora taggsvampar.

Helt otroligt vackert ljus framåt seneftermiddag/tidig kväll.

Alla vackra färger <3

Hålor av alla dess slag finns det gott om i denna skog. Vore spännande och se om det stack upp någon grävling, räv eller hare någonstans.

Plockade korgen full av trattkantareller, taggsvamp och fårticka.

Stannade till lite invid en åker/äng och vilade ansiktsmusklerna och benen lite.

Delade min lilla chipspåse med bägge vovvarna.

Mycket intressant trädkonstverk av okänd konstnär.

Rödgul taggsvamp – det finns en blek variant som ska vara godare sägs det, jag har ännu inte jämför dem båda men tycker den rödgula är lika god som blodriska när den är hårdstekt i mycket smör. Lätt och känna igen och har inga direkta förväxlingssvampar, möjligtvis att man kan missta dem för kantarell om man kisar.