Nya tider – nytt jobb! Och HELT nya arbetstider.
Så har då turen kommit till mig, att säga adjö till DXC som varit min arbetsgivare de senaste fem, snart sex åren. Många av er gissade nog det från mitt taffliga försök till kryptism i förr-förra inlägget, hehe – men för de flesta av er är det väl ingen större surprise heller. Jag ska inte sticka under stol med att min tid där inte varit en dans på rosor riktigt. Jag var nära utbrändhet med en kund, och blev det helt efter en annan. Nu ska jag inte skylla allt på den sistnämnda, det fanns andra saker i livet då som också bidrog. Men till 70% iallafall var det jobbet. För mycket jobb, för mycket osäkerhet, för lite struktur. Och jag var inte ensam. Det var det som var det allra tråkigaste.
Mina kollegor och chefer dock har jag alltid trivts med, varenda en av dem – så många roliga, härliga, knasiga, vänliga och intressanta människor jag träffat genom åren alltså. Några har varit roliga bekantskaper, några är inte kvar i gruppen längre men är fortfarande tjommar jag har kontakt med och möter upp emellanåt. Säga vad man vill om IT-världen och dess emellanåt tveksamma kultur, men jag har definitivt hittat några guldkorn via DXC.
Så vart ska jag ta vägen nu då? Jo, jag ska fortsätta jobba inom IT – men förflyttar mig några kilometer in i Linköping, närmare bestämt mitt in i smeten. Jag börjar jobba för ett företag som heter Centric, mitt i centrum – passande!
Jobbet i sig är inget livsomvälvande direkt – jag går tillbaka till vanlig kundtjänst. Svara i telefon och hjälpa användare. Men det känns faktiskt bra. Jag är väldigt, väldigt trött på Service Management-delen, helt ärligt. Jag känner mig klar med den. Det kan tyckas tråkigt och bakåtsträvande, men vad jag vill ha just nu är ett jobb som är lugnt, utan tungt ansvar, tjafs och alltför många bollar i luften som jag tidigare stoltserat med att kunna hantera väl. Jag är inte så jätteduktig på det längre, iallafall inte på det jobb jag har just nu. Och jag saknar faktiskt att göra något konkret, hjälpa folk. SM innebär så mycket luddiga och suddiga begrepp och uppgifter, och försöker man göra sitt jobb och hålla uppe vissa riktlinjer så är risken stor att någon kommer och kör över dig ändå. Jag är så oerhört trött på det.
Men – det allra bästa med mitt nya jobb – jag börjar jobba natt!
Och med ett helt awesome schema också.
Och det var det som blev avgörande för att jag skulle söka, och slutligen tacka ja till det här jobbet. För det innebär i princip en deltidstjänst med heltidslön. Jag har en vecka då jag jobbar måndag till fredag, tiotimmarspass – sen ledig fram till helgen veckan därpå. Då kör jag två långa pass lördag-söndag. Och därefter ledig två veckor. TVÅ VECKOR! Visst några dagar kommer gå åt till och vända dygn. Men just nu ser jag en vecka då jag kan gå in för att bara jobba, äta och sova, plus en helg med samma. Och resten – oändligt mycket mer fritid än jag har nu. Lediga dagar mitt i veckorna. Slippa pendla varje dag. Slippa ha endast 3 timmars fritid om kvällarna och behöva förlägga precis alla umgängen, aktiviteter, göromål, hobbies och majoriteten av företagsjobb på helgerna. Jag kommer kunna umgås mer med vänner som inte riktigt fått så stor plats i det tighta schemat innan, pyssla med företaget och testbaka och fotografera I DAGSLJUS, tillbringa mer tid här hemma och fixa, DIY:a och pyssla. Gå långa promenader om dagarna, inte bara stappla fram i mörker på vår trista väg och knöla in promenader på de redan fulla helgerna.
Jag inser att jag kanske förskönar det här lite väl mycket nu, och har alldeles för höga förväntningar på vad allt detta kommer innebära – men det spelar ingen roll, för oavsett om jag inte kommer hinna med ALLT jag precis räknade upp, så kommer jag hinna med minst dubbelt så mycket bara genom att inte pendla varje dag. Tänk då de två veckorna UTAN jobb? Minus ett och annat extrapass jag eventuellt tar. Lönen jag får kommer vara mindre än den jag har nu. Det har faktiskt varit rätt tufft att acceptera, och kommer förmodligen fortsätta vara det. Allt mitt snack till trots om att jag hellre har ett jobb jag trivs med och som ger mig mer livskvalité, än en bra lön. Jag sätter nog ändå en viss prestige i och ha en “bra” lön. Så pass bra att jag ändå in i det sista tvekade på att säga upp mig – enbart på grund av lönen. Men så kan man ju inte ha det, det förstår jag ju innerst inne. De senaste veckorna, månaderna, har det varit skitsvårt att komma upp om morgonen, jag har varit rejält deppig inför utsikten att åka till ett jobb jag inte trivs med, är trött på, och känner att jag underpresterar på. Det är inte schysst mot arbetsgivare eller kollegor heller.
Men ja, nu är steget taget, och jag känner redan hur mycket bättre jag mår och hur mycket jag ser fram emot saker igen. Börjar planera trädgården, vad jag ska odla, vad jag ska testbaka och börja fixa med här hemma. För nu vet jag att det definitivt är möjligt att det blir av. Och DET, är priceless ändå.
Jag börjar i mars, om inte chefen släpper mig tidigare. Jag ska tillåta mig själv att inte stressa för mycket angående företaget, och få upp nya produkter och marknadsföra mig, utan sätta upp en plan och planera in saker på dagtid längre fram också. Idag kommer pappa och ska hjälpa mig planera rabatter, odlingar och trädgård. Ikväll kommer tjejerna över på vin och massa gotter och snart kommer jag kunna slippa fredagströttheten och göra fler såna saker om kvällarna. Inte bara dessa värdefulla lördagskvällar då man måste välja mellan olika saker och sen ångestsöndagar, och en vecka till innan nästa grej kan bokas in.
Ska bara försöka och inte tänka på min allra sista dag på DXC, eventuell avtackning och hur jag kommer böla ögonen ur mig. Jag bara VET det. Får man proppa sig full med valium sista dagen på jobbet?
