Lugnet efter stormen

Lugnet har sänkt sig över lägenheten – tills vidare. Vi har precis varit ute och gått i skogen med de två skotträdda vovvarna, i hopp om att de ska få rasa av sig och få en rejäl runda utan smällare så att de klarar av resten av kvällen. Då de förmodligen kommer kura nere i källaren och vägra gå ut. Tyvärr hördes smällarna ända till Kalle Ringelskogen med, så vi fick halvera promenaden eftersom iallafall Saga inte får någon större behållning av den. Jäkla sattyg det där, och så synd att det har blivit så. Saga som kunde ligga och kika på alla raketer ute i snön vid tolvslaget för några år sen. Aja.

Jag känner mig betydligt bättre nu, ett par dagar efter den värsta härdsmältan. Jag har kommit till någon slags acceptans iallafall att jag inte har förutsättningarna att göra drastiska livsändringar just nu, men vara glad och spänd inför de idéer som jag ändå börjat spinna fram. Att jag HAR dem. Något att sikta mot. Många har ju inte ens det. Jag är liksom inte HELT nere i skiten så det börjar närma sig ren depression, och det är jag oändligt tacksam för. 

Jag är också otroligt tacksam över min familj som jag alltid kunnat vända mig till och säga som det är, och de lyssnar, dömer inte utan förbehållslöst erbjuder hjälp och stöd när de ser att det kan behövas. Och en förlängd familj hos Marcus, med sådan värme och prestigelöshet som jag sällan eller aldrig upplevt någon annanstans, där man inte behöver föreställa sig. Det är många som inte har det heller. 

Jag är också så väldigt tacksam över fina vänner, som man kan rapportera bil-meltdowns och försiktiga drömmar till och bli bemött med samma acceptans och klarsynthet, och dessutom översvallande entusiasm över idéer, plockar upp dem direkt och spinner vidare och erbjuder assistans. Alltsammans över en tallrik spaghetti och köttfärssås med rödvin. Allvarligt snack ena stunden, nästa stund en pulkabacke med snöbollskrig och orsaken till att jag har världens största blåmärke i svanken idag. 

Det är inte många som har (något) av det heller.

Och även fast jag längtar ut, till naturen och till något större och eget, så har ju ändå en fint hem, med fina saker, nybryggt kaffe och nybakade scones. Jag orkar inte med en ny flytt till något temporärt, då får jag helt enkelt acceptera att det är såhär och låta det sporra mig till att spara ännu mer. Strunta i och köpa massa onödiga grejer och sluta tänka att små summor inte spelar så stor roll ändå. 

Men mest tacksam är jag ju såklart för den här filuren. Som ju faktiskt är en av mina största livsomvälvande val jag gjorde förra året. Som jag blir galen på under mina värsta dagar för att han ska vara så saklig och bokstavlig och problemlös-ig, när det faktiskt är det jag behöver. Någon som gör konkreta saker, som accepterar mig och mitt mående och mina fasoner utan att bli arg eller gapa eller bestraffa med tjurig tystna – so far, iallafall! Som istället med lugn röst säger hit men inte längre, och låter mig vara ifred när jag själv inte visste att det var det som behövdes och som sedan förbehållslöst kramar om mig när jag skamset kommer lunkandes igen. DET, är det verkligen inte många som har.

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år redan nu, och hoppas att ni firar den med någon eller några som ni också är tacksamma för – icke-dömande, omtänksamma och som får dig att skratta. Vare sig det är två-fyra-eller-enbenta. Själva ska vi ta det lugnt i två timmar till, sen dra upp till huset för god mat, godare sällskap, hundavlastning, en enorm flaska bubbel från Tyskland och årets sista (eller första?) matkoma. Inte ens en liten efterrätt har jag gjort och nu känns det faktiskt helt OK. 

Trevlig kväll på er peeps, var rädd om era fingrar och levrar!