Jobbstatus och födelsedagsfirande

Nämen titta här, nya bilder – och dagsfärska dessutom!

Idag hade jag med mig kameran ut för första gången på jag vet inte hur länge. Och kände verkligen hur jag har saknat fotograferandet ute i naturen. Det har ju blivit minimalt med sådant det senaste halvåret typ, har ju fotat praliner och produktbilder mestadels.

Men idag är ingen vanlig dag, för det är Marcus födelsedag! Och den inleddes med promenad och picknick i Omberg. Senare i eftermiddag ska vi in till Motala och fika, lämna vovvar, och sedan bär det av in till Linköping för att fortsätta helgen på hotell, i restaurang och i barer. Välbehövligt, för det kan jag inte heller minnas när vi gjorde sist. Dublin tror jag? Som jag för övrigt fortfarande har inlägg kvar och göra, det tog ju abrupt slut där förra året.

Vad har hänt sen sist då – jo, Kayla har varit på höft-och-armbågsledsröntgen och ögonlysning, så snart får vi förhoppningsvis positiva besked om hennes höftstatus. Det är ju en av grejerna vi åtog oss att göra enligt avtalet som fodervärdar. Hennes allergiutredning har nu nått det sista och förmodat jobbigaste stadiet, när vi börjar ge henne av “vanligt” godis och mat, och observerar vad hon reagerar på. So far har hon ätit kyckling utan att vi märkt något ännu.

Jag har nu jobbat två veckor på nya jobbet, och det har börjat kännas lite lättare. Den första veckan, och speciellt de första dagarna, var faktiskt skitjobbiga om jag ska vara ärlig. Inte bara hela grejen att börja på nytt jobb med allt vad det innebär – men att gå från att jobba solo nattetid och ha massor fritid, till att köra heltid igen, gå upp snortidigt, stå och frysa i väntan på en buss, trängas med en miljon andra människor, jobba ihop med andra igen och ha folk omkring sig precis hela tiden, komma hem när det är mörkt och allt är stängt och det är tre timmar till sängdags typ… jag mådde faktiskt helt kasst första dagarna. Det var som att få mattan från-dragen under fötterna – när det gick som bäst med företaget och jag börjat hitta en balans mellan det, arbetet och fritiden, ja då POFF så försvann allt och nu är jag tillbaka i att anpassa hela livet efter ett heltidsjobb och hinner/orkar varken med företag, djuren eller något annat än och ligga på soffan i väntan på läggdags. Ja, det låter lite melodramatiskt kanske, men så har det ju med intrycken och göra, som jag tjatar om hela tiden. Det kanske är svårt och förstå för en som inte varit med om samma sak, men jag har börjat säga att det är ungefär som och ha NPF-problematik: alla intryck, dvs syn, hörsel, känsel, lukt, smak, de blir så otroligt mer påtagliga både fysiskt och psykiskt. Jag minns hur jag satt och lyssnade på en föreläsning om ADHD i skolan, och fick en aha-upplevelse när hon som exempel förklarade att när hon duschar så känner hon av varenda liten vattenstråle när den träffar huden. Som ett litet stick eller pet, om och om igen, alla samtidigt. Och så upplever många med NPF vardagen, och även jag – alla intryck är som något som petar på dig, om och om igen, massor samtidigt. Och det vet vi ju hur jäkla irriterande det är, eller hur? Till slut tappar man det, och får antingen raseriutbrott, panikångest, eller bryter ihop på annat sätt.

Jag satt exempelvis på tisdagen bredvid en person som stank som en hel utekväll på bussen – cigarettrök och gammal fylla, han lyssnade på den skränigaste housemusiken du kan tänka dig med hörlurar som läckte som satan, och så knäckte han flera Red Bull, hela resan in till Linköping. Jag trodde verkligen att jag skulle få en panikattack där. Lukterna, det spruckna dunkande ljudet från lurarna, associationerna som Red Bull och alkoholdofterna i kombination ger av utekvällar där man mått skit – allt var så otroligt starkt, och allt på samma gång. Jag var helt slut när jag gick av – och då hade jag 8+ timmar framför mig av att vara glad och trevlig, hålla mig alert och uppmärksam och lära mig nya saker. Ja, ni fattar.

