Mars och mående
Hej kära bilddagbok – här är jag igen, en lördag morgon där dagen, utöver lite olika flytande planer i huvudet, är i stort sett blank. Då kan vi nog få till ett inlägg.
Sen i december då jag skrev sist, har mycket skett här i värden. Vi har inga Covid-restriktioner längre, men däremot ett krig i Europa. Den första veckan detta skedde, påverkade det mig på ett sätt som aldrig skett innan. De första dagarna var jag helt numb, kunde inte tänka på annat utan uppdaterade tre olika nyhetssidor om och om igen, grät och kände en enorm hopplöshet. Började titta på olika insamlingar, swishade pengar, började fundera på om vi kunde röja i en av lägenheterna och husera ukrainska flyktingar. Efter en vecka sa min hjärna ifrån lite – jag hjälper ingen genom att hålla på och obsessa såhär. Och nu, lite över en månad efter invasionen, håller även det här på att bli en normal del av vardagen, hur sjukt det än är. Vakna, sätta på kaffe, gå in på SVT Nyheter och kolla senaste nytt om Ukraina, dricka kaffe, läsa bloggar. När räkningarna ska betalas, betalas även en summa till UNHCR. Fortfarande färskt, fortfarande mitt uppe i det – men något vi har börjat förhålla oss till på de sätt vi kan, som den anpassningsbara sort vi är.
Men ja, vissa dagar just nu är det jäkligt svårt att se positivt på framtiden. Framförallt sedan jag fick på mig klimatglasögonen, och ser på precis allting genom dem, och hur förbannat skevt allting är som rör miljö och klimat nu också. Eller ja, alltid har varit – men vi har haft så många chanser nu, mitt i alla kriser – både vi själva som individer och regeringen, att ställa om. Både vad gäller fossila bränslen och konsumtion och massa annat. Men icke. Jag ska inte gå in i massa politiksnack eller tirader om miljömedvetenhet, jag försöker göra det jag kan för och sprida awareness genom lite nudging. Men satan vad hopplöst även det känns ibland.
Jaha, det vart ju en himla cheerful start på det här inlägget, haha – sorry, men ja, jag kan helt enkelt inte föreställa mig, vare sig i text eller tal numera. Om någon frågar mig hur jag mår, är chansen stor att jag faktiskt är ärlig istället för och slänga ur mig ett slentrianmässigt “jodå det är bra!”. Det kan bli awkward ibland, konstigt nog egentligen, men ja. Så är det.
En positiv grej var den här supergoda semlan ovan, från det helveganska fiket Open New Doors i Sya. Ekoprodukter så långt det går och ett riktigt mathantverk. Jag ilsknade till på en kärring i kommentarsfältet på deras FB-sida, som tyckte de var för dyra och uppmanade kunderna att gå hem och baka egna istället (!). Jag gjorde något för mig helt nytt och gav svar på tal med en syrligt no-bullshit-kommentar. Och den första och enda kommentaren earned me ett sånt där “Stort fan/stjärnkundsmärke” som man kan sätta på kommentatorer, haha!
Apropå godsaker, så har jag efter många om och men beslutat för mig för och pausa företaget lite. Orsaken är egentligen enkel, men har många lager. Dels har jag varit crap på att förvalta omsättningen på ett bra sätt, och optimera den så att jag faktiskt kunnat ta ut en liten lön. Det har jag insett för sent, när min och Marcus deal höll på och gå ut. Jag hade tänkt göra en sista push, men med stigande priser på både råvaror, el och emballage på grund av hur världen ser ut, så blev det kört helt enkelt. Och jag orkade inte heller, företaget började kännas som en börda när jag helt plötsligt behövde kämpa för och öka försäljningen. Jag hade ju min prime time när jag började satsa under pandemin, och folk satt hemma och längtade efter lyx och ville unna sig goa, fina grejer. Nu när restriktionerna är borta, vill alla ta igen förlorad restid, gå ut och käka, gå på konserter och andra events. Det märks stor skillnad i hur folk konsumerar nu. Lyxigare, dyrare choklad kommer rätt långt ner på listan.
