Skogsbildbomb, glass och gulliga chokladbakelser

Alltså jag vet inte vad det är som händer med min hjärna under nattetid denna vecka. Jag har drömt så otroligt mycket, så otroligt konstiga saker och ibland vaknat med ett ryck, hjärtat i halsgropen och en extremt olustig känsla i kroppen. Normalt brukar mina drömmar vara rätt så underhållande – lite som hela regisserade filmer med handling och ordning, oftast med skräcktema av någon anledning. Nu har de bara varit ett virrvarr av helt ologiska saker. Verkar dessutom som att jag är extra känslig för vad jag tar in i sinnet och som hjärnan anser att den behöver bearbeta. Det enda jag kan komma på som jag gjort annorlunda denna vecka är och ta på mig en och annan extra arbetsuppgift (som jag dessutom gjort med lätthet och utan stress) och fått tillbaka bakglädjen och bakat en del. Men ja, det kanske räcker. Intressant det där ändå. 

Men om det fortsätter såhär så får jag nog ta ut lite mer sömnisar och ha en period med deras hjälp, för sömnen störs ju en hel del och jag blir ännu tröttare än vanligt om dagarna. Dessutom är ju pollensäsongen igång nu, hallelujah…

Men iallafall – apropå pollen, så kommer här en hel bildkavalkad från gårdagens utflykt till Håleberget där storkameran fick följa med – också första gången på länge!

Det var helt underbart vårväder, 10-13 grader varmt och strålande sol. Alla tre hundar var supertaggade. 

Älskar den här nyvakna känslan när allting kommer igång, sakta först och sen liksom bara exploderar av livskraft – porlande bäckvatten, överentusiastiska och partnersökande småfåglar som vrålar ut sin sång, allt smågrönt som bara POFF täcker hela marken helt plötsligt. 

Upptäckte ett område som var helt täckt av ramslök – vilken skatt! Jag kände först igen bladen en aning, och satte mig på huk för och inspektera. Och känner hur en puff av lökdoft bara väller emot mig. Dessa kan ätas direkt från marken, och nu när de är så små smakar de riktigt starkt och gott av lök. 

Saga var överlycklig över allt kallt bäckvatten och skulle smaka på varenda ställe.

Och det fanns även gott om perfekta dragskampspinnar.

Åhej!

Komplett med mossa i halva gapet.

För Kelly spelar storleken normalt sett ingen roll men här fick hon uppenbarligen en storfavorit. 

Naturlära för vovvar lektion ett – kottar med den perfekta crunchen. 

Pluspoäng för den här bilden asså – ser ni Saga där bakom trädet?

Jag och Kelly utförde en vårdans. 

Hepp!

Jag längtar sååååå till och kunna plocka svamp igen! SÅ mycket abstinens. Gick och stirrade på varenda ticka tills de blev obekväma. 

Och blev överlycklig när jag hittade de här FÄRSKA små skivlingarna. Inte en susning om vad de är, men de är nya = BIG LOVE för och tillfredställa svamplockarknarkarn i mig. 

Lite badstund blev det med.

Plockade med mig lite skatter hem – en bukett lungört, en av mina favoritvårblommor, och så ett knippe ramslök som ska få bli pesto till kvällens quesadillas. 

Sen kom vi hem, trötta varma och nöjda, och upplevde en av vuxenlivets största fröjder – käka glass INNAN lunchen. 

Som för övrigt bestod kardemummaskorpor, ett lite lättare matintag eftersom vi skulle ge oss på The Big Thing på kvällen…

…nämligen Twisters, som jag hittade på extrapris och blev grymt sugen på, kombinerat med röd cheddar som vi ÄNTLIGEN hittade hos Östenssons – och därmed kunde den irländska pommesen bli komplett. Ja, med twisters istället för med pommes då. Syndigt gott och flötigt, med veggonuggets och sallad till som knappt behövdes. Även fast vi är riktigt duktiga på och äta sallad eller grönsaker till alla måltider på vardagarna, så får jag grymma Du-är-vad-du-äter-flashbacks så fort vi ska käka något som följer den berömda gul-beigea-färgskalan så jag MÅSTE addera något grönt för och lindra ångesten. Rätt bra tvångstanke ändå. 

Och till efterrätt dessa Kawaii-inspirerade chokladbakelser som jag höll på och kasta ut genom fönstret fastän det var min egen klantighet och oförmåga att se till och ha gott om plats att tillreda på som orsakade min skenande hjärtrytm. Men goda var de, fyllda med chokladmousse med daimkross och en browniebotten. Normalt sett ska de inte ha den här kanten, men jag var lite för generös med moussen så det blev aningens kladdigt. Men jag försöker programmera om hjärnan att se det här som övning och sluta förvänta mig att allt ska bli perfekt första gången. Istället lära mig av det och göra om det flera gånger tills det blir så som jag vill ha det, och vara OK med det. Jag fick lite av en ögonöppnare av självaste Marie Mandelmann faktskt, som förklarade det hela så fint i ett avsnitt att hon mer än gärna kastar sig in och testar massa nytt utan och kunna ett dugg, men ser på själva testandet som en vinst i sig på vägen till självutvecklande. Kloka ord, som får avsluta detta inlägg ihop med en önskan om en fortsatt go söndag till er!