Att tvivla på sig själv

Hej hej bloggen – det har ekat lite tyst här nu, inte ens ett fredagsinlägg. Men har helt enkelt varit för slut för att orka med att blogga också. Jag har satt hela det här företagandet i rullning nu och har fullt sjå med att försöka hinna ikapp och planera både administrativa grejer, testbak och att ta pauser för återhämtning där emellan.

I söndags hade jag en riktigt dålig bakdag – jag var för tidsoptimistisk och kom igång alldeles för sent, och trots att jag hade planerat att göra två saker – så svävade jag iväg och experimenterade och gjorde typ tre andra grejer med. Glömde socker i brownies. Brände kolakakor. Saknade ingredienser och substituerade hej vilt. Vilket inte riktigt funkade alla gånger.

Jag var så less, besviken och arg på mig själv, och arg över att jag överhuvudtaget kan tro att det här ska gå vägen. Att JAG ska kunna baka på beställning liksom. Vilket skämt!

Men så försökte jag bryta det tankesättet genom att avsluta baket och göra annat. Idun vägrade lämna mig i soffan när det var dags för promenad, så tänkte att vi läser lite bok och myser.

Så visar det sig att boken jag läser just nu (Morgon i Jenin) blir otroligt brutal och supersorglig, vilket gjorde min redan prominenta deppighet ÄNNU värre fast på ett annat sätt. Det var bara att slå på kranen på full styrka och gråta ut eländet, helt enkelt.

Idag känns det lite bättre, fast ändock har jag lite ont i magen och tvivlet gnager i vrårna. Jag jobbar hemma idag, så ska försöka mig på att baka till en eftermiddagsfika och hoppas att det går bättre, så jag återfår lite tro på mig själv. Jag VET ju att jag kan baka, jag VET att jag kan göra fina grejer och att det är gott – annars har jag mött en imponerande samling lögnare genom åren. Men jag antar att det är en helt annat femma i sinnet när man ska tillverka saker för den stora massan – inte bara familj, vänner och kollegor. De gillar mina grejer, men kommer det räcka?

Jag har hela tiden intalat mig att jag alltid kommer ångra mig om jag inte försökte, att det inte går vägen innebär inte ett misslyckande utan en lärdom och erfarenhet. Men det är banne mig inte lätt och se så pass nyktert på saken när det känns som att man går med sitt eget hjärta i handen och erbjuder folk att göra som de vill med.

Men ja, utöver känslomässig meltdown och allmänt katastroftänk, så har vi haft en av de vackraste hösthelger jag sett på länge. Så otroligt fint överallt nu, och speciellt i den värmande solen som tittade fram i söndags på vår Ombergspromenad. Nu är det sista andetaget av färgprakt och skönhet innan det över en natt smäller till och blir grått och kalt – ungefär så känns det. Njut så länge det varar!

I fredags var jag och hämtade hem mina 30 kilo choklad med, som jag ska omvandla till praliner och tryfflar of all sorts.

Men just nu väntar jobb och kaffe, håll tummarna för att det går bättre och baka idag så kommer det nog lite mer glädjefyllda blogginlägg framöver. Hoppas ni har det bra peeps!