Snow at last!

Go eftermiddag! Här har lugnet sänkt sig över lägenheten efter en rask promenad i snöfallet – äntligen! – och lite kaffe, monstertvätthög och en hel del YouTube. Fastnar så himla lätt på grund av den enorma mängden inspiration som poppar upp hela tiden och det blir som när man ska ägna en dedikerad timme i WoW på och levla, som bara blir längre och längre… “bara en till, en snabb till”.

Till sist får jag vackert slita mig och fokusera på alla de grejer jag redan håller på och pysslar med innan jag ger mig på något annat. Så efter det här inlägget ska jag måla burkar och vira garn runt metallringar. Party värre.

Apropå snö iallafall – julafton! Inte för att det var så värst mycket snö då, tyvärr. Men nu har jag iallafall grävt upp några bilder från minneskortet som sent omsider får bli ett julaftonsinlägg. Jag lät faktiskt kameran vara nästan hela tiden – det är kul och fota och kamerorna hänger alltid med, men ibland är det skönt och slippa den där hetsen jag kan känna samtidigt över att se allt ur linsperspektiv och vara beredd. Av den orsaken är det mest bilder på ting och fä istället för folk.

Det var en sån himla avslappnad och skön julafton. Jag var ju fortfarande sjuk, men kontinuerliga doser ingefärsshot, alkohol och cocillana-etyfin började göra verkan. Vi inledde dagen med sprillans nya, supermjuka julpyjamasar (attans att jag inte tänkte på och ta en bild på DEM åtminstone!) och en lång frukost med hembakt bröd.

Därefter snörde vi på oss promenadkängorna och tog en lång runda ute bland åkrar och vackra gamla hus och lador.

Kelly sladdade runt i vanlig ordning.

Långa sträckor av vägen var rena isbanor.

Lurviga gulliga hästar!

Med mjuka mular och nyfiket fladdrande läppar.

“Helluuu“

Efter att vi anlänt hem igen så var det bara och slänga av sig alla lager av kläder och hoppa ner i bubblet – med bubbel. Himmelskt. 

Fluktartomten, som jag döpte honom till. 

Sen blev det lite glögg och pepparkakor och helt plötsligt var Kalle Anka på TV och vi både satt och tittade, jag bloggade lite, och maten påbörjades. 

Sedan åt vi så det stod härliga till och det var inte tu tal om att jag skulle komma i någon fin julklänning här inte. Så det blev en jul i bekväma byxor och en tjocktröja, där allt fick ta sin tid och vi inte öppnade klapparna förrän klockan var kanske åtta, nio på kvällen? Kommer inte ihåg exakt, men det var det som var så fint. Verkligen vad jag behövde.

Och Eva och Peters fina kyrko/kapellhus vart så julpyntat och mysigt med tomtar överallt och enorm gran, en varm värld jag är tacksam över att få ha sjunkit in i under en helg. 

På juldagen var det istället full rulle när hela resten av släktskapet anlände nästan exakt samtidigt med barn i alla hörn, men det var härligt det med – hade gärna stannat längre men vi hade ju en bit och åka hem tillsammans med alla andra hundraelva hemvändare så vi drog strax efter mat och klapputdelning. Och ja, den resan tog ju sin tid och var helt horribel som jag nämnde tidigare, med slask som klistrade sig på vindrutan och minimal sikt och maximal ångest. Men vi kom hem intakta iallafall, både vi och bilen!

Har fått så mycket fina saker den här julen med som får visas upp lite pö om pö när de dyker upp bland bilderna. Nu har jag som sagt en date med garnlådan och så måste jag checka mina betsade kvistar om de behöver en  omgång till. Så kul förresten, när jag var uppe i huset igår och tvättade rent en byrå (köpte den strax innan jul och tänkte fixa i ordning den under veckan) och pratade med Lasse. Det hade kommit ett paket till mamma med någon örtgrej i, och han skrattade och sa nåt om  att ja ibland så bara dyker det upp saker som mamma fixat eller beställt, eller så får hon ett ryck ute i skogen och ska trampa ner i ett kärr för och dra upp en blomma som sen får stå i vatten bakom huset i hopp om att bli ihågkommen för det projekt den nu var ämnad för. När han sa det här kom jag direkt och tänka på häromdagen när Marcus kom hem, gick in i köket och efter ett tag kom det…

“Har du tagit in en massa kvistar och pinnar och tvättat?“

“Japp!“

“Jaha. OK.”

Och sen tog han sitt vatten eller kaffe och gick och satte sig vid datorn igen. Haha det har liksom blivit kutym nu, att han hittar allt skit jag släpar in lite random här och var och ba “jaha så nu är hela diskhon full av mossa, OK då“. Och bara grymtar ibland om jag låter det ligga lite FÖR länge.

<3