Jag lever!

Ojoj vilket uppehåll det vart, det är som att november och december bara slutade existera. Det var absolut inte meningen, jag har satt mig ner ett par gånger och tänkt att NU ska jag skriva – men, så har jag inte orkat. För de senaste två månaderna har jag jobbat hårdare än någonsin med företaget, what with juletider och allt det. Men även på det personliga planet har det varit fullt upp, och jag har verkligen fått sålla mellan prioriteringarna. Först nu kan jag ta det lugnt, planera in julledighet och stänga webbshoppen tillfälligt, pausa REKO, och börja njuta av julmys innan den stora dagen självt.

Så vad har hänt då? Vi delar upp det.

Kayla

Redan samma dag som Kayla kom till oss så reagerade vi på att hon kliade sig så himla mycket i öronen, att de vart illröda och såriga direkt. Även att hon fes något alldeles överjävligt – staffefisar brukar ju inte dofta rosor direkt (eller ja, vilka fisar gör det?) men det här var på en helt annan nivå. Hon var dessutom väldigt lös i magen, det som kom ut… tja, nu ska vi inte gå in på för mycket detaljer, men låt oss säga att Anna Skipper (ni vet, från det gamla programmet Du är vad du äter? Som fick hela svenska folket att börja utvärdera och jämföra exkrementer) skulle ha kastat en blick, kastat in handduken och tatt på sig kappan och knallat ut genom dörren igen med orden “det är kört, FULLSTÄNDIGT kört!”.

Och det här blev bara värre. Det kom till den punkten att vi inte kunde lämna henne ensam, för hon kliade sönder öronen till en blodig massa. Vi köpte en krage, därefter en kon, som hon fick ha på sig så fort vi inte kunde ha stenkoll. Vilket var i bilen på väg till skogen, när någon gick på toa, när vi befann oss i olika rum överlag… enda gångerna hon slapp krage eller kon var när vi satt i soffan eller på promenaderna, typ. Det kändes hemskt, dels för att hon blev så handikappad, det sliter på psyket för henne, och stressen över att ständigt ha koll, aldrig kunna gå iväg. Jag som var hemma mest med henne kunde inte gå ut till bakstugan, utan fick vänta på att Marcus skulle komma hem så jag kunde stå hela kvällen och halva natten där ute. Sedan sova några timmar innan det var dags att gå upp för att hundarna såklart var utvilade och pigga.

Infon vi fick från början var att hon var känslig, framförallt tassarna, men nu blev öronen det allra största gisslet. Efter en del om och men kom vi till slut iväg till veterinären och fick träffa en hudspecialist direkt. Hon hade en grundlig genomgång av Kayla, tog flertalet prover och klämde och kände precis överallt. Hon sa relativt omgående att hon misstänkte foderallergi eller foderkänslighet, vilket var det vi hade misstänkt. Öronen var så igengrodda och svullna att det var imponerande att hon hörde överhuvudtaget. Kayla blev satt på en omfattande behandling som innefattar strikt allergifoder, regelbunden schamponering, sprayning, smörjning och rengöring av öron och tassar (som hade svamp) samt kortison för att minska klådan. Kortison ger ju som bekant en del biverkningar och det har varit mycket drickande, med olyckor på mattan som följd, och en väldigt ängslig, uppmärksamhetstörstande vovve som förmodligen känner en hel del konstigheter i kroppen nu. Men vi märkte världens skillnad redan samma kväll vi gav henne allergifodret, och efter några dagar var öronen jättefina. Prickarna och småsåren på bröstet har också försvunnit, tassarna ser bättre ut, det kommer inte längre några mördarfisar och Anna Skipper skulle nog våga sig på att smyga tillbaka till oss igen och kanske till och med nicka gillande.

Vi har några veckor kvar av intensiv behandling och nedtrappning av kortison, sen är det återbesök efter jul och nyår. Håll tummarna för att det “bara” är foderallergi och inte någon kontaktallergi också. Då kan det bli väldigt problematiskt.

I dagsläget är hon superpigg och superglad, det skrevs till och med in i hennes journal. Hon är så otroligt van vid hantering så det gick som en dans hos veterinären, hon lät dem göra vad de ville i princip. Gosigare hund får man leta efter, jag tyckte Idun var kelen av sig men Kayla är fem gånger “värre”. Hon ligger gärna PÅ en, hoppar upp i knät mest hela tiden och vill hela tiden vara med. Hon är extremt fäst vid mig, nästan så det är lite problematiskt eftersom hon lyssnar sämre på Marcus och blir orolig när jag inte är i närheten. Men det är förhoppningsvis något som släpper i takt med att hon blir mer och mer van och trygg hos oss. Vi har ju faktiskt haft henne i knappa två månader bara. Och innan oss hade hon ju tre olika ägare, med överlåtaren/uppfödaren inräknat, så kan tänka mig att det finns en viss ängslighet att även vi kommer försvinna.

