Som gjutet

Stort tack för era hejarop på förra inlägget – jag trodde inte det skulle generera så mycket positiv uppmärksamhet faktiskt, utan att folk istället skulle tycka jag var helt knäpp som gör något så dumt hehe.

Det känns redan som att ett stort tryck har lättat, och det jag just nu ser allra mest fram emot är och slippa denna jäkla pendling. Idag när jag åkte till jobbet kände jag redan då hur sömnig jag blev, det verkar ha blivit någon slags betingning hela situationen som inte alls är bra.

Innan jag åkte var ju jag dock riktigt pigg, för då hade jag ju fått gå loss ihop med två andra kreativa personer; nämligen Malin och hennes mamma Cecilia, och vårt element denna gång var: betong!

Det började med att Malin skrev någon gång i somras till mig att hon ville gjuta ett fågelbad av rabarberblad och betong. “Självklart!” sa jag och skickade en bild på mig själv med ett av våra gigantiska blad. Sen blev det liksom inget mer med det. Sen bjöd Malin in mig i en gjuta-betong-grupp på FB (måste ju ändå fascineras av att det finns fan en grupp för ALLT ) och efter några dagar av velande accepterade jag. Och blev helt såld. Såg underbara kreationer såsom pumpor, ljuslyktor, krukor, fat, och allt såg så himla lätt och roligt ut. Jag skickade grej efter grej till Malin, “DEN måste vi göra, och DEN!” och hon gjorde det enda rätta i situationen: skapa en ny Messengergrupp med oss två och C, och planerade in en betonggjutardag. Och den dagen blev således idag. En nybörjar-gjutträff. Alla skulle göra pumpor, Cecilia krukor, och Malin en betong-ande. Såklart.

Pumpor i strumpbyxor på tork.

Och dokumentationen satt klockrent.

Jag var ju tvungen och dra vid 13 för och jobba, hade gärna stannat hela dagen och gjutit. Vill göra små spöken och ett gäng större pumpor. När jag märkte att jag sögs in i den där välbekanta, kreativa malströmmen när jag scrollade förbi FB-flödet och kollade mängder av YT-videos, skrev jag i desperation till Malin att jag “har inte TID med en till hobby!”. Och det har jag ju inte, haha! Hur många är jag uppe i nu, 15? Om man räknar med de som är vilande i omgångar.

I helgen var jag ute med Marcus och vovvarna på ännu en av mina hobbies, eller ja – det är ju både ett måste och en hobby. Skogspromenader, foto, svampplockning. Tre visst. Svampplockningen var inte planerad, men sprang till min stora lycka på ett gäng läckerriskor, som jag letat och letat efter men bara hittat vanliga blodriskor än så länge. Läckerriska ska, som namnet antyder, vara ÄNNU godare.

Fina Kayla passar bra in i höstfärgerna.

Gick förbi den här lilla filuren på en stubbe. Den var nog inte helt kry, eftersom den inte ens gjorde en ansats att fly när jag kom närmare och dessutom satt såhär öppet på ett kalhygge, väl synlig för rovfåglar.

Hoppas hen tog sitt förnuft till fånga sen ändå och klättrade ner igen och kryade på sig…

Avslutar med två bilder från hönsvardagen de senaste dagarna. Nu är det en rutin att de kommer och gapar vid bakdörren om de inte fått sitt dagliga Extra Gott. Observera hur de alla har lyckats få varsitt alldeles eget uttryck av uppfordrande.

Roligt tycker jag, för det mesta – mindre roligt att vår stackars lilla altan blir massivt bombarderad med slutresultatet av Extra Gott emellanåt…

Och nu när våran stora altan där bak är röjd, så har jag fått en halva till odling och har börjat flytta alla andra odlingsplatser dit, med Marcus hjälp. Till alla hönors lycka – MASSOR och sprätta i, hur mycket de vill!

Lugnt i kön hos oss här ännu, så ska kika på ännu en YouTube-film om betonggjutning. Ha en go kväll peeps!