Och nu var det ju inte meningen att det här skulle bli ännu en rant om hur dåligt jag mår och att allt är skit, sorry – men jag känner ibland att jag vill påminna om varför jag kanske tycks gå under jorden helt plötsligt, inte är någon bra vän som hör av mig och kollar läget och är engagerad, eller beter mig skumt. Den här känsligheten kommer jag förmodligen ha resten av livet, och då kommer det i princip alltid bli såhär vid stora förändringar. Jag hade nog inte insett det till fullo heller faktiskt. Och Marcus pekade ut för mig att jag faktiskt generellt är dålig på stora förändringar redan per default. Jag är en trygghetsmänniska innerst inne.

Men ja, nu rycker vi upp oss lite – nästa vecka är tredje veckan på nya jobbet, och nu känns det lite bättre. Jag ogillar fortfarande starkt att jobba 7-16, men jag vet att det är tillfälligt och att jag snart går på skiftjobb. Jag är ändå mycket mer säker i mig själv nuförtiden och kan ta plats och ta mig an min egen upplärning när jag märker att det kanske inte är riktigt spikat exakt hur jag bäst ska lära mig saker. Jag är inte beroende av att alla ska gilla mig och att jag ska pleasa alla, för det är ju faktiskt en omöjlighet. Det kommer nog bli rätt nice att strutta omkring inne i labben och skruva på kablar och hårddiskar. Jag har ju inte varit så mycket tekniker innan, så det här blir helt nytt. Och jag lär sakta känna kollegorna lite mer och märker vilka som klickar och vilka som kanske mest vill vara ifred, och vilka som har lite av båda. Tror jag hade ganska höga förväntningar på och ha kollegor igen och direkt önskade samma sammanhållning som vi hade på DXC – men det här är ett ställe som haft hög personalomsättning och där majoriteten är unga, förutsättningarna är lite annorlunda. Det blir nog bra till slut. Och blir det inte det, så är det ju “bara” och byta igen.

Och nu är det typ en timme kvar tills vi ska åka och det ska städas, packas, duschas och jagas in höns i hönsgården så det är bäst och runda av. Några sista pics ba.

Vi har ju sen dag ett uppmuntrat Kayla att leta reda på och hoppa upp på diverse stubbar, stenar och högar, ju större och knepigare, desto bättre – detta för och träna balans och motorik, och ge henne lite tankearbete. Hon får bara godis när hon tar de mer “avancerade” stubbarna, så man kan se på henne hur hon värderar alla hon ser. “Är den här godis-worthy?”

Nu har jag även börjat träna henne till att hitta plana grejer att hoppa upp och sitta vackert på.

Vi picknickade på ostfrallor och croissanter – ja just det, jag har ju varit vegan hela januari, det har jag helt glömt och nämna! Det får bli nästa inlägg. Idag var iallafall första dagen jag åt ost igen – himmelskt.

Såhär ser hönsgården ut nu. På vinst och förlust ska jag försöka plantera lite runt om, främst klätterväxter som kan ge lite skydd och skugga till hönorna. Men också lite tåligt blomster och buskar, om det nu går och skydda dem hjälpligt från hönornas skoningslösa framfart.

Pinglan och Pullan har växt som bara den, och är snart större än vad Polly och Pickard är – de två sistnämnda är ju renrasiga dvärghöns, medan “småttingarna” är häften dvärgkochin, hälften isbar. Isbar är ju relativt normalstora höns, så de kanske får det därifrån.

Pinglan här är definitivt den modigaste och mest sociala av dem, så jag har siktat in mig på att få henne mest gos-villig, hehe. Vill så gärna kunna spendera mer tid med dem och få dem tamare. Hoppas på att det faller sig naturligt i vår och sommar sen när vi är ute mera.