Att sitta och aktivt lägga massa timmar på att hela tiden göra nytt content till sociala medier, marknadsföra, skapa och betala för annonser, tänka ut nya grejer när det gamla vanliga inte längre funkar – då försvann suget direkt, ångesten smög sig på, och det började bli svinjobbigt att gå ut till chokladstugan. Då är det bara och backa. Jag vill ju fortsätta göra det här – men då får jag helt enkelt inse att jag inte har förutsättningarna just nu. Jag kanske aldrig kommer ha förutsättningarna till och köra det här mer än som en hobbyverksamhet egentligen. Om jag inte skaffar mig en partner då som gör allt det där admingrejset. Vi får se hur det blir. Jag ska inte lägga av helt, utan kommer fortsätta göra fina, goa grejer och sälja via hemsidan och en och annan REKO, erbjuda någon återförsäljare de gånger jag har ett gäng grejer eller de vill ha nåt litet. Men utan pressen att jag ska tjäna mycket pengar på det.
Även det här har ju såklart varit pissjobbigt, framförallt själva tankeprocessen jag gick igenom innan jag tog beslutet. En stor känsla av misslyckande, “inte ens det här fixade jag”. En annan anledning till de här känslorna, och kanske till att jag är så “dålig” på vissa bitar av företaget, är ju att jag parallellt med detta gått på möten med psyk inför ett beslut om eventuell NPF-utredning. Jag har varit på två samtal och en hälsokontroll, och väntar nu på besked om de vill gå vidare eller ej. Jag har ju haft de här funderingarna sen sommaren förra året, och skulle det vara så att det föreligger någon diagnos, då skulle det förklara himla mycket. Och om inte, tja. Då vet jag det, och får jobba på strategier för och klara av det som tydligen inte ligger för mig i min personlighet. Eftersom det påminner så mycket om framförallt ADHD, kan jag ju använda mig av de verktygen och tipsen även utan en diagnos. Det kan psykiatriska mottagningen förmodligen hjälpa mig med också. Och kanske samtal eller något annat, om det är utmattningen som spökar igen.
Hönsen lever och frodas och har börjat lägga ägg. Små små söta ägg <3 enda smolket i bägaren är att tuppen, Sparven aka Sparvarotti när han började gala, har gått och blivit lite aggro mot oss. Tydligen är det rätt vanligt med just den här rasen. Han kommer emot oss, oftast när vi ska ge mat, och bröstar upp sig och hackar oss på benen. Eftersom han är så liten, och vi har byxor nu, så har det inte känts så värst mycket. Men i sommar sen när vi ska gå barbenta? Nja, han lever lite på lånad tid den där herrn. Jag försöker hantera det genom att visa mig högre i rang, bara lugnt gå emot honom eller ta tag i honom och lägga ner honom på rygg en stund. Vi får se om det hjälper. Nu är han ju precis könsmogen, det är vår, hormonerna är galna.
Desto mer glädjs jag åt Pudding, min lilla favorithöna – hon har blivit precis en sån liten höna jag hoppats på och få ha. Kommer självmant och hoppar upp i knät, lägger sig gärna i famnen och sover en liten stund, njuter av och bli klappad. Pratar som bara den, en massa knasiga ljud har de för sig de här hönorna. Kommer springandes så fort jag går ut, och flyger upp och sätter sig på min axel. Ibland har jag fått springa fort som attan eller ducka, för det är inte alltid det passar att ha en tjattrande höna som håller sig fast för kung och fosterland på axeln eller huvudet.
Jag har spelat in små videosnuttar emellanåt av hönorna, lagt på roliga röster eller bara visat hur knasiga de är, och skickat till Niklas. Han tycker jag borde göra en YT-kanal om dem. Jag har lekt lite med tanken att testa det, mest av nyfikenhet. Men nu har jag också lärt mig, att de nya intressen eller idéer jag får, oftast snabbt blossar upp till en närmast besatthet, jag fastnar i ett flow där jag konstant konsumerar info om vad det nu är, hur man gör, vad man kan göra, prylar att använda, beställer hem saker och blåser upp det till orimliga proportioner. Och sen dör intresset efter några dagar. Lagom till de beställda prylarna och dess räkning kommer hem, eh… så jag ska suga lite mer på den karamellen, se om det är något som fastnar.
Nä, nu får det räcka för den här gången. Kanske blir det äntligen så nu att jag får mer tid över till bloggen, eftersom jag inte längre kör företaget eller återhämtning varje vaken timme i princip. Jag måste liksom upptäcka mina hobbies på nytt nu, eftersom jag valt bort dem under en så lång tid, och sällan gjort något utan och ha en försäljnings-baktanke. Göra saker för mitt eget höga nöjes skull har blivit ovant.
Hoppas ni får en riktigt fin lördag och helg, ta hand om er!