Hönsen

Pullis och Pinglan växer så det knakar! De har nu utforskat det mesta av trädgården och har sina favoritställen. Hur vi än sätter upp hinder och staket så lyckas de hitta ut till åkrarna ändå, hehe. Majs och ost är den definitiva favoriten, annars är de faktiskt rätt kräsna kan jag tycka. De har fått både sallad, rester från min odling, fina pumpor etc men det rör de icke. Kanske har de iofs inte lärt sig att man faktiskt kan äta det.

Julkärven dock var en stor hit och försvann i rasande fart. Och Polly och Pickard har börjat värpa!

Lycka över det första ägget, som inte är den på bild utan Marcus var den förste som fick plocka ägg ur redet. De är ju roliga, de har tre fina reden som vi byggde åt dem med massor halv och strö, men det dög inte. De hade istället flyttat allting till ett hörn i huset där båda två ligger och ruvar om vartannat, ibland samtidigt.

Små, små gulliga är det, åt det beige-rosa hållet. Och jösses vad de levererar, vi har fullt i äggkartongerna redan och håller på och fyller upp en skål i kylskåpet. Tänk då hur det ska bli när de andra två börjar värpa. Vi kommer få äta omelett och äggmackor varje vecka.

Företaget

Har som sagt jobbat supermycket med företaget nu, den största anledningen till min frånvaro. Eller ja, supermycket för och vara mig. Jag har fått tvinga mig till pauser, skjuta upp en del produktion för att få några timmars sammanhängande vila, och ta hjälp så mycket som möjligt. Min mamma har varit guld värd som stått sena kvällar hos mig och diskat, packat och rullat mozartkulor till förbannelse, följt med mig på marknader och hjälpt mig sälja, gått och köpt varm must och skaffat kaffe. Jag hade absolut inte orkat så här mycket utan hennes hjälp <3

Utöver REKO varje vecka har jag stått på två julmarknader i år. Jag hade egentligen högtflygande planer att vara med framförallt på Gamla Linköpings julmarknad och fler därtill, men det hade inte gått. Istället var jag med på en liten i Motala under första advent och stod en bra bit efter midnatt med mamma och förberedde. Och sålde nästan ingenting, ett fåtal grejer bara. Inte direkt min konsumentgrupp, småbarnsfamiljer från småstad.

Däremot den andra marknaden, som kommer längre ner, var betydligt mer lyckad.

I samband med företaget, så kan jag också passa på att uppdatera katergori:

Övriga jobbet

Vi har blivit varslade. Nattgrupperingen ska flyttas till Litauen, och detta är beräknat att göras och klarmarkeras redan i januari. Vi fick beskedet för några veckor sen, men har sen dess inte fått mer info gällande exakt uppsägningstid. Oerhört frustrerande. Speciellt eftersom jag strax innan tog ITIL certifieringen jag pluggat till (woho!) för att kunna öka min lön lite, och så var det för “ingenting”. Såklart är det skitbra med ITIL certifiering, skönt att jag får med mig något härifrån iallafall… men ändå. Det här jobbet var ju klippt och skuret för mig och min vardag samt företagande och samtidigt kunna få in en hyfsad lön. Det kommer bli ytterst svårt att hitta ett liknade. Jag har sökt en del jobb redan, och fått ett som behovsarbetare hos Mixum här i Motala. Det är ju alltid något, ifall jag inte hittar något annat mer regelbundet innan januari/februari. Den här veckan ska vår fackliga representant från Unionen ha möte med alla, och sedan inleda förhandlingar med chefen och co. Jag har redan pratat med henne eftersom jag jobbar natt den här veckan och inte kan vara med. Mycket skönt att få ur sig ärliga åsikter om den här överraskningen och känna att hon är helt på min sida. Väldigt dålig timing må jag säga med det här beskedet strax innan jul, och så att förändringarna ska träda i kraft redan i januari. Det är inte mycket tid vi har på oss att hitta annat och anpassa oss, tyvärr.

Övrigt

Här är bara lite övrigt jag har pysslat med utöver Kayla, företaget och nattjobb.

Jag skulle ha Star Trek-kväll hos Niklas och beslöt mig för att fixa en kombinerad tack-för-hönshuset-grattis-till-nya-lägenheten-god-jul-i-förskott-present. Med stundande arbetslöshet kunde jag inte spendera alltför mycket på en fin present, så jag beslöt mig för att ge honom julen istället, haha! Vi hade nämligen pratat och skämtat om att alla tjatar på honom att juldekorera men att han aldrig kommer till skott eller har intresset. Så jag gav mig helt sonika ut och högg en gran, skaffade komplett och ypperlig julgransdekor från loppis, inklusive ljusstake och halmbock plus gris. Julklappar hade jag ju ätbara i drivor, och en liten extra icke-ätbar bidde det också.

Och så måste man ju ha en liten julgodisskål och julgrupp, det är sen gammalt. Till och med duk fick han, lite carried away blev jag nog, hehe.

Men han blev glad, och det var tur det – jag var nästan lite rädd att han skulle känna sig påprackad allt detta, och nog såg han väldigt häpen ut när han hittade mig i trappuppgången med gran, hund och två kassar julpynt. Som för övrigt INTE rekommenderas att släpa hela härligheten samtidigt från bilen.

Har inte sett mina tjejkompisar på år och dar känns det som och fixade ett snabbt adventsmys. Vi fikade, avhandlade de senaste händelserna samt körde julklappsspel på prick två timmar, mycket imponerande och effektivt!

Som sagt, fördelarna med och ha en godisfabrik på tomten.

Lite snö fick vi, som varade någon dag ungefär och sen dess har det regnat, regnat och regnat lite till. Går och upprepar “bra för grundvattnet, bra för grundvattnet” som ett mantra och försöker att inte vara bitter.

Så himla roligt att ha en liten spelevink på promenaderna igen – Kayla är så otroligt snabb och smidig, jag hade gömt hur det är och ha en ung, oskadad hund. Vi kör en lek under skogspromenaderna som går ut på att hon ska hitta stubbar, stenar och stockar hon kan hoppa upp och balansera på. Väljer hon lätta sådana får hon en klapp, men hittar hon lite större och klurigare blir det godis. Ett utmärkt sätt att träna balans och koordination, samt lite hjärngympa – man ser på henne att hon utvärderar möjligheten till godisutdelning när hon springer förbi allt som är mer än en tvärhand hög typ. Enda negativa är då hon hittade en gigantisk myrstack och drämde rätt in i den – de stackars myrorna kommer få ett gediget renoveringsarbete när de vaknar i vår.

Och så var jag ju på en till julmarknad, en helvegansk sådan på Open New Doors i Sya, ett mycket välrenommerat vegansk café som folk vallfärdar till trots att de ligger i en sådan liten stad – by snarare. I deras fina, iordninggjorda lada fick vi stå, rustikt och mysigt – helt annan känsla än den i Motala. Mamma sov över hos mig och vi hade stått till klockan 03 på morgonen, sovit till 08 och sedan gett oss iväg.

Marknaden öppnade klockan 11 och redan tjugo i var det lång kö utanför. När de väl släpptes in och jag tittade upp från mitt bord, möttes jag av en vägg av människor. Och den avtog först en och en halv timme senare – då hade mitt pralinutbud halverats, och folk fortsatte strömma in. Superkul!

Jag stod bredvid gulliga Kristine från Yellow Mellow Glass, som redan var rutinerad granne till godisförsäljare eftersom det helgen innan hade varit en annan pralinör på min plats. Hon sålde fina julkulor och stänger till höga växter i vackert glas. Jag fick verkligen hålla mig i schack och inte ta en sån här stång och bita i, jag tyckte de såg ut precis som godisstänger – vilket också var mitt tips till nästa år, vackra julgranskäppar i glas – jag anmäler mig definitivt som första köpare i så fall!

Såhär såg det ut sista timmen – alla praliner borta, nästan alla brigadeiro och fudge, en enda chokladkaka kvar och lite annat smått.

Den här kundgruppen var helt annorlunda, alla var så genuint intresserade, glada och fina. Tänker speciellt på den gulliga, lite vimsiga mannen som stod länge och väl och valde och som när han väl valt sina godsaker, hade glömt mobilen i bilen (tog bara emot jämna kontanter och swish). Han såg så himla snäll och rar ut, både jag och mamma sa det i munnen på varandra efteråt. Även paret som kom och valde ut en liten ask till sitt adventsmys och hade så svårt att bestämma den sista pralinen – “men DU får välja den sista, du ville ju ha något med kaffesmak”, “ja men du har ju bara fått välja två, välj en du!” och sen skrattade de åt sig själva, hon strök med handen så himla ömsint över flickvännens kind och jag blev helt varm i kroppen.

Om Open New Doors kör julmarknad nästa år igen ska jag definitivt be om att få vara med, för det här var otroligt bra uppstyrt, bra blandning av försäljare, och definitivt favoritkonsumenter. Efteråt åkte jag och mamma och käkade buffé, efter att bara ha ätit varsin saffransbulle (men vilket otroligt god sådan, den godaste jag ätit faktiskt!) och druckit must och kaffe under marknaden. Sedan hem och totaldäcka i soffan med Kayla på magen, och försäljningsrekord på företagskontot.

Och det godis jag hade kvar, det lade jag ut på årets sista REKO i Mjölby och där är i princip allt sålt sånär som på en enda burk brownie. Så himla mysigt att ha juligt dekorerade och inslagna chokladaskar, kakor, dippers och kakdegsburkar i kassarna nu. Vilken härlig avslutning på ett bra kvartal för företaget. Nästa år har jag ju ingen aning om hur det kommer gå, om jag ens kommer kunna jobba med Catching Treasures eller om det måste pausas till förmån för ett heltidsarbete. Vi får se helt enkelt.

Nu får det räcka med uppdatering, det finns mycket mer men jag börjar bli trött på skrivandet och ska nog sätta mig och läsa bok, samt se något juligt på Netflix eller SVT Play. Stor kram till alla er som fortfarande läser, ta hand om